Little Nemo the Dream Master är ett spel som baseras på en barnfilm, som i sin tur är gjord efter en amerikansk seriestripp av Winsor McCay från början av 1900-talet. Det låter ju inte som det bästa underlaget för ett spel, men vi får inte glömma att filmlicensspel inte per automatik var genomruttna på 90-talet. Duck Tales och Chip ‘n’ Dale är ypperliga exempel på det.
Den ursprungliga serien är ett mästerverk. Den är slående vackert ritad, otroligt stämningsfull och underbart surrealistiskt. Den handlar om hur huvudpersonen Nemo varje natt inbjuds till Slumberland, sömnens rike, för att leka med sömnguden Morpheus’ dotter. De tidigaste stripparna avbildar Nemos fruktlösa försök att ta sig dit, som ständigt avbryts av att han dör i drömmen, vilket gör att han vaknar. Serien kan avnjutas i högupplöst form här.
Filmen har jag inte sett, men den är i princip en anpassning av de tidigare delarna av serien till en långfilm. Det är från denna film, Little Nemo: Adventures in Slumberland, som spelet utgår.
Spelet är lika surrealistiskt som serien. Varje bana börjar med att Nemo lägger sig i sängen, somnar och börjar drömma. I drömmen får han veta att sömnrikets kung blivit kidnappad och att han är den ende som kan rädda honom. Äventyret tar sin början.
Det är ett väldigt vackert spel, både tekniskt som estetiskt. Allt är snyggt designat och färgpaletten används effektivt för att uttrycka det drömska över omgivningen. Nemo ser lite ut en yngre version av Mega Man, vars spelserie LNtDM på många sätt påminner om, kanske främst för att det är Capcom som utvecklat båda två.
Musiken håller hög klass. Även om det inte är det bästa eller mest minnesvärda som komponerats, så berikas ens öron av såväl vackra, trallvänliga som stämningsbyggande melodier. Ljudeffekterna är dock mest irriterande, som de så ofta var under 8-bitseran. Det är inte värre än något annat, men när allt annat är så välgjort sticker de ut på ett sätt som de inte gör i mer mediokra skapelser.
Kontrollen är tillfredställande. Vi snackar inte perfektion, som i Mario-spelen, men den fungerar väl och är ytterst sällan orsaken till att man dör. För dör gör man, ofta och hårt. Det här spelet är nämligen skitsvårt. Bitvis så svårt att man gallskriker och handkontrollen lever farligt nära döden. Vissa partier känns som att de bygger mer på tur än skicklighet, vilket känns ovanligt för Capcom, som jag alltid ansett göra spel som är hårda, men rättvisa. Mycket av svårighetsgraden hänger ihop med att man inte kan skada sina fiender. Vissa kan man tillfälligt förstena genom att slänga karameller på dem, men det är föga hjälp när de attackerar många på en gång, från olika håll och i långt högre hastighet än man själv kan komma upp i. Karamellerna har dock ännu ett syfte, att söva vissa djur, som man kan åka på eller förvandlas till. Det är vad spelmekaniken bygger på, ensam är Nemo bara en liten pojke, som naturligtvis inte kan ta sig an drömlandets monster, men med hjälp av bl a gorillor, ödlor och bin får han den styrka som krävs för att överleva. Det är ett intressant system, som på ett mycket bra sätt simulerar den sårbarhet Nemo har i serien. Detta bidrar självklart till den bitvis överdrivna svårighetsgraden.
Banorna är icke-linjärt upplagda. På varje nivå måste man hitta sex nycklar, för att låsa upp dörren till nästa nivå. Nycklarna ligger spridda över banan på ett sådant sätt att man inte bara kan gå från A till B, man måste förbi C och D också, och däremellan E och kanske F. Man måste leta i alla skrymslen och vrår för att hitta dem, vilket uppmuntrar upptäckande och ger spelet extra djup. Det för tankarna till Duck Tales, speciellt Transsylvanien-banan. Spelet innehåller många av de bästa dragen från andra Capcom-titlar: Duck Tales utforskning och en omarbetad variant av Mega Mans vapensystem, kombinerat med deras finurliga bandesign och välgjorda grafik.
Little Nemo the Dream Master är definitivt ett spel värt att uppleva. Att det är så svårt skrämmer nog säkert bort många, men i mitt tycke är det värt det för att uppleva det vackra och surrealistiska äventyr detta spel bjuder en på. Det är på det stora hela ett bra spel, hade de gjort det lite mer lättillgängligt hade det kunnat bli en klassiker, men den frustration man ibland upplever när man spelar det, gör att betyget sjunker en aning. Det är fortfarande ett mycket bra spel, men det finns bättre sådana där ute. Jag rekommenderar det dock till alla som tagit sig igenom NES-erans största klassiker och är ute efter någonting nytt. Det är ett spel som bjuder på vacker grafik, stämningsfull musik och ovanlig spelmekanik, som känns nytt och fräscht. Det är dock inte ett spel som kan tänkas tilltala alla.
Mick och Mack (notera att Mick är ett brittiskt nedsättande ord för irländare) är tillbaks, på gott och ont, för att… För att.. Eh… Av någon anledning. Handlingen (om någon sådan nu finns) har inte satt några djupare spår hos mig. Det här är en standardplattformare med actioninslag. En nedbantad, långsammare och tråkigare version av Contra, helt enkelt. Dessutom är det barnvänligt och har ett par moralkakor om miljö och annat hippieskräp.
Som om inte det irritationsmomentet vore nog, så har utvecklarna insisterat på att Mick och Mack ska ha en accelerationssträcka på 30 meter innan de kommer upp i full hastighet. De är inga trötta gamla Mazdor, de är två ungar med Super Soakers, som av någon anledning kämpar mot slemvarelser! Borde de inte accelerera som vanliga människor?
Sparkster är en “rocket knight”, d v s en sorts kämpe som flyger runt med raketer på ryggen och svingar ett svärd. Det är dessa raketer som utgör kärnan i spelmekaniken. Allt från de enklaste rörelser till bosstriderna bygger på att man ska utnyttja raketerna på rätt sätt. De används inte bara för att flyga en bit, utan också för att göra starkare attacker. De har många användningsområden alltså. Det skapar ett fräscht och annorlunda gameplay, som avviker från den stora massan, men det är inte samma friska fläkt idag som för 15 år sedan. Det är ungefär samma spelmekanik som i tidigare delar i serien, men när originalet kom var det något helt nytt. I vår värld existerade bara Sonics springande och Marios hoppande, Sparksters flygturer var något nästintill magiskt. Kombinerat med en perfekt kontroll fungerar det ypperligt och är mycket underhållande, såväl idag som på 90-talet.
4 kommentarer