Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Är det bara jag eller är det minst lika intressant att se hur spel såg ut i sina beta-stadier, som att spela det färdiga resultatet? Det som inte är, men kunde ha varit, är extremt fantasieggande. Tänk om de faktiskt släppte Too Human till Playstation? Hur skulle Conker’s Bad Fur Day förblev lika gulligt som de första bilderna lät påskina? Fan vad coolt om Wind Waker hade sett ut som det gjorde på den ökända Space World-trailern!

Sonic the Hedgehog

Efter Segas tidigare misslyckanden med att skapa en passande maskot, beslöt de sig 1989 för att göra ett nytt försök. Resultatet blev Sonic som vi känner honom, men vägen dit var inte så självklar. Det var inte ens säkert att han skulle ha blivit en igelkott.

Hoppas verkligen inte att det där var en potentiell Sonic. Vad hade spelet fått heta med honom i huvudrollen? Sonic the Mentally Challenged?

Shadow Man

Vad jag minns var Shadow Man rätt kasst; jag fastnade i varje fall inte för det när det släpptes. Jag minns dock att jag följde dess utveckling noggrant i diverse speltidningar ett par år dessförinnan. Det hände rätt mycket med spelet under utvecklingen. Som vi ser av bilden nedan såg huvudpersonen ganska annorlunda ut. Notera den neanderthal-liknande pannan:

Nästa bild förmedlar en helt annan stämning än den jag minns från det färdiga spelet. Här är det mer mystik som dominerar, än den melankoli som den slutgiltiga produkten utstrålade.

Shenmue

Om man verkligen kan klassa Shenmue som retro kan diskuteras, men betan, som var tänkt till Saturn, kanske kan kvala in som någon sorts reserv-retro?

Heart of Darkness är ännu ett Eric Chahi-spel och får utgöra slutet på den lilla recensionsserien jag pysslat med sedan jag gjorde intrång på Kraid med mina pessimistiska och raljerande texter. Hittills har det varit ett rent helvete att spela dessa spel. Another World var bedårande vackert, men helvetiskt ospelbart och Heart of the Alien var fult, tråkigt och hade nästintill lika usel kontroll som föregångaren. Heart of Darkness är, tack lov, en annan historia.

Läs mer

Ghosts ‘n’ Goblins (1986, NES)

GnG är ett helvetesspel som man spelar igenom på ren trots. Man hatar varje sekund av det, men man vägrar låta sig trampas på av spelets äckliga svårighetsgrad. Man bara ska klara det, om man så ska dö på kuppen!

När man äntligen kämpat sig igenom spelet de två (!) gånger som krävs och pustar ut, med ett förnöjt leende över att ha gjort stordåd, så möts man av en grammatisk spottloska i ansiktet:

“Congraturation this story is happy end.”

VAD I HELVETE!?

Spelet väljer sedan att avsluta med:

“Return to starting point. Challenge again!”

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!

Rise of the Robots har fått ta mycket skit genom åren. Helt oförtjänt – det är faktiskt ett riktigt bra spel. Det har bara fått dåligt rykte för att folk hypade upp sig lite för mycket innan släpp. Jag förstår inte riktigt vad man kan klaga på, kontrollen är tight, kombattanterna är extremt välbalanserade och stridssystemet har ett enormt djup. Jag skulle nästan vilja påstå att det är ett av 90-talets bästa beat ‘em up. Street Fighter II framstår som ren skit i jämförelse med detta hatade mästerverk!

Läs mer

Battletoads (1991)

Battletoads är ett underbart spel. Det blir ännu mer underhållande när man spelar med en kompis. Man kämpar, svettas och lider tillsammans i broderskapets anda.

Men vad fan gör din s.k. kompis?

Han drar av en spark i röven på dig.

Det, mina vänner, är svek.

Inget spel har förstört lika många vänskaper som Battletoads. INGET!

Capcom gör allt för att skapa äkta retrokänsla kring Mega Man 10. Jag älskar’e!

I Sovjet släpptes aldrig NES. Visserligen av rätt uppenbara skäl, eftersom västerländska (i ordets vidaste bemärkelse) företag inte kunde verka i det kommunistiska Sovjetunionen. Det hindrade dock inte ryssarna från att själva skruva ihop en egen liten konsol för att fylla denna nisch. Eller ja, egen och egen… Det är en ren piratkopia av Famicom, fast med förändrat färgschema (ett listigt sätt att lura de onda kapitalisterna) och kontroller som inte är fastlödda (likt de bojor hungern lagt på trälar i alla stater!).

Konsolen som under tidigt 90-tal dök upp på den sovjetiska marknaden hette Dendy, eller Денди på ryska. Den ser ut nästan exakt som en japansk Famicom och spelar alla spel en sådan klarar av. Vid köp av konsolen ingick, förutom det vanliga, en ljuspistol, samt en sådan där “999999 in 1″-kassett, som vi alla någon gång stiftat bekantskap med.

Välkända titlar som Super Mario Bros., The Goonies och Bubble Bobble släpptes till Dendy, tillsammans med inofficiella portningar av SNES- och Mega Drive-spel. En av de mer spektakulära portningarna ryktas vara en version av Street Fighter II, som jag tyvärr inte hittat bilder på, men jag antar att den är närbesläktad med en viss annan piratportning.

Även om Dendy är en piratkonsol, så såldes den helt lagligt och öppet i Sovjet. Exakt hur detta var möjligt vet jag inte så noga, men man kan väl anta att ingen hade patenterat hårdvaran och att Sovjet, precis som dagens Ryssland, hade starkt avvikande regler för upphovsrätt.

Dendy har samma kultstatus i öst som NES har i väst. När jag var i Ukraina för ett par år sedan började jag prata spel med en inföding. Han talade vitt och brett om sin gamla Dendy, vilket jag trodde var en av partiet godkänd hemdator för omskolning genom arbete. Han pratade länge om Mario Bros. och Pac-Man, men det sade mig inte så mycket, eftersom de spelen kom till alla möjliga obskyra format. Ett par dagar senare begav jag mig till en marknad för att försöka få tag i piratkopierade spel och filmer. När jag letade runt efter intressanta spel fick jag syn på mystiska gula kassetter, ungefär hälften så stora som NES-kassetter. Att det kunde vara Famicom-kassetter slog jag ifrån mig, för inte släpptes väl Famicom i Sovjet? Det slog mig först senare, när jag var tillbaks i Sverige och kunde googla, att det var kassetter till den där beryktade konsolen Dendy jag sett där på marknaden. Polletten trillade ned!

Än idag förbannar jag mig själv för att jag inte skaffade en Dendy när jag var i Ukraina, eller någon av de gånger jag varit i Ryssland. Det är alltid trevligt med obskyra piratgrejer, speciellt när de faktiskt är så kvalitativa att de åtnjutit ganska stor popularitet. Den dagen jag får tag i en, så kommer jag säkerligen att få ett helvete med att få igång den, eftersom den är anpassad till skräpformatet SECAM. Den som sitter på ett ex och känner för att sälja ombeds kontakta mig via Kraid!

Vad händer när man söker på Kraid.se på bloglovin.se?

Det här (klicka för större):

iPhone fick en Commodore-emulator i september förra året, efter lite tjafs med Apple angående säkerhetsriskerna med emuleringen av BASIC-koden den använder sig av. Det är riktigt trevligt att kunna ha den folkkära gamla 8-bitsdatorn i telefonen och kunna dra igång en gammal 80-talsklassiker när man sitter på bussen, är på muggen eller bara känner för lite hemdatorretro.

Emulatorn kostar 38 kr på Appstore och har utvecklats av Manomio. När man köper den ingår de åtta spelen Le Mans, Dragon’s Den, International Soccer, International Basketball, International Tennis, Jack Attack, Arctic Shipwreck och Jupiter Lander. Man kan ladda ner fler spel, de flesta kostar $0,99 (7 kr), men Samurai Warrior, Attack of the Mutant Camels och B. Lee kan laddas ned gratis.

Läs mer