Kor spelar en stor roll, inte bara på våra hamburgare, utan även i spelvärlden. Förutom att producera mjölk och ohyggliga mängder dynga, ägnar de sig åt att vara med i spel. Ibland som fiender, ibland som vänner och ibland som meningslösa attiraljer. Beväpnade med horn, juver och låg intelligens, har de slagit sig fram i spelvärlden och in i våra hjärtan.
THE LEGEND OF ZELDA: THE OCARINA OF TIME
I Ocarina of Time finns några kor på Lon Lon Ranch. De förser Link med mjölk och muar lite halvhjärtat. Deras mjöl återställer Links hälsa och i uppföljaren Majora’s Mask spelar mjölken en lite större roll än tidigare. Lite otippat är dock att man kan få en kossa som husdjur i Ocarina of time.
DIABLO
Den mest klassiska av alla koförekomster någonsin i ett spel. Att Blizzard lade till Secret Cow Level i Diablo II bara för att det gick rykten om att det fanns en sådan i det första spelet bidrar bara till humorn. I Starcraft lade de till en fuskkoden “there is no cow level”, enligt ryktena för att de tröttnat på allt tjat om den hemliga kobanan. Jag känner på mig att jag inte är den enda som ber till gudarna om en cow level i Diablo III
FALLOUT 2
Jag vet inte om Black Isle kände sig tvingade att göra sig lustiga över Mamma Mu-ryktena kring , men i Fallout 2 lade till ett random encounter där man blir attackerad av exploderande brahmin (Fallout-världens tvåhövdade kor). Dessa brahmin ryktas vara långt smartare än de låter påskina och det sägs att de inte muar, utan faktiskt säger ordet mu. Dessa muterade skapelser antas också vara anledningen till att Fallout 3 aldrig släpptes i Indien. Ordet brahmin är nämligen identiskt med (och antagligen taget ifrån) en av indiens prästerliga överklasser och kan dessutom vara en stavningsvariant av gudanamnet Brahman. Extra humor är att man i Fallout 2 och 3 kan välta brahmin, med komiska följder. Hoppas innerligt att denna funktion finns med i Fallout: New Vegas!
MARIO KART 64
Moo Moo Farm är en av de lättaste banorna i Super Mario Kart 64, men blev ändå något av en favorit bland mig och mina kompisar när det begav sig. Kanske var det den trallvänliga musiken, kanske var det att banan var lättillgänglig för alla, kanske var det för att det var den enda banan som vi kunde komma överens om inte var en “fuskbana”. Än idag hatar jag de där äckliga mullvadarna av hela mitt hjärta.
Kor förekommer i långt fler spel än de jag nämnt här, men de jag nämnt ovan är de som lämnat starkast minnen hos mig. Vilka kossor minns ni läsare?
Pinocchio är ruttet rakt igenom, om man bortser från grafiken och ljudet. Det är ungefär som Rise of the Robots, fast med bra ljud, alltså. Det är som att köpa en öl, beprydd med allehanda vackra kvinnor och stött av en riktigt flashig reklamkampanj. Du tänker “fan, det kan nog vara något ändå!” men när du smakar ölen upptäcker du att den smakar riktigt jävla illa. Dessutom har någon pissat i den och hånskrattar dig rakt i ansiktet, med gula tänder och äcklig andedräkt. Ungefär så känns det att spela det här spelet.
Därefter axlar man rollen som Benjamin Syrsa, som ska slå ihjäl insekter på en gatlykta. Sedan sätter sig den lata luffarjäveln och tittar på när Pinocchio är med i dockteatern, vilket utvecklarna av detta spel var sadistiska nog att påtvinga spelaren i form av ett minispel. Det är förövrigt det sista vi ser av den hemlösa syrsan och hans närvaro känns otroligt krystad och onödig. Han har till och med färdigheter som Pinocchio inte har. Jag antar att han var menad att spela en större roll i spelet, men att utvecklarna fick prioritera bort honom, likt all tillstymmelse till underhållning i denna förbannade septiktank till spel. Minispelet går i alla fall ut på att man ska dansa som dockorna. Det är skitlätt. Bortsett från att spelet bara förklarar halva kontrollen för en. Fanskapet går igenom alla danssteg, men väljer av någon sadistisk anledning att INTE förklara hur man ska genomföra det sista danssteget. Jag listade ut att det var ner+Y, bara av ren frustration. Inte nog med att spelutvecklarna har gjort en bedrövlig halvmesyr till spel, de jävlas medvetet med en!
Nästa bana utspelar sig på tivolit, där en ypperligt frustrerande berg-och-dalbana får en att skrika sig hes av frustration. Man ska ducka och hoppa för hinder, vilka man blir förvarnad om på skyltar. Synd bara att skyltjävlarna är förbannat små och i princip omöjliga att se när berg-och-dalbanevagnen rusar fram i 3 000 000 km/h. Man får helt enkelt pausa en gång i sekunden för att kunna urskilja texten på dem.
För att vara död är denne lieman väldigt livstrött. Han hasplar ur sig trötta drygheter och verkar mest besvärad av mänskligheten och sin roll som dödsbringare. I uppföljaren tröttnar han på att skörda själar och skolkar helt sonika, vilket skapar oerhörda konsekvenser för skivvärlden. Även om han ser så ut, så är han knappast det man förväntar sig att en lieman ska vara. Jag menar, vem kan föreställa Döden från Det sjunde inseglet som full?
Det här är rövhålens rövhål bland de odöda. Morte svävar runt hela spelet och är otrevlig, vitsig och därför sjukligt älskvärd. Förutom som dryghetsmegafon, fungerar hans mun även som vapen, dels genom att bitas, men också genom att skrika taunts åt sina fiender. Det är dock ett stort mysterium var han förvarar sakerna han plockar på sig under spelets gång.
Denne herre är riktigt lik den ovan nämnde Morte. Den största skillnaden dem emellan är att Murray inte kan sväva, utan placeras mestadels på olika ställen av Guybrush Threepwood, gärna så långt bort som möjligt. Murray är klarligen den ondaste av de onda, vilket han ständigt påtalar med en galen ton av storhetsvansinne. Synd för honom bara att han är helt oförmögen att genomföra sina psykopatonda planer. För att bli en ondskans härskare krävs det ju en kropp. Senare i serien får han faktiskt en kropp, fast bara för en kort minut. Sadism – ja, men riktigt underhållande!
Huruvida Harold tillhör de odöda, kan diskuteras. Han ser ut som en zombie (eller snarast en av de närbesläktade ghouls), men är inte en. Han har aldrig dött, men hans normala liv slogs i spillror när han började muteras. Nog med filosofi, han är riktigt, riktigt underhållande. Harold är gladlynt och drar ständigt riktigt ruttna vitsar, till omgivningens förtret. Han är med i alla tre spel i Fallout-seriens huvudfåra och är när man träffar honom i det första spelet redan över 100 år gammal. Hans liv verkar fortsätta förevigt. I Fallout 2 har trädet Bob börjat växa i huvudet på honom och de utvecklar ett mycket komplicerat förhållande till varandra. I Fallout 3 har Bob givit upphov till mycket komiska konsekvenser.
Var ska jag börja? Manny Calavera är en så komplex och djup karaktär att det är svårt att förstå honom till fullo. Samtidigt som han kvick, dryg och inte drar sig för att nå ljuset på genvägar genom mörkret, så är han full av empati och präglas av en övermänsklig känsla för rättvisa. Samtidigt som han bara är ett litet kugghjul i det stora maskineriet är han också dess största och viktigaste del. Det mest uppenbara med Manny är den paradoxala blandningen av lieman och hjälte, men det är samtidigt det som definierar hans karaktär: motsatserna. Trots att han är ett dött skelett, är han en av spelhistoriens mest levande huvudpersoner.
Urteamet, som under utvecklingen av tvåan kallade sig Black Isle, gjorde faktiskt ett försök till en trea, som p g a Interplays dåliga finanser aldrig såg dagens ljus. Deras Fallout 3 gick under kodnamnet Van Buren och berättade historien om en fånge som, p g a händelser som han inte själv förstod, lyckades fly sitt fängelse och blev indragen i maktkampen mellan de olika grupperna i den postapokalyptiska amerikanska mellanvästern och till sist blev den som stoppade en galen vetenskapsman från att kärnbomba sönder den redan sargade världen.
I april 2009 fick vi Fallout-älskare lite hopp. Obsidian utannonserade att de utvecklade ett spel vid namn Fallout: New Vegas, med Bethesda som utgivare. Och vilka är Obsidian? Jo, inga mindre än grabbarna från Black Isle. Ett sus gick genom hela communityt. Kunde det här vara det Van Buren vi väntat på sedan 1998? New Vegas utspelar sig i ungefär samma områden som Van Buren skulle, problem med New California Republic är en stor del av handlingen i de båda och slavhandlarna Caesar’s Legion är med i bägge, bara för att nämna några likheter. Fallout: New Vegas verkar onekligen innehålla en hel del av Van Buren, men är det Van Buren? Svaret på den frågan är nog nej. Vi kommer aldrig att få det Van Buren Black Isle jobbade på fram till 2003.
4 kommentarer