Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Så, Wargaming.net har låtit oss på Kraid testa den senaste delen i deras World of War-serie. Istället för att rulla fram i tungt bepansrade stridsvagnar och navigera örlogsfartyg får vi nu susa genom skyarna, bomba markmål och ge oss in i svindlande snabba dogfights. Jag har aldrig riktigt gillat flygspel, så när Niklas Sintorn, Kraids ständige dreadlock, under förtäckta hot erbjöd mig att testspela World of Warplanes var mitt intresse, föga förvånande, någonstans mellan ljummet och absoluta nollpunkten.

Läs mer

Hösten är skräckens tid. Det blir mörkare och mörkare, det är regnigt och deppigt. Allahelgona, de dödas högtid, infaller och i höstskuggorna kan man nästan skymta konturerna av det övernaturliga. Självklart passar utvecklarna därför på att släppa de tunga skräcktitlarna om våren.

CUT THE LIMBS!!11!

Dead Space 3
De av er som läst mina tidigare alster på Kraid kanske minns att jag en gång påstått att Dead Space inte är riktig skräck. Jag står fast vid det, men eftersom resten av världen kallar det för skräck får det vara med på listan. Dessutom ser jag fram emot när det släpps på fredag, mestadels för co-op-läget, vilket jag och en god vän tänker avnjuta så snart det är nedladdat och installerat per Steam.

Slender: The Arrival
Ni kanske minns Slender, spelet där man samlar 8 sidor medan man förföljs av ett illvilligt övernaturligt väsen? I vår kommer uppföljaren, som ska vara både längre och läskigare. Det kommer dessutom att ha en handling som skrivits med hjälp av herrarna bakom Marble Hornets – den överlägset mest populära Slenderman-serien. För mig som avgudar Marble Hornets, mytologin kring Slenderman och gammal hederlig skräck kommer detta att bli som Halloween och julafton på en och samma gång!

Amnesia: A Machine for Pigs
Föregångaren var en av mina vidrigaste, hemskaste och mest njutbara spelupplevelser någonsin. Aldrig förr har spel givit mig mardrömmar som jag vaknat upp av med kallsvett och hjärtklappning. Amnesia: The Dark Descent var förbannat läskigt, stämningsfullt och nyskapande.

Att möta avgrundsdjup skräck helt försvarslös och med ett psyke som hela tiden sjönk djupare och djupare ned i galenskapen gjorde mycket starkt intryck på mig. Att uppföljaren dryper av viktoriansk vidrighet, gotiskt groteskeri och skärrande skräck, samt att The Chinese Room medverkar, gör att det ser ut att bli en minst sagt värdig uppföljare.

Spelåret 2012 var mycket intressant. Diablo III kom, såg och förlorade, vi fick de sedvanliga CoD- och MoH-titlarna och som vanligt fick vi se nya grafiska underverk. Det kom riktigt många spel som jag gillade, DayZ, Borderlands 2, Torchlight II, War of the Roses, Dishonored m fl, m fl.

Jag insåg att, när allt kommer omkring måste jag välja det spel som jag haft mest kul med, det som underhållit mig mest

Men, ett spel behöver inte alltid vara störst, snyggast och mest påkostat för att vara bra, inte heller för att var bäst. När jag satte mig ned och funderade på vilket spel från 2012 som är mitt personliga GOTY strömmade titlarna genom huvudet på mig. Dishonoreds smygande, Torchlight II:s masslakt och Baldur’s Gate EE:s rollspelsperfektion låg nära till hands. Äckelskräcken i Slender, zombiehajken i DayZ och Half-Life-nostalgin i Black Mesa var också potentiella kandidater.

Jag insåg att, när allt kommer omkring måste jag välja det spel som jag haft mest kul med, det som underhållit mig mest. Jag tog mig en lång funderare och Torchlight, CoD, Slender och de andra fick stryka på foten; inte för att de inte har något underhållningsvärde, utan för att det fanns ett spel som gjorde något för mig som de inte gjorde.

Ett av 2012 års spel fick mig att skratta högt, flina mig harmynt och gav mig kramp i magmusklerna. Det var ett och endast ett som gjorde det förra året och det var indiespelet McPixel.

Dess klockrena popkulturparodier, non sequitur och skamlösa kiss- och bajshumor talar verkligen till det pubertala pojkhjärta som bultar i denna gnälliga flintgubbe. Om South Park, Tunnan och Moroten och Monty Python fick en våldsbenägen son med gravt mentalt handikapp vore det McPixel. Jag älskar det.

Med sina retropixlar, sin retromusik och sitt rättframma upplägg gick det raka vägen till mitt hjärta – fisande, exploderande och ytterst, ytterst underhållande.

I ungefär två veckor har jag haft en Google Nexus 7 och sonderat spelterrängen till Android. Förutom att hag slagits av hur sjukt stort utbudet är jämfört med det till min gamla Symbian-lur har jag även på närmare håll fått uppleva fenomenet vid namn Freemium.

Idén är bra i teorin. Spelaren får tillgång till hela spelet gratis och kan, om denne vill, låsa upp extragrejer i spelet mot betalning. Till skillnad mot gratisspel för vilka man ombeds donera ett valfritt belopp, motiverar man spelaren att ge en slant för något konkret i spelet, snarare än att vädja till dennes frikostighet. Jag har inte sett några siffror på det, men jag skulle bli storligen förvånad om donationware skulle generera större intäkter än freemium. I ärlighetens namn har jag aldrig donerat en krona, medan jag köpt föremål och extrainnehåll i freemium-spel många, många gånger. Läs mer

I förra veckan okynnesköpte jag en Google Nexus, eftersom min laptop brakat ihop och när jag redan har en stationär dator kändes det som att plattan mycket väl kunde fylla de få funktionerna min laptop gjorde. Av en ren händelse fick vi ett recensionsex av THD-versionen av Hamilton’s Great Adventure nästan precis samtidigt som min lilla Nexus trillade in. Så, här kommer Kraids första recension av ett spel till Android.

Läs mer

Hairy Tales handlar om skäggiga skogsuteliggare som behöver din hjälp för att rädda sin älskade skog från ondskans makter. Du måste hjälpa skägglurkarna förbi knepiga hinder, äckliga fiender och en förbannad massa törnrosbuskar. Skäggen imponerar och jag blir förväntansfull. Läs mer

Jag har tidigare skrivit om The War Z och dess (något tvivelaktiga) anknytning till Day Z, så vissa av er är antagligen redan bekanta med spelet (en del kanske också har betan?). Nu har jag spelat betan lite mer och kan komma med utlåtanden om saker som inte bara rör det förvirrande och, i min åsikt, olämpliga namnvalet.

Det första som slog mig med det var de otroliga likheterna med Day Z. Zombieapokalyps i nordligt klimat med tjocka skogar och utspridda små byar – i Day Z någonstans i Ryssland, i The War Z någonstans i Colorado. Man gör precis samma saker, d v s springer för livet från zombies och från andra överlevare – kort sagt allt som rör sig. Spelmomenten är precis desamma, målet är att överleva, till varje pris.

Skillnaden mot Day Z är att allt det där är lite enklare i The War Z. I den förra bryter du benen om du hoppar ned från en klippa på tre meter och det är sjukt jobbigt att läka skadorna, men i den senare tar du bara lite skada, vilken enkelt kan botas med bandage och en stadig måltid. Den avgörande skillnaden mellan Day Z och The War Z är just att allt är enklare och mindre krångligt i Colorados zombietäta glesbygd; det är på det stora hela mindre hardcore och långt mer förlåtande.

När du i Day Z:s Chernogorsk ligger och förblöder efter att ha trampat olyckligt på ett granbarr kan du i detta spel ta emot lika mycket, om inte mer, stryk än Arnold Schwarzenegger i dennes mer urspårade filmer. Där Day Z är som fjälljägartjänst i Boden är The War Z som Sommarhajk med mysgubben Bengt Alsterlind. Efter många timmar i Day Z känns det faktiskt skönt att kunna köra något som känns som dess easy mode. Att ha lagt timmar på att hitta bra vapen och utrustning till sin karaktär, bara för att se allt försvinna bara för att du missbedömer fallhöjden från ett takloft. Dör du i Day Z är det permanent, medan du i The War Z kan köra med samma karaktär efter en timmes väntan.

Jag hade genuint kul när jag spelade The War Z. Dråpliga stunder som när jag smög efter en annan spelare för att rånmörda honom, bara för att bli skjuten i ryggen av en tredje spelare är en ganska rolig upplevelse. En annan gång snöt jag ett vapen rakt framför näsan på tre andra spelare, som ilsket sköt efter mig och febrilt jagade mig genom skogsnatten. Jag undkom helt oskadd och satte mig skrattande under en tall för att beundra mitt fynd, varpå jag upptäckte att vapnet på något sätt buggat sig ur min inventory. Snopen, men i all fall vid liv.

Rent krasst kan man säga att The War Z är en förenklad Day Z-kopia, men det är också dess ess i rockärmen. Det gör ett spel som är krångligt på alla plan, från installation till kontroller och att hitta servrar, till en mer strömlinjeformad och lättillgänglig produkt. Det tillför även saker som en konkret handling (eller ja, i alla fall lite bakgrundshistoria). Det har tagit det bästa från Day Z och gjort sig av med det värsta. Det ska bli mycket intressant att se hur det hela utvecklar sig när Day Z släpps i standalone-version.

Mitt främsta hatobjekt på tangentbordet är CAPS LOCK. Det är oerhört enerverande att råkA TRYCKA NED DEN KNAPpen för att sedan behöva radera halva meningen man därefter skrivit, eller markera den och trycka shift+F3. Ja, det är nog mitt största i-landsproblem. Mitt näst största i-landsproblem är C-tangenten. Eller ja, i alla fall hur vissa utvecklare väljer att använda den.

När jag förväntansfullt startade co-op-paradiset Borderlands 2 blev jag direkt överfallen av den djupaste, svartaste ondska; duckfunktionen var bunden till C-tangenten. Det är handikappande på så många sätt. Ok om det togglade ett läge där man hukande pinnar runt, som i Dishonored eller Arma II, men när man måste hålla ned C för att ducka stöter man genast på ett allvarligt problem – man kan inte strafe:a åt höger på något vettigt sätt. Att ha pekfingret låst på C-knappen leder till fysiskt och spelmässigt obekväma situationer som oftare än inte har dödlig utgång.

När majoriteten av alla PC-spel bygger på WASD-styrning är tre av vänsterhandens fingrar uppbokade. Ring-, lång- och pekfinger ska hålla sig på W, A, S och D, med undantag för kortare utflykter till E, F, Q och R samt tangenterna allra längst ned på tangentbordet. De ska inte bli kvar där. Det lämnar tummen för mellanslagstangenten och lillfingret till knapparna på den yttersta vänsterkanten (extremvänstern).

Ja, jag vet att det är sjukt enkelt att gå in i menyerna och ställa in så att man duckar på CTRL, såsom är rätt och riktigt samt Gudi behagligt, men ändock; vem är det som tycker att det är ergonomiskt att sitta med pekfingret fastlimmat på C? Jag förstår inte motivatinen bakom det. Beror det på att utvecklarna tycker att det är behändigt och intuitivt med C, eftersom det är begynnelsebokstaven i “crouch”? Med samma logik kan man byta ut W mot F, A mot L, S mot B och D mot R, vilket skulle leda till otroligt frusterande gameplay (och mycket intressanta resultat).

Är det kanske ett led i den allomfattande konspirationen att tvinga alla PC-spelare att införskaffa en Xbox 360-kontroll för att slippa undan galna tangentbindningar? (Jag är högst medveten om att föregående fråga fordrar foliehatt.)

Hursomhaver, med alltmer försvinnande tro på mänskligheten går jag in i meny efter meny och ändrar C till CTRL med en uppgiven suck, samtidigt som jag inser att jag har alldeles för lite att oroa mig för och att jag troligen lider av någon typ av gnällstörning.

Så, i år lyckades Kraids alldeles egen gnällgubbe och utrikeskorrespondent söka sig till Gamex, från Frankfurt i fjärran södern till Kista i kung Bores frusna nord. Förutom att faktiskt träffa mina Kraid-kollegor och ta mig en titt på längre och närmare avstånd på delar av bloggosfärens invånare har jag trängts bland andra spelsugna gamers för lite hands-on-tid med diverse ännu osläppta titlar m m.

Ni No Kuni – Me No Likey

“Kärlek vid första, andra och tredje ögonkastet” skrev Joel under gårdagen på Kraid. Föga oväntat, håller jag inte med något särdeles. Jag vet inte, jag orkar inte med småpretentiösa japanska spel – hur mysigt designade de än är svider det i själen att behöva ägna mig åt segdragna random-encounters. I takt med att jag blivit gammal och bitter har jag min tidigare kärlek till anime, manga och jrpg övergått i ren kräkreflex.

Fjortisfisar och tonårssvett

Halo 4-båset är onekligen den äckligaste platsen på Gamex. Kroppsvätskefuktiga handkontroller skickas runt mellan finniga typer som knappt fått hår på sitt allra heligaste samtidigt som temperaturen stiger i takt med att målbrottsrösterna skriker allt hetsigare. Doften av fjortisfisar, nyligen tillkommen testosteronproduktion och acneoljiga anleten förde tankarna tillbaks till mina tonårs alla lan. Jag tog fram alkogelen och gick vidare. Jag är ändå inget Halo-fan.

Volt Cola

På tal om alla lan jag spelade DoD, WCIII och Diablo II på när jag hade mer hår på huvudet och mindre i ansiktet, upptäckte jag (med både förtjusning och flashbacks av hur djävla dålig jag var på CS) att den gamla lan-favoriten Jolt Cola återuppstått, fast under namnet Volt Cola. Loggan ser nästan precis ut som förr och smaken är, ja, såvitt jag kan minnas, precis densamma. Med andra ord, den är precis lika halväcklig som förr.

Cosplayer Unknown

Ärade bloggkamraten Sanna blev fotad hela dagen och kom långt (hur långt återstår i skrivande stund att se) i Cosplay-SM. Jag, däremot blev inte igenkänd av en käft. Trots att jag jobbat på både tunnhårighet och närsynthet i många år och har en naturligt sur uppsyn var det ingen som kände igen mig som Michael Stipe, vars musik brukas i spelsammanhang i bl a Rock Band-spelen. Gråtande går jag på Gamer-öl.

Några gånger per år blossar debatten om dator- och tv-spel upp i gammelmedia. Denna gång är anledningen inte att spelen har orsakat en amerikansk skolskjutning, utan att en 16-årig svensk omhändertagits för sitt World of Warcraft-beroende. Under dessa s k debatter jämförs tv-spel med knark och en viss Sven Stollenhagen har en svart lista över “de farligaste spelen”.

Det första jag frågar mig är varför det här ens är en nyhet. Det var mycket länge sedan jag läste mer än en liten notis om ungdomar som blivit omhändertagna för drogmissbruk, alkoholberoende eller andra handikappande laster, men när det gäller dator- och tv-spel verkar sensationsvärdet vara mycket högre. Kanske för att det är en “ny” företeelse som “vuxenvärlden” inte vet så mycket om. I min värld är det långt värre att missbruka droger och alkohol än att spela för mycket spel, men eftersom knarkande ungdomar är vardagsmat nuförtiden får man skapa sensation genom att hitta en ny syndabock för samhällets stundande sammanbrott.

Det andra jag frågar mig är varför man alltid fokuserar på spelen, istället för själva beroendet. På samma sätt som det är spelens fel att Columbine blev skådeplats för en skolmassaker är det spelens fel att 16-åringen blev tvångsomhändertagen. Att denna pojke fick lära sig den hårda vägen vad LVU är, är endast hans eget och föräldrarnas fel; hans eget för att man som 16-åring borde veta bättre och föräldrarnas för att de uppenbarligen inte lyckats alltför väl med att sätta gränser i ett tidigare skede.

Varje spelare har ett personligt ansvar för att hitta en fungerande balans mellan sitt spelande och sina skyldigheter.

Varje spelare har ett personligt ansvar för att hitta en fungerande balans mellan sitt spelande och sina skyldigheter. Sitter man och spelar spel istället för att gå i skola eller till jobbet har man enbart sig själv att skylla när man inte får godkända betyg eller när man får sparken. Det är inte spelens fel att ett fåtal inte kan hantera dem.

En överväldigande majoritet av spelare klarar bevisligen av detta, varför haltande jämförelser med drogmissbruk är rent svammel. Det är knappast tv-spelsmissbrukare vi ser sitta utslagna på Plattan.

Det hela handlar inte egentligen om dator- och tv-spel, utan om människor med andra problem, vilka gör dem oförmögna att hantera spel. De hade lika gärna kunnat hamna i något annat beroende, men har av diverse anledningar fastnat för just spel. Det överdrivna spelandet är inte sjukdomen, det är bara ett symptom på något annat. Sluta göra en stor grej av att det var spel inblandade, det är högst sekundärt!