Såg just trailern för Sonic Colours:
I mitt tycke är det oroväckande likt stjärtspelet Sonic and the Secret Rings, även det till Wii. Folk verkar ganska uppspelta inför det här, men farbror Aeneas vet hur det kommer att sluta:
Med undantag för några titlar till DS, har alla Sonic-spel sedan det mediokra Sonic Adventure varit ren skit. Sega har sedan början på seklet försökt och misslyckats ett otal gånger att ge Sonic det spel han förjänar, ett lir som är en värdig arvtagare till Mega Drive-erans Sonic-spel.
Låt Sonic dö någon gång och tänk ut något nytt. Ingen gillar att se hur Sonics lik skändas gång på gång. Skäms, Sega!
Efter att ha fastnat för Luddes videobloggar från toalettstolen, beslöt sig vår alldeles egen Niclas, även känd som Aeneas, för att skriva en gästblogg för Svampriket. Det genialiska resultatet kan läsas här!
Jag minns inte hur, men häromsistens gled jag in på ämnet Mary Celeste, ett skepp vars besättning mystiskt försvann 1872, utanför Spaniens atlantkust. Inget spår fanns efter dem och inga tecken på våld, olyckor eller sjöröveri hittades; ett av tidernas största mysterium. Jag vet fortfarande inte hur jag gled in på ämnet, men det verkade lite smått intressant. Efter en snabb titt på Wikipedia upptäckte jag att det fanns ett spel inspirerat av mystiken kring Mary Celeste. Tyvärr gjorde jag mig omaket att spela fanskapet.
Låt mig först påpeka att det här inte är en recension, utan snarare en ventilering av det helvete jag genomled när jag spelade detta gudsförgätna odjur till spel. Jag recenserar aldrig spel som jag inte spelat igenom och tro mig, det finns inget som kan få mig att spela igenom denna digitala motsvarighet till Auschwitz.
Detta spel är nästan mer omtalat än spökskeppet Mary Celeste. Det tog femton år att utveckla, innehöll absurda mängder plagiat, såg ut som skit, hade riktigt kasst röstskådespeleri och förvandlar fredliga unga herrar med gemytligt skägg till galningar som tappar tron på livet.
Men låt oss först börja med spelets tillkomst!
Ägget, som kom att bli den misslyckade aborten Limbo of the Lost, befruktades 1993 på företaget Majestic Studios. Det skulle bli ett klassiskt peka-och-klicka-spel till Atari ST och Amiga 500. I äventyret axlar vi rollen som Benjamin Briggs, kaptenen för det mytomspunna skeppet Mary Celeste, och vi upplever hans resa genom Limbo. Lagom till ECTS 1995 visades ett demo upp från en dittills outannonserad CD32-version.
Först av allt kan vi notera att det ser ut som skit. Betänk att Donkey Kong Country släpptes året innan och att det dessförinnan kommit långt mer imponerande spel till mer processorsvaga konsoler. För att släppas till Amiga 500 och Atari ST var det långt ifrån imponerande, för att inte tala om hur löjeväckande det skulle te sig den nya 32-bitaren CD32. Sedan kan vi notera att det ser riktigt mediokert ut och att röstskådespeleriet inte är på topp. Till sist måste dock tilläggas att det inte ser så exceptionellt dåligt ut på detta stadium. Det verkar mest vara ett spel som får ett mittenbetyg och som glöms bort efter ett halvår.
Majestic Studios beslöt dock att försena spelet på obestämd tid och genomföra en portning till PC.
Spelet släpptes slutligen 2008(!). Mer Duke Nukem Forever-vibbar får man leta efter. Slutprodukten blev… Eh… Äh! Kolla själva!
Det där är alltså vad idioterna bakom detta helvetesspel lyckades åstadkomma på 15 år. 15 år! De kanske inte hade en speciellt stor budget eller var så välbemannade, men på 15 år skulle en död bäver åstadkomma ett spel med mer substans, bättre grafik och bättre manus. Spelet ser ut och har samma spelmekanik som man kunde förvänta sig av ett tidigt FMV-spel till 3DO eller Mega CD. På dessa femton år lyckades de dessutom försämra röstskådespeleriet såpass att man när man hör det inte kan annat än att gråta och skratta samtidigt som man spyr uppgivet och okontrollerat över hela sig själv. Hälften av rösterna är omöjliga att förstå om man inte är expert på överdrivna brittiska dialekter, uttalade av någon med nekrotiska stämband.
Men idiotierna kring detta spel slutar inte där.
Majestic Studios nöjde sig inte med att ägna 15 år till att utveckla denna förfinade tortyrprodukt, de tyckte även att det var en ganska god idé att stjäla så mycket de bara kunde från andra spel. Under den timme jag orkade lägga på detta spel såg jag grafik stulen från Oblivion, Diablo II och Return to Castle Wolfenstein. Det första man möts av i spelet är dessutom ett otroligt dåligt plagiat av Gollum. En fullständig lista över allt stulet material finns att läsa här (varning, MYCKET text!). Patetiskt nog verkar det som att de började stjäla element från andra spel redan under arbetet med Amiga-versionen.
Som den självplågare jag är kunde jag självklart inte låta bli att testa spelet. Jag menar, jag har överlevt Pinocchio, Rise of the Robots och Global Gladiators. Limbo of the Lost kunde knappast vara en utmaning för en skräpspelsgourmand som jag.
Ack så fel jag hade! Det här är tveklöst bland det absolut sämsta jag spelat. Jag kan inte beskriva med ord hur pass ruttet det är. Ni får helt enkelt testa det själva. Eftersom det innehöll så mycket stulet material, drogs det raskt tillbaka från butikshyllorna, så ni löper ingen risk att åtalas om ni laddar ner fanskapet från valfri torrent-sida.
Som avslutning kan vi ta oss en titt på spelets slutscen, som är i klass med en Stefan och Krister-buskis:
Mario Mario (ja, hans efternamn är faktiskt Mario) ter sig som en hård jävel. Att vara en fet liten rörmokare och att ändå ha mod nog att spöa skiten ur eldsprutande sköldpaddsdrakar! Det, mina vänner, kräver stake. Super Mario utför dödsföraktande stunts, åker genom äckliga avloppsrör och hoppar på kanonkulor. Killen drar fan upp i rymden utan rymddräkt.
Ja, han är en hård jävel.
…verkar det som.
Om vi för ett ögonblick stannar upp och synar varför han gör allt detta, så inser vi snabbt att det enbart finns en enda anledning: Princess Peach. Brudfan blir gång på gång kidnappad av samma äckliga sköldpadda med ful mohawk. Man kunde ju tycka att hon skulle lära sig läxan första gången, MEN ICKE! Hon är prinsessa, men lyckas ändå ha världens sämsta försvarsstab.
Och vem är det som får reda upp röran?
Jo, en viss Mario.
Visst är det nobelt av honom, men hur många gånger skulle man orka? En normal kille hade låtit den tröglärda Peach sitta i skiten efter ett par kidnappningar. Dock ej Mario. Han är helt dominerad av Peach. Han är en slav. Han är en bitch.
Kom igen, gott folk, hur många gånger har han räddat våpet från Tjernobyl-sköldpaddan Bowser? Otaliga. Vad får han tillbaks? En puss på kinden och en tårta.
EN puss och EN tårtjävel.
Man kunde ju tro att hon skulle släppa till efter ett tag, men icke! Är det bara jag som lagt märke till bristen på gemensamma barn? Jag menar, killen riskerar att bryta nacken en gång i sekunden och käkar mysko svampar för den här tjejen.
Allt för en tårta.
Mario må vara världens mest uppskattade plattformshjälte och en riktigt hård jävel, men innerst inne är han en liten desperat toffel, som gång på gång hamnar i the friend zone.
Mario, min vän, gå vidare för fan. Hon utnyttjar dig bara. Du vet att det här är sanningen:
Det är äckligt varmt ute och solen skiner. Vi gamers är ju inte kända för att vistas ute så speciellt mycket, men inte ens i våra mörklagda kamrar kan vi undgå sommaren. Speciellt inte när kvicksilvret i termometern visar på medelhavsvärme och solen bländar en till blindo. Du kanske svettas i solen, dricker öl med vänner till Björn Rosenströms verk och tar dig ett dopp i någon av våra svala svenska sjöar, men inte fan slutar du spela för att solen skiner? Här är min icke-numrerade, ytterst personliga och godtyckliga lista över 10 spel att spela under sommaren.
Boktai: The Sun is in your Hand – GBA
Den genialiske Hideo Kojima gjorde under 00-talet en avstickare från sina hårdkokta smygäventyr/konspirationsteoriromanser och producerade det lättsamma Boktai, en saga om pojken Django, som kämpar mot odöda med sin solpistol, även känd som Gun del sol.
Och varför är detta ett sommarspel? Jo, för att spelkassetten har en UV-sensor, som känner av mängden solljus där du sitter och spelar. Du måste ladda Djangos vapen med solljus för att kunna använda det. Det här spelet tvingar dig att sitta ute i solen och låta din likfärgade hud bli behagligt lattefärgad. Boktai rekommenderas inte för dem som har den första versionen av GBA, eftersom den är bedrövlig att spela i solen, p g a Nintendos briljanta beslut att inte ha bakgrundsbelysning.
Disciples II – PC
Detta spel är som en hardcore-variant av Heroes of Might and Magic-serien. Du har långt mer invecklade möjligheter till karaktärsutveckling och du kan levla dina hjältar in absurdum samt spara dem och använda dem i flera matcher, vilket är en funktion jag alltid saknat i HOMM. Disciples-serien har alltid hamnat i skymundan, av någon anledning. Har du inte spelat det förut är det hög tid att du testar det och om du har det, så är det bara att installera det igen och köra på.
Och varför är detta ett sommarspel? Sommarnätter är långa och varma, speciellt i den värmebölja vi genomlider just nu. Du sitter ändå uppe och svettas, helt oförmögen att sova. Då är det lika bra att du använder tiden till att sätta dig in i det mycket, mycket tidskrävande Disciples II. Uppföljaren som släpptes för någon månad sedan är också värd att kolla in.
Track & Field – NES
Denna odödliga NES-klassiker behöver knappast någon närmare introduktion än att det är sommar-OS och sjukt underhållande.
Och varför är detta ett sommarspel? Vafan, jag skrev ju att det är sommar-OS till NES!
The Elder Scrolls IV: Oblivion – PC, Xbox 360, PS3
Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om hur mycket jag älskar Oblivion, eller “Obbe”, som jag och mina lika frälsta vänner kallar det. Du börjar spelet i en fängelsecell och det blir snabbt uppenbart att ditt öde är att rädda Cyrodiil från förintelse. Du behöver dock inte göra det om du inte vill, spelet är helt frit. Under min första genomspelning lade jag 250 timmar på side quests innan jag ens började med main quest:en.
Och varför är detta ett sommarspel? Egentligen har det väldigt lite med sommaren att göra. Visst, det är ständigt sommar i det undersköna Cyrodiil, där man kan tillbringa timmar åt att bara vandra runt i naturen och beskåda dess skönhet. Oblivion har dock alltid symboliserat sommaren för mig, kanske för att det var det spel jag vigde mitt liv åt försommaren 2006, eller för att det obevekliga solskenet i spelet fungerar som ett utmärkt komplement till solen utanför mitt fönster.
Silent Hill 2 – PS2/Xbox/PC
Silent Hill är staden där helvetet och vår verklighet möts. Eller är det fler dimensioner än så, som binds samman i den tillsynes idylliska, amerikanska småstaden? Det framgår aldrig riktigt och fungerar riktigt bra för att fylla ut mystiken. I denna del av spelserien innehar James Sunderland huvudrollen. Han har fått ett brev från sin fru, där hon skriver att hon väntar på honom på deras speciella ställe i Silent Hill. Han åker dit för att hitta henne. Det kluriga är att hon dog tre år tidigare. Rakt genom detta stämningstäta äventyr gör Konami allt för att skrämma oss från vettet – och de lyckas. Silent Hill 2 var min första riktigt skrämmande upplevelse i spelform.
Och varför är detta ett sommarspel? Det dimmiga Silent Hill är inte det minsta somrigt och solljuset lyser med sin frånvaro spelet igenom. Det passar ändå perfekt under heta sommardagar. Varför? Jo, gåshuden och de kalla kårarna kyler effektivt ner en. Man kan se spelet som en fattigmansluftkonditionering med jävligt bra manus.
Missa inte del 2!
War. War never changes, konstaterar Ron Perlman. Han fortsätter med att berätta om hur romarna stred för slavar och guld och jämför det med hur vi krigar för pengar och olja. Så även i det krig som fick världen att gå under. Långt ifrån alla överlevde kärnvapenregnet. De som envist naglar sig fast vid livet i atombombsöknen lider av olika grader av mutationer och oordning. Fast inte riktigt alla. Det är där du och ditt lilla samhälle kommer in i bilden. Med de berömda orden “Life in thevault is about to change”, inleds ett av spelhistoriens mest välskrivna och stämningsfulla spel.
Jag spelade nyligen igenom Fallout igen, för första gången på många år. Jag spelade både det och uppföljaren när de släpptes, men i motsats till många andra fans av serien uppskattade jag faktiskt trean väldigt mycket. Frågan är om en recension av Fallout ens behövs? Vet inte alla hur bra det är? Känner inte alla riktiga gamers till dess storhet? Tills igår trodde jag det. Jag satt i godan ro på stranden och hörde ett par ungar snacka spel. De konstaterade att det var konstigt att Fallout och dess uppföljare är “så okända”, medan trean är världens bästa spel.
Jag facepalmade tills jag fick hjärnskakning och beslöt mig för att upplysa de stackars jävlar som inte känner till Fallouts härlighet.
Fallout tillhör den gamla skolans CRPG. Det är turordningsbaserat, story-drivet och icke-linjärt. I motsats till JRPG:n har spelaren kontroll över sin karaktär in i minsta detalj. Glöm auto-levlande och enkelspåriga dialogträd, här har du valmöjligheter, vilka skapar konsekvenser senare i spelet. Fallout var ett av de första spelen där dina handlingar skapade märkbara konsekvenser i världen. Om du, exempelvis, inte hjälper en stad när den ber dig om det, är risken stor att den inte finns kvar nästa gång du kommer tillbaka. Det är inget ovanligt eller banbrytande idag, men 1997 var det något nytt och fräscht. Det gör att Fallout håller än idag och att dess omspelningsvärde är otroligt högt. Det finns alltid flera sätt att lösa uppdragen på och om du inte utforskar alla möjligheter går du miste om människoöden, intriger och, inte minst, chansen till feta vapen.
Fallout är bland det blodigaste jag spelat. Man får se huvuden sprängas, kroppar skjutas till köttfärs och ryggrader malas ned av skjutvapens eld, allt ackompanjerat av en strid ström blod. Och då har man inte ens aktiverat splatter-trait:en bloody mess än.
Spelet använder sig av karaktärsutvecklingssystemet S.P.E.C.I.A.L., vilket står för Strength, Perception, Endurance, Charisma, Intelligence, Agility och Luck. Dessa sju egenskaper och deras värden styr din karaktärs utveckling från början till slut. En spelare med hög styrka kan bära mer, medan en som satsat på intelligens lär sig snabbare. En som satsat på uppfattningsförmåga siktar bättre, medan en som satsat på tur har större chans att göra stor skada. Det här systemet tillåter en att spela spelet precis hur man vill och i kombination med ett tjugotal skills och ungefär lika många perks blir möjligheterna oändliga. Det är dock aningen obalanserat i det här spelet, så vissa skills är bra mycket bättre än andra, samtidigt som vissa perks ger överdrivet stor bonus. Detta åtgärdas i uppföljaren, men i detta spel är det ett system som går att utnyttja för att göra spelet lite lättare.
Den pixelperfekta grafiken bygger upp en stämning av apokalyps, ödslighet och förlorad storhet. Resterna av den fallna supermakten USA är nedgångna, skitiga och otroligt vackra. Ödsligheten, ensamheten och farligheten som grafiken målar upp kompletteras och förstärks av den minimalistiska och stämningsbyggande musiken. Det är en närmast perfekt avvägning, vilken, sin tekniska underlägsenhet till trots, uträttar storverk. Det är inte ofta man ser spel som åldrats med sådan värdighet. Att estetiken är som en blandning av 50-talet och dess föreställningar om framtiden gör det hela ännu mera tidlöst.
Hur mycket jag än vill, så tänker jag inte gå in på handlingen. Allt jag behöver säga är att den är häpnadsväckande. I kombination med sin uppföljare känns den verkligen levande och, på något sätt, aktuell. Världen är bombad åt helvete. Du tillhör den överlevande delen av mänskligheten och just du kommer ifrån en s k vault, ett gigantiskt skyddsrum där människor kan överleva i generationer. Allt du behöver veta just nu är:
Life in the vault is about to change…
Jag hatar egentligen blogginlägg om vad folk köpt för kläder och accessoarer. Tro mig, jag kunde inte vara mindre intresserad. Så, som den principfasta person jag är, gör jag precis det jag föraktar andra för och skriver ett blogginlägg om mina kläder och eskapader kring dem.
Eftersom det är ganska varmt ute nuförtiden, insåg jag att ett par nya shorts vore på sin plats. Jag stack iväg till Carlings och hittade ett par trevliga. De har dock ingenting med tv-spel att göra, så jag visar inga bilder på dem (lite värdighet vill jag faktiskt behålla!).
Jag hade en tröja med Donkey Kong-tryck, vilket fick en kille i personalen att utbrista “Wow! Du spelade ofta Rampage som barn, va?”. Jag svarade att jag visserligen haft Rampage till Nintendo 64, men att det var Donkey Kong på tröjan. “Jaha, den där apan från Mario Kart” svarade han besviket och gick sin väg. Jag mumlade för mig själv om kulturlösa bodknoddar och provade shortsen.
För att locka folk till impulsköp, brukar Carlings (och andra butiker) som bekant ha billiga skräpvaror precis vid kassan. Där fann jag ett par strumpor med motiv från Mario Bros. Jag kunde inte låta bli dem, trots att jag normalt sett enbart har svarta eller vita strumpor. Den till synes modemedvetna tjejen i kassan var, förutom äckligt snygg, inte den man förväntar sig veta speciellt mycket om tv-spel. Jag lade fram mina varor och när hon slog in strumporna i kassan utbrast hon glatt “Ååh! Mario Bros! Älskade det till Atari 7800!”. Jag blev uppriktigt förvånad. Först och främst lade hon märke till att det var Mario Bros. och inte Super Mario Bros. på strumporna. Ganska imponerande bara det. Att hon pekade ut just Atari 7800 var också en uppvisning i gedigen retromedvetenhet. Hon nämnde inte bara Atari, som de flesta icke-insatta skulle gjort (om ens det), utan var också medveten om precis vilken konsol det rörde sig om. Sjukt imponerande!
Ska jag gå tillbaks och fria, kanske?
Här är kläderna, i vilket fall:
[nggallery id=32]
Jag har inte spelat Prince of Persia sedan mitten på 90-talet. Det var ett helt ok spel, men inget jag fastnade för. Kanske för att jag bara kunde spela det hos kompisar, eftersom vi hade Macintosh och till den fanns inte Prince of Persia. Eller ja, det gjorde det, men det hade jag ingen aning om då. Det fanns inte med i några av katalogerna över Mac-spel och inget internet fanns att snoka upp information på. Det spelar egentligen ingen roll, det relevanta i det hela är att PoP inte är ett kärt barndomsminne för mig på samma sätt som det är det för de flesta andra.
Som nämndes här på Kraid för inte så länge sedan, så släpptes en nyversion till iPhone. Den kostade bara 22 kr, så jag tänkte att det kanske kunde vara ett kul spel att ha på mobilen för att fördriva tråkiga bussresor och föreläsningar. Jag tankade ner det och tog mina första stapplande steg som prinsen i Persien.
Det första jag lade märke till var naturligtvis grafiken. Den är uppdaterad och högupplöst. Man känner igen de tråkiga korridorerna och de vackra rummen i palatset. Prinsen är inte längre iklädd pyjamas och ser inte heller nordeuropeisk ut längre, utan har försetts med turban och ser mer ut som om han härstammar från Mellanöstern. En mycket bra förändring eftersom han såg ut som en bortkommen sömngångare i originalet.
Någon som däremot inte uppdaterats är kontrollen. Den är rent helvetisk. Det är lite samma sak som i Another World, man kan inte gå hur mycket eller lite man vill, så fort animationen har börjat går den inte att avsluta. Jävligt dåligt upplägg för ett plattformsspel. Det kan vara iPhonens notoriskt usla lämplighet för plattformsspel som ställer till det, jag minns inte exakt hur det var i originalet, men det viktiga att veta är att det är sjukt svårkontrollerat i denna version. Inte njutbart för fem öre. Lägg till det att knapparna tar så stor plats på skärmen att man knappt kan se vad som händer ibland.
Det finns ingen musik i detta spel. Lite ljudeffekter när man springer och sticker ihjäl sig på taggar finns, i början på varje bana och när man vinner en svärdsduell får man höra en liten trudelutt, men utöver det är spelet knäpptyst, bortsett från ett brusande ljud som strömmar ur högtalarna. Först trodde jag att det var något med min telefon, men efter att ha tittat runt lite bland mina andra appar, så visade det sig att det enbart var i PoP detta irriterande fenomen uppträdde.
En urusel konvertering av en gammal klassiker. Originalet kanske inte var så bra i alla fall, men folket bakom denna nyversion borde ha fixat dess fel om de vill nå en bredare publik med detta spel. Jag vet att jag tjatar mycket om kontroll i mina recensioner, men det minsta man kan kräva av ett spel är väl att det ska vara spelbart?
Inga kommentarer