Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Tidigt 90-tal var nog verkligen spelens guldålder. I alla fall hemdatorernas. Eller ja, åtminstone peka-och-klicka-spelens. Det här var på den tiden då LucasArts bytte namn från Lucasfilm Games, och flera år innan de började pumpa ut sunkig Star Wars-titel efter Star Wars-titel.

LucasArts var inte de första, inte de sista och ej heller de mest manusambitiösa, men de hade en charm, en humor och en värme som ingen annan kunde komma i närheten av. Undantaget som bekräftar regeln är Discworld-spelen.

Det första spelet baserat på Terry Pratchetts klockrena bokserie Discworld släpptes 1986 till ZX Spectrum, Commodore 64 och Amstrad CPC. Precis som den första boken i serien hette det Colour of Magic. Det är ett textbaserat äventyrsspel, vilket kanske inte tilltalar speciellt många nuförtiden (och inte alltför många på den gamla goda tiden heller). Det talas sällan om det här spelet när man för Discworld på tal, det må ha hamnat i skymundan, men det är dock ett av spelen baserade på Discworld, och bör tas upp när man man snackar om dem. Notera dock att det här är för de riktiga entusiasterna, för vem orkar köra textbaserade spel idag? Här kan man spela det online. Recension här.

Den mest kända och älskade delen i serien är utan tvivel den som kort och gott heter Discworld och släpptes 1995 till Mac, PC, Saturn och PlayStation. Det är ett klassiskt peka-och-klicka-spel, som rakt igenom präglas av Terry Pratchetts humor och verkligen återger böckernas värld på det sätt man tänkt sig, samtidigt som det ändå står på egna ben. Det är en odödlig klassiker som de flest nog spelat någon gång. GIllar man fyndig monolog och Monty Python-humor, så gillar man detta! Det skulle ha haft undertiteln The Trouble with Dragons, men den föll av någon anledning bort i produktionen, vilket är lite synd, eftersom den var väldigt illustrerande. Recension här. Guide till att få igång det och uppföljaren på Xp/Vista/7 och MacOSX m fl.

Uppföljaren släpptes året därpå till PC och ännu ett år senare till Playstation och Saturn. Vi får mer av det goda i ett spel, vilket fansen ännu inte kunnat avgöra om det är bättre eller sämre än det första. Samma sköna humor, snyggare grafik och aningen ändrad röstuppsättning. Man kan tacka gudarna för att kontrollmekaniken är uppdaterad och att pusslen inte är lika helvetiskt ologiska och långsökta denna gång. Gillade man det första gillar man det här. Recension här(kommer snart!).

1998 släppte LucasArts Grim Fandango och visade en skeptiskt spelvärld att de gamla peka-och-klicka-äventyren kunde överleva i den nya tidens tredimensionella spel. 1999 Kontrade Perfect Entertainment med Discworld Noir, ett Discworld starkt influerat av film noir, likt Grim Fandango och Escape from Monkey Island uppbyggt av förrenderade 2D-bakgrunder med tredimensionella karaktärer. Denna gång ikläder man sig inte rollen som Rincewind, utan man får stifta bekantskap med detektiven Lewton. Intressant att notera är att serien verkar ha följt den grafiska utvecklingen hos denna spelserie slaviskt följer utvecklingen hos Monkey Island-serien: Discworld-Le Chuck’s Revenge, Discworld II-Curse of Monkey Island och till sist, Discworld Noir-Escape from Monkey Island. Inte så ovanligt inom spelindustrin kanske, men aningen lustigt. Recension här (kommer snart!).

Sedan 2000 har intet nytt hänt med denna franchise (ja, det är snarare en franchise än en spelserie). Med peka-och-klicka-genrens återuppståndelse i och med Telltale Games återupplivande av Sam & Max och sedermera Tales of Monkey Island, så kanske det finns hopp för att vi en gång får ett Discworld-spel igen. Tills dess får vi torka tårarna och spela Discworld, Discworld II och Discworld Noir och minnas hur mycket bättre livet var förr. Annars finns det filmer, tv-serier, ett pappersrollspel, en MUD och, inte minst, bokserien.

Men alla är nog överens om att det är ett nytt spel vi behöver.

För en gångs skull har jag spelat ett spel utan att ha speciellt mycket att säga om det. Det är ett textbaserat äventyrsspel från 1986, utvecklat av Piranha till Commodore 64, ZX Spectrum och Amstrad CPC. Det är baserat på Terry Pratchetts bok med samma namn, vilken är den första i den gudabenådat läsvärda Discworld-serien.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i textbaserade spel. Jag tycker att de mest känns som extremt användarovänliga e-böcker. Visst kanske man fastnar för dem om de har bra manus och inte är alltför oförlåtande vad gäller hur man ska formulera sig. Detta textäventyr är i princip en ordagrann avskrift och förkortning av boken, fast Terry Pratchetts klockrena humor förstörs av att man måste sitta och knappa in kommandon lite då och då. Många gånger behöver man bara skriva “WAIT” så har man löst problemet. Sjukt dålig speldesign. Utvecklarna tänkte kanske “Oj, här blev det lite mycket text; spelaren måste ju få spela lite också. Hörru, Göte, skriv in i koden att man måste skriva ‘WAIT’ mitt i det här långa textsjoket, vi måste ju ge spelarna valuta för pengarna!”.

Det är dock ett pyttelitet irritationsmoment i jämförelse med hur förbannat irriterande det är att försöka lista ut vad man ska skriva för att komma vidare. Detta illustreras utmärkt när Rincewind hjälper Twoflower med “översättning” (Twoflower använder helt enkelt för svåra ord för bartendern att förstå), som vill hitta till sitt rum på värdshuset:

“‘Now, be so good as to ask the Landlord to show me to my room I’ll see you there tomorrow’ he said.”

Hmm… Ok.

Skriver: [TALK TO BROADMAN]

…

Ok, verkar funka, eftersom det inte kommer upp ett felmeddelande… Eftersom jag “talar” med honom så borde det ju funka att…

[SHOW TWOFLOWER TO HIS ROOM]

“This was not possible”

Nähä, inte det…

[TAKE TWOFLOWER TO HIS ROOM]

“This was not possible”

Hmm… Men om jag testar…

[GUIDE TWOFLOWER TO HIS ROOM]

“This was not possible”

Men vafan?

[SAY TO BROADMAN TAKE TWOFLOWER TO HIS ROOM]

“This was not possible”

GAAAAAAH!!

[SHOW TWOFLOWER ROOM]

“This was not possible”

HELVETES JÄVLA FITTA TILL SPEL!!!

[SAY SHOW TWOFLOWER TO ROOM]

“This was not possible”

AAAAAAAAAAARGH!!! *får ett psykiskt sammanbrott och googlar*

…

VAFAN!? RÄCKTE DET MED ATT SKRIVA “SHOW ROOM”!?!?!?

Ja, ungefär så känns det att spela denna e-bok detta spel.

Det är skittråkigt. Felet kanske ligger hos mig, som den 80-talist jag är har jag ju växt upp med övertydliga serier, specialeffektsbelamrade filmer och noll utrymme för egen fantasi. Det är helt enkelt för lite belöning i förhållande till irritation att spela ett sådant här spel. Hade manuset varit mer anpassat för formatet kanske jag hade uppskattat det, men det här känns bara ruttet. Är man intresserad så rekommenderar jag att man läser boken istället. Då minskar risken för sönderslaget tangentbord och sönderskriken röst.

Den gamla klassikern Day of the Tentacle, som förtäljer nörden Bernard, psykopaten Laverne och slackern Hogies äventyr, kommer att få en uppföljare. Tyvärr är det inte LucasArts, eller de värdiga arvtagarna på Telltale Games, som utvecklar uppföljaren, utan ett tyskt indie-team som kallar sig TRAM (The Retro Adventure Makers). Förutom att spelet innehåller många av de gamla go’ingarna från Day of the Tentacle, så kommer vi även att få se andra LucasArts-hjältar (som ni kan se på skärmdumparna nedan).

Utvecklarna beskriver spelet som följer:

Berättelsen tar vid där föregångaren Day of the Tentacle slutade: Purple Tentacle är tillbaka och försöker återigen ta över världen. Dr. Fred anlitar våra pseudo-hjältars hjälp. Om de lyckas stoppa Purple Tentacle, så sker det med din hjälp, ännu en gång ligger världens öde i dina händer.

Spelet kommer att bygga på den gamla hederliga SCUMM-motorn, eller åtminstone ett “SCUMM-like interface”. Utvecklarna verkar ha återanvänt de gamla bakgrunderna och karaktärerna från originalet, fast denna gång i högre upplösning. Av de rörliga bilderna vi sett hittills verkar animationerna vara ytterst stela och designen mycket ojämn. Bitvis får man intrycket av att de låtit sig inspireras av designen från Machinarium. Det ska bli intressant att se vad detta slutar i. Det kan bara bli äckligt bra, eller snuskigt dåligt.

När det släpps är inte tillkännagivet.

Varning för tyska röster!

[nggallery id=9]

Super Mario Bros. (1985)

Efter otaliga “Thank you Mario! But our princess is in another castle!” har man slutat tro att det ens finns någon prinsessa att rädda. Helt plötsligt, efter en bosstrid som var lite svårare än den innan, står hon där framför en. Hon tackar en och står på knä.

…i en aningen suggestiv ställning.

Angry Nintendo Nerd, eller Angry Video Game Nerd som han heter numera, startade hela YouTube-trenden att recensera dåliga tv-spel. Vissa påstår att det även var han som vidgade intresset för retro. I kölvattnet av hans underhållande och stundom genialiska videor finns en otrolig mängd plagiat, usla plagiat och skamlösa plagiat. *host*

Men det finns en som sticker ut från mängden, en som gör bra videor, en som gör sin egen grej.

Denne man är Happy Video Game Nerd.

I början lanserade han sig som en glad och positiv motsvarighet till den rabiate galningen AVGN, hans introlåt var en cover på AVGN:s, han drack vin istället för öl, m m . Han var som en prozac-parodi på James Rolfe, med andra ord. Med tiden har han mer och mer frångått parodierandet och blivit en värdig recensent i sin egen rätt, men första raden från hans cover-version av AVGN:s introlåt tycker jag ändå är väldigt definierande:

Had enough with games that you hate? Let’s talk about some games that are great!

Suuuuuuuuuuuuuuuck…

Jag visste att den här filmen var kass, rutten och värdelös, men ändå tog jag mig för att kolla på den. Det borde jag inte ha gjort!

Jag tänkte, att den kunde vara så dålig att den var rolig, men nej, den var så dålig att den var…

…DÅLIG!

Handlingen är helt rutten. Den är patetisk och tråkig som fan. Jag vet inte om spelen egentligen har någon handling. Jag tror inte det och antar att de flesta andra inte heller har brytt sig om den. De gånger jag spelat Street Fighter-spelen, har jag varit för upptagen med den perfekta kontrollen, de balanserade kombattanterna och den vackra grafiken för att ens hinna tänka på någon handling. Men tydligen försöker filmen ha någon sorts handling, som går ut på att M. Bison vill ta över världen. Det är upp till Guile, Chun-Li, Honda, Ken, Ryu m fl att stoppa honom. På sin sida har Bison bl a Zangief, ryssen med tvivelaktig läggning.

Allt är bara skitdåligt. Van Damme i rollen som Guile är skrattretande. Han må ha utseendet, men så fort han öppnar munnen försvinner intrycket av Guile totalt, p g a hans brytning. Skulle en stenhård, amerikansk krigshjälte låta som en manshora från Paris? HA! Då har jag inte ens gått in på att det bara är ren patetik att ha med Van Damme. Av de 38 filmer han gjort, är två bra (Legionären och In Hell). Han spelar i samma sugliga som Steven Seagal och Chuck Norris!

Raul Julia som M. Bison är bara sjuk… Han skuttar runt i en fjantig mantel och gör sitt bästa för att verka häftig, när han bara framstår som lätt efterbliven med för höga tankar om sig själv.

Ken och Ryu ser inte på något sätt ut som de gör i spelen. Visst inser jag att det är väldigt svårt att få dem att se ut exakt som de “ska”, men vafan!? Ryu ser ut som en matematikdoktorand och Ken som en sliskig börshaj.

Blanka är underhållande. Av spelen har jag fått intrycket av att han är en inavlad bondlurk som råkat bo för nära ett kärnkraftverk, men det ar tydligen fel; han är ett av Bisons ondskefulla experiment (och f d sängpartner till Guile).

Jag skulle kunna fortsätta så här, men jag orkar inte. Filmen är skit. Ren skit. Destillerad skit, framtagen för att infektera ditt sinne med så mycket skit det bara går på så kort tid som möjligt.

Se den, om du är sinnessjuk. Annars låter du bli och gör något produktivt istället.

Contra. Super Mario Bros.. Double Dragon. Mega Man.

Ungefär så brukar det låta när mina vänner nämner NES-spel de minns med värme. Inte en käft minns det eminenta Blue Shadow, i alla fall inte förrän man påminner dem. Det är ju knappast ett okänt spel, men det har ändå hamnat lite i skymundan. Det är riktigt synd, för det är ett bra spel.

Spelet går ut på att man är en ninja (eller två om man kör med en kompis) som ska rädda världen för en onding av något slag. En helt patetisk skräphandling, med andra ord. Men kom igen, hur många spel till NES spelar man för handlingens skull? Att kritisera Blue Shadow för handlingen är som att kritisera en perfekt oxfilé för att kocken är ful.

Grafiken är ganska fin. Den är inget speciellt, men den håller den kvalitet man förväntar sig av ett spel som släpptes sent under NES:s levnad. Den är mestadels funktionell och tydlig, men lyckas dock bjuda på några intressanta bossar, fiender och miljöer. För att säga sanningen, så tänker man inte så mycket på grafiken, den finns där och stör inte, vilket är mer än man kan säga om andra NES-spel.

Spelet är tyvärr rätt lätt. Jag spelade igenom det på bara ett par sittningar. Det är ungefär som Super Probotector på easy; man fastnar ibland, men man kommer snabbt förbi det. Här bygger svårighetsgraden på fienderna och bossarna, vilka man lätt lär sig hantera, tack vare den tighta kontrollen. Vill man få ytterligare timmar med spelet, kan man alltid spela det med en kompis. Till skillnad från komockan Rise of the Robots, behöver man inte tvinga, hota och muta sina vänner att spela med en. Det är genuint kul att spela med en kompis.

En grej som jag fann rätt störande var vapensystemet. Det bygger på att man först bygger upp styrka genom att samla svärd, vilket gör attackerna starkare oavsett vilket vapen man väljer. Alltså: har du plockat tre svärd innan du tog en hookshot, så gör du mer skada med hookshoten än om du bara tagit två svärd. Det är ett ganska intressant system, men det är inte speciellt uppenbart första gången man spelar. Man börjar med svärdet och kan sedan hitta andra vapen som power-ups. Tar man sedan ett nytt svärd, så blir man av med det andra vapnet, så man får svärdet igen, fast lite starkare. Man gör ju visserligen mer skada, men allt man tänker är “Fan! Inte det där jävla pissvärdet igen!”. Det kanske står i manualen, men, handen på hjärtat, vem fan läser den? Det är nog det enda negativa med Blue Shadow.

Nu kan vi beta av ännu en beta från listan (höhö *hatar mig själv för den där*)!

Allas vår favorit Super Mario Kart till SNES granskas denna gång. Musiken på Vanilla Lake lät inte alltid som den gjorde i den slutgiltiga versionen.

Så här lät det i betan:

Så här låter det i spelet som just nu penetrerar mitt SNES:

Visst tycker jag att beta-låten är bättre som låt, men släpp-låten passar bättre i sammanhanget. Beta-låten känns mer rollspel på något sätt. Den för tankarna, i alla fall mina, till Final Fantasy-serien. Hade inte beta-låten passat bättre i Figaro Castle än Vanilla Lake?

Blizzard släppte nyligen en patch för till Diablo II och Diablo II: Lord of Destruction, ungefär tio år efter att spelet först släpptes. Det är förbannat tacksamt för oss Mac-ägare, eftersom det fram till nu var det omöjligt att få igång spelet i Mac OS 10.5.3 eller senare utan att emulera Windows-versionen eller andra jobbiga tricks (bl a inofficiella drivrutiner till grafikkortet som ställde till en förbannad massa problem). Av någon sinnessjuk anledning tog Apple bort stödet för 256-färgsläge i o m Mac OS 10.5.3, vilket gjorde att rätt många äldre spel vägrade fungera. Bra val, Apple. Som om det inte var snålt med spel till Mac redan innan.

Två år efter detta illvilliga, onda och hädiska handlande av Apple, har Blizzard släppt en patch som åtgärdar problemet. Jag vill både föda deras barn och vrida nacken av de jävlarna! Det är ju visserligen äckligt trevligt att kunna spela detta underbara spel igen, men, MEN, jag har verkligen inte tid för att bli en Diablo-junkie, som måste ha sin sataniska hack ‘n’ slash-sil oftare än Robinson-Robban gör sig till åtlöje.

Suck… Förbannade jävla hor-Blizzard, som envisas med att göra så jävla beroendeframkallande spel! Aja, nu är det bara att sumpa utbildningen, avstå från allt socialt liv och leva genom barbaren Mr Slurpy på Open BattleNet (min Cd-key vill inte godkännas för Closed BattleNet).

Hej då, kära liv!

Är det bara jag som alltid stört mig på det bilden visar? För er som inte kopplat redan nu, så syftar jag på hur motståndaren i Mortal Kombat reagerar på hinkvis med kokt stryk. (Om ni inte minns eller vet, googla.)

Jag vet inte riktigt hur de tänkte när de beslöt sig för det. Jag menar, vem i hela världen skulle ställa sig och göra höftrullningar och dregla som en lobotomipatient efter att ha blivit slagen fördärvad? VEM!? Ingen, i hela världshistorien, lär ha tänkt: “Ojdå, jag har bara ett par sekunder kvar att leva, bäst att utnyttja dem till fullo genom att göra bålrullningar med halvöppen mun och tom blick!”.

Ok, det är rätt uppenbart att Midway programmerade in den osynliga rockringen för att man skulle hinna med fatalities, men ändå. Kunde de inte gjort det snyggare, typ genom att göra någon slow-motion/bullet time-effekt?

Men nej, Midway gillar tydligen att grejer ser helt befängda ut och att spelare förvandlas till mentalsjuka cyniker som hänger upp sig på skitdetaljer. *host*