Idag släpptes Rocket Knight HD, uppföljaren till Rocket Knight Adventures (Mega Drive, 1993), Sparkster: Rocket Knight Adventures 2 (Mega Drive 1994) och Sparkster (SNES, 1994). Spelet hittar du på Steam, XBOX Live och PS Store, till ett pris av €13, vilket antagligen motsvarar 1300 poäng på XBOX Live.
Vänta er en recension här på Kraid inom en mycket, mycket snar framtid (d.v.s. när idioten Niclas/Aeneas lyckats öppna upp rätt portar på grannens router, så att han kan köpa spelet)!
Ännu en gång har japanerna lyckats bevisa för oss andra att de är galnare och tuffare , nu med dessa ”platå”-skor med en inbyggd Gameboy Color i.
Dessa har börjat bli populära bland japanska tonårsflickor… Tror dock inte att det skulle bli en stor hit i Europa.
Men jag älskar dem!
[nggallery id=15]
Som ni alla kanske vet, så har AVGN klargjort att han på obestämd tid enbart kommer att släppa ett avsnitt per månad, jämfört med de hittillsvarande två per månad. Synd, förvisso, men om det är vad som krävs för att han ska orka fortsätta och hålla kvaliteten uppe, så är det väl bara att godta. Men, innan du slår på My Chemical Romance, fäller en tår och karvar dig i armen, så bör du veta att det finns alternativ. Få håller lika hög kvalitet som AVGN, ja, men de duger som mellanmål.
GVGN
Grungeing Video Game Nerd ser ut som en trettonårig version av Dave Grohl, har en äcklig moppemuscha och spelar in sig själv med en utomordentligt kass webbkamera. Hans recensioner är dock bättre än man kan tro, även om de inte har något att komma med mot mästaren AVGN.
Boxed Entertainment
Boxed Entertainment, tidigare känd som Armake 21 är en riktig jävla galning. Han tappar humöret och blir galen på riktigt i nästan varje video han gör. Han skapar internetdrama vad han än ger sig in på, om vilket ni kan läsa mer här (extremt jobbosäker länk). Och ja, han recenserade Action 52 innan AVGN.
Irate Gamer
Chris Bores, som IG (två ytterst, YTTERST, passande namn) heter egentligen är en av tidernas mest hatade internetkändisar. Han låtsas som att AVGN inte finns och plagierar honom utan någon som helst skam. Han recenserar ofta precis samma spel och stjäl koncept rakt av från AVGN. Humorn är pinsamt dålig, han är rent patetisk. IG är en blek kopia, men bättre än 90% av spelrecensenterna på YouTube, vilket säger en hel del om den allmänna kvaliteten.
Pissed of Angry gamer
Den här killen är nog den mest underhållande spelrecensenten i världshistorien. Han är fet som ett svin, såpass att han inte orkar resa sig ur stolen. Han har en brutal rysk brytning. Han är uppenbarligen sinnessjuk. Humor är som bäst när den är ofrivillig, vilket denna grabb är ett levande bevis på.
Men den bästa att ha som surrogat i dessa AVGN-fattiga tider är ändå HVGN, Happy Video Game Nerd. Han är den enda AVGN-kopian som faktiskt kör sitt eget race och gör riktigt, rikigt bra videor. Kraid skrev tidigare om honom, här.
AVGN sågade detta spel sönder och samman. (I samma veva avslöjade han att han lider av ADHD, men det hör inte hit över huvud taget.) Jag måste säga att han var rätt orättvis i sin kritik. Visst, Mc Kids är ingen höjdare. Det kan inte tävla med något av NES:s mer klassiska plattformsspel, som Duck Tales och Chip ‘n’ Dale. Behöver jag ens säga att det inte är i närheten av Super Mario Bros.-serien? Det är dock ett helt godkänt plattformsspel. Kontrollen är inte direkt dålig, men inte heller pixelperfekt. Grafiken lagom, varken snygg eller ful. Ljudet är dock skit. Musiken är vidrig, riktigt vidrig. Jävla tur att man kan stänga av ljudet på TV:n och dra på något trevligt på datorn istället (det blev Napoleon Dynamite OST).
Det som får en att inte riktigt orka med det här spelet är att det är så mediokert. Det är ofta för lätt och för förutsägbart. När det kommer något oväntat, så känns det mest som att utvecklarna velat jävlas med en. När det inte händer något alls i åtta banor på raken och man på den nionde möts av något helt nytt, så tänker man inte “kul med variation!” utan snarare “jävla idioter som lägger det där hindret just där… Varför!?”.
Det är få spel som får mig att undra över namnet. Det här lyckas dock. Vid första anblick, kan man ju tro att det heter “McKids”, som någon kannibalisk form av Happy Meal, men nej, nej. “M.C. Kids” är namnet. Varför dessa punkter? Vad står detta M.C. för? Det är inte samma “Mac” som ingår i vissa skotska namn, de förkortas oftast bara “Mc”, inte med punkter. Jag tar helt enkelt för givet att McDonalds gjort detta spel i samarbete med MC Hammer och att barnen man spelar som faktiskt är hans. Den europeiska versionen heter McDonaldland, kanske för att utvecklarna insåg att det nordamerikanska namnet var efterblivet.
Fyfan.
Det här är Jeri Ellswort med sin (supercoola) handväska.
Hon har nämligen en inbyggd Nintendo-konsol i den!
[nggallery id=13]
Välj ett spel från listan och starta när du vill. Handväskan är byggd med en LCD skärm från en portabel DVD spelare och drivs av 8 A/t-batteri, som gör att du kan spela upp till nästan 9 timmar!
Åh min Gud! Måtte denna väska produceras!
Mitt namn är Ronja och jag är en nörd från Karlskrona.
Jag är 20 år och har älskat tv-spel ända sen vi fick hem ett Nintendo 8-bit, då jag och mina bröder satt och spelade det med handkontrollen upp och ner. Redan då blev jag förälskad i pixelvärlden och Marios fina röda hängselbyxor.
Många eftermiddagar gick åt att skjuta ankor med en plastpistol, springa runt i vilsna världar i Zelda och klättra på väggar i de omöjliga Shadow Warrior. Och nu , när cirka 16 år har gått har jag inte tappat denna förälskelse till tv-spels världen. Och ja! Även flickor kan uppskatta gamla go’a retrospel
. . . då jag tänker på den stor söta Kirby! Naaaaw!
Så från och med idag kommer jag att finnas på KRAID, and I couldnt be any more happier
Förbannad för att du inte kan spela Sam & Max: Hit the Road på din nya dator med 40 kärnor, 320 terabyte ram och ett grafikkort som drar lika mycket ström som en mindre rumänsk stad? Har du gått in på forum och gråtit över det? Har du slagit din halta sköldpadda halvt ihjäl av ilska?
Ta’t lugnt, grabben, det finns en lösning!
ScummVM, eller “Script Creation Utility for Maniac Mansion Virtual Machine” var från början enbart en emulator som gjorde att man kunde spela gamla DOS-baserade peka-och-klicka-spel från LucasArts baserade på SCUMM-motorn på en modern dator. Därefter har stöd för spel från andra företag och utvecklade med andra motorer lagts till. Utvecklarna beskriver det såhär:
ScummVM is a program which allows you to run certain classic graphical point-and-click adventure games, provided you already have their data files. The clever part about this: ScummVM just replaces the executables shipped with the games, allowing you to play them on systems for which they were never designed!
Det är bara att installera, lägga till sökvägen för spelets exe-fil och spela! Man kan använda nästan vilken version som helst av spelen. Du kan köra te x Mac- och Amiga-versionen av samma spel på en PC och vise versa. Underbart enkelt.
Du kan använda ScummVM på följande format:
Win32 (Windows 95/98/ME/NT/2000/XP), Linux i386 och PPC, BeOS, Solaris, Mac OS X, Dreamcast, MorphOS, IRIX, PalmOS, WinCE, GP32, Sony PSP och PS2.
Eftersom programmet är open source, kan vilken 1337 h4xxo|2 som helst modifiera det till andra format, om man t ex skulle vilja spela Beneath a Steel Sky på FM Towns Marty.
Emulatorn stödjer en helvetes massa spel och en fullständig lista hittar ni på utvecklarnas hemsida.
Så, installera härligheten nu och spela tills musarmen faller av!
Jag är en rätt fredlig typ. Jag har inte hamnat i slagsmål en enda gång som vuxen. Jag brukar inte ens få vansinnesutbrott av svåra spel längre. Jag tog I Wanna be the Guy med en klackspark. Inte ens Ghosts ‘n’ Goblins kan få mig speciellt ursinning av frustration längre.
Mega Man 9 däremot…
RAAAAAAAAAAAAAAGE!!!
Det här är vad det där förbannade spelet fick mig att göra (precis som en barnmisshandlande förälder säger jag “This hurts me more than it hurts you *Falcon punch på spädbarnet*”):
Varför?
Anledningen heter Concrete Man och är ett överdrivet svårt djävla äckel.
Det tog mig kanske 30 försök att ha ihjäl den förbannade djävla djävulsdjäveln! Någonstans kring 10 slängde jag ifrån mig kontrollen. Inte så speciellt hårt, men den landade rakt på skrivbordskanten (dödligt vass) och det blev en liten spricka. Det var inget jag tänkte så mycket på, eftersom kontrollen fortsatte fungera som den skulle. Idag, ett par veckor senare, upptäckte jag hur sprickan växt och sträcker sig över halva kontrollen. Snyggt.
CONCRETE MAN! NÄR JAG FÅR TAG I DIG SKA JAG SLITA ARMERINGSJÄRNEN UR DIG, DITT MUTERADE BYGGMATERIAL!
Discworld är ett av de spel från barndomen jag minns med mest värme. Första gången jag spelade det var på PlayStation någon gång kring -95. Det satte sådana djupa spår att jag ända sedan dess har mints alla skärmar av Unseen University i detalj. Ända sedan jag kom på att man skulle byta ut trollstaven mot käppen när gammeltrollkarlen tittade bort, har jag förundrats över spelets finurliga pussel.
Men hur håller en av mina barndomsfavoriter idag, 15 år senare?
Spelet börjar med ett långt animerat intro, inte så speciellt snyggt gjort, med dagens mått mätt, men på den gamla go’a ti’n var det sjukt coolt med sådana inslag. Jag stör mig mest på dessa sekvenser, eftersom de ser ut som något billigt barnprogram från 80-talet. Jag började känna hur en bit av min barndom självdog, men dess hjärta började så igen, när jag påmindes om hur vacker in-game-grafiken är. Här snackar vi pixelperfektion. Det är detaljrikt, färgglatt och smakfullt. Det ser ut som en spelbar version av bokseriens framsidor. Ibland stannar man upp, bara för att beundra den undersköna grafiken. Bitvis är det så vackert att det skulle kunna hänga på en utställning. Psygnosis kunde verkligen det där med grafik. Jag får intrycket av att de sneglat en del på Le Chuck’s Revenge och att de gjort allt för att överträffa det. Jag måste erkänna att de lyckats väldigt bra.
Discworlds dialog levereras av storheter som Eric Idle från Monty Python, Tony Robinson, mer känd som Baldrick, och Rob Brydon (spelade Baldrick i pilotavsnittet av Blackadder). Det är dessutom vääääääldigt mycket dialog de läser upp. Förbered dig på att minsta lilla sak avhandlas i detalj, i Monty Python-liknande absurditet och humor. Ibland får man sitta tio minuter och lyssna på hur Rincewind diskuterar de korrekta benämningarna på ryggradslösa djur med en ficktjuv. Det tenderar att bli förbannat långdraget ibland. Även om jag fullkomligen älskar brittisk nonsenshumor, så blir det lite långtråkigt i längden. Röstskådespelarna lyckas väldigt bra, sånär som på ett litet undantag: Tony Robinson. Nog för att jag gillar honom i komediserier, men när han ska förställa rösten fungerar det bara inte. Han kan verkligen inte låta som någon annan än sig själv.
När Discworld släpptes fick det en del kritik för sitt interface. Jag ser egentligen inget att klaga på, jag tycker verkligen att det passar ett så vackert spel att inte ha någon HUD, som tar upp onödig plats, som används bättre för att visa oss spelets vackra grafik. Det är inget “klicka på på Pick up, klicka på det man ska plocka upp”, utan här är det bara att klicka en gång för Look at och dubbelklick för allt annat. Det funkar utmärkt.
Den som ger sig i kast med Discworld måste vara beredd på att det är äckligt svårt. Det är inte lika svårt som Seret of Monkey Island; det är tjugo resor värre. Hur konstigt det än kan låta, så finns det ju ändå en aning logik i pusslen i SoMI, i alla fall ibland, men i Discworld finns det absolut ingen logik. Det är förjävligt svårt. För jävligt svårt. Vad sägs om detta logiska pussel: lägg grodan i munnen på fyllot, så att du kan ta fjärilen för att släppa ut vid en lampa, så att det börjar regna på munken dagen efter så att du kan ta hans kåpa”. Man får knappt någon hjälp i spelet. Inga små vinkar i dialogen eller är man undersöker saker i sin omgivning. Jag fattar inte hur jag kunde ta mig igenom det som liten. Jag hade kanske mer tålamod då än nu. Istället för att lägga resten av mitt liv på detta spel, så gick jag in på GameFaqs vid väl valda tillfällen. Patetiskt, javisst, men till mitt försvar klarade jag Grim Fandango helt utan guide för inte så länge sedan.
Anledningen till att man spelar Discworld är inte pusslen, vilket kan låta underligt för ett peka-och-klicka-spel. Anledningen till att man spelar det, är just för humorn, den klockrena dialogen, den underbara grafiken och den levande värld Discworld ändå är. Under resans gång får man träffa alla från Döden till the Boogey Man och ingen av dem är den man förväntar sig. Alla har sin historia, sitt sinnessjuka levnadsöde och sin plats. Har man läst böckerna blir det en ännu djupare upplevelse, då man förstår referenserna lite bättre och känner världen sedan tidigare.
Release: Hanukkah 2010.
1 kommentar