Det är egentligen helt onödigt att skriva denna recension. Uppföljaren till det omåttligt populära och otroligt älskade Starcraft har varit ute i lite mer än två månader och större delen av världens befolkning har bildat sig en uppfattning om det vid det är laget. När det släpptes låg Kraid.se nere för omformning och därför kom ingen recension i samband med släppet. Eftersom det här är ett av de viktigaste spelsläppen detta decennium, känns det inte rätt att Kraid ännu inte har sagt sitt om det.
“At the hands of the Taliban, children have lost fathers and wives have lost husbands” sade Storbritanniens försvarsminister Liam Fox häromdagen, apropå det aktuella Medal of Honor. Veteraner från kriget och fallna soldaters anhöriga har också riktat skarp kritik mot spelet.
EA har, självklart, vikt sig för kritiken. Hade någon väntat sig något annat? Tragiskt, men så brukar det tyvärr fungera. Det handlade inte om en kampanj där man spelade som taliban, utan bara att man kunde spela som dem i multiplayer-läget. På samma sätt som man i flertalet andravärldskrigsspel kan dra på sig SS-uniformen och ladda sin MP40 i multiplayer. Det klagas det aldrig på, trots att nazismens brott vida överstiger talibanernas, räknat i människoliv. Har inte fler barn blivit föräldralösa p g a Wehrmacht? Har inte fler kvinnor förlorat sina makar för SS:s härjningar? Då har jag inte ens gått in på de spel där man kan spela som soldat i Vietcong, Röda Armén, m fl.
Alla som någonsin kört ett FPS i multiplayer vet att man inte bryr sig ett skit om vem man spelar som. Ideologi, nationalitet eller religion spelar ingen roll i multiplayer – allt handlar om poäng, headshots och att vinna. Realismen de verkliga kombattanterna tillför får väl snarast ses som en objektiv avbildning av vår värld. Britter och talibaner strider mot varandra i Afghanistan – det är ett obestridligt faktum. Hur är det respektlöst? Ingen skulle anklaga ett nyhetsreportage om saken för att vara respektlöst, men när den stora stygga spelbranschen gör samma sak blir det en ljudlig kakafoni av moralkärringar, pk-tårar och löjliga utspel.
Bara för att man kan spela som nazitysk soldat i exempelvis Day of Defeat betyder det inte att man glorifierar nationalsocialismen eller tyskarnas ambitioner i andra världskriget. Allt man gör är att förse spelaren med realism. Ingen klagar på det eller snyftar om att nazisterna var onda. Visst kan man påstå att man glorifierar våld i dessa spel, men det är ett genomgående drag för alla typer av spel. Det oskyldiga och mycket populära spelet schack är ett krigsspel, men har aldrig anklagats för att försköna våld och död.
Det som är mest påtagligt med herr Liam Fox’ uttalanden är dock hans otroliga hyckleri. Han vänder sig mot att man kan spela som taliban, för att de orsakat så mycket död och förödelse. Samtidigt företräder Fox Storbritanniens krigsmakt, som *trumvirvel* orsakar död och förödelse. Han verkar vidare tycka att nazismens, kommunismens, kolonialismens och fascismens brott inte är lika illa att “glorifiera”.
Som vanligt får spelbranschen långt mer skit än den förtjänar och som vanligt är belackarna efterblivna hycklare. Inget mer med det.
Hur lata har vi spelare blivit egentligen?
Gaming har ju alltid varit något att av ett uttryck för lathet; vi sitter stilla framför datorn eller tv:n i timtal och trycker på några knappar. Det betyder dock inte att man är helt lat, att spela ett spel kräver ju koncentration och en viss grad av dedikering. Att sitta framför tv:n och stirra på ruttna såpor i åtta timmar är genuin lathet, medan det inte är lathet på samma sätt att tillbringa en natt med Ghosts ‘n’ Goblins för att bemästra dess sinnessjuka svårighetsgrad. Framför såpan sitter man och stirrar hjärndött, medan tv-spelet utvecklar en och skärper ens reflexer och problemlösningsförmåga.
Men det var förr.
Idag kom jag på mig själv med att frustrerat lägga ifrån mig kontrollen och stänga av PS3:t efter en tvåtimmarssittning med Fallout 3. Varför? Jo, jag hade dött efter en lång vandring i ödemarken och insåg att min senaste save skulle tvinga mig att spela om trekvart. Jag såg inte riktigt det lata i det förrän jag och Henrik gled in på ämnet lite senare.
När jag var en liten pöjk kunde jag köra Sonic the Hedgehog, komma till sista banan och få game over. Gav jag bara upp? Nej! Jag svor visserligen svordomar jag inte borde kunnat vid den åldern, men jag började om från första banan och jobbade mig tillbaks. Nu, när jag är för gammal för de där svordomarna, orkar jag inte ens spela om 45 minuter på en gång.
Som det verkar på andra jag snackat med är jag långt ifrån ensam om det.
Nuförtiden är spelen oftast såpass lätta att man knappt dör. De få gånger man gör det har spelet varit vänligt nog att spara åt en precis innan, så att vi bara behöver spela om några minuter. Våra dagars spel tillåter ofta att sänka svårighetsgraden mitt i spelet, så att vi slipper anstränga oss alltför mycket. Moderna spel innehåller inte sällan hintsystem som gör att vi slipper tänka. Spelen som släpps nu förklarar allt i detalj för en, så att man inte behöver experimentera sig fram.
Dagens spel gör nästan allt åt oss, fortsätter utvecklingen kommer väl spelen snart att vara intet mer än filmer och våra handkontroller blott fjärrkontroller.
Jag kan inte annat än fråga mig, är det spelarnas lathet som drivit fram denna utveckling, eller är det denna utvecklarna som drivit fram latheten hos spelarna?
“Manuel “Manny” Calavera återvänder till sitt kontor på dödsdepartementet med en ny klient. Manny är lika delar reseförsäljare och lieman. Han är död, precis som alla runt omkring honom. Han befinner sig i dödsriket, platsen dit alla kommer efter döden, och hans uppgift är att hämta de döda från de levandes rike och sedan hjälpa dem hitta rätt transportmedel för dem till himmelriket.”
Jag älskade Final Fantasy. Jag har spelat igenom FFVI, VII och IX ett antal gånger. Jag plågade mig igenom Playstation-versionen av det allra första spelet i serien bara för att det är det första Final Fantasy, jag har kört varenda spel i serien. Jag älskade Final Fantasy.
På senare år har jag kommit att hata serien djupt. Varför? För att Square-Enix spottar konsumenterna i ansiktet. Sverker hade slängt både spelen, Tetsuya Nomura och Hironobu Sakaguchi rakt i soptunnan. Varje Final Fantasy sedan typ tvåan har haft nästan exakt samma handling. Det är alltid ett gäng ungdomar mot ett ondskefullt imperium. Ungjävlarna är alltid redigt jävla emo, speciellt huvudpersonerna. Gänget har alltid en joker, en karaktär som är menad att vara comic relief, men som i slutändan bara blir patetisk. Ofta får någon central karaktär dö, bara för att handlingen ska kännas djup och unik. Det är alltid samma sammansättning: imperium, emo, en död skitunge. I TRETTON SPEL PÅ RAKEN!
Vad jag aldrig kommer att förstå med denna spelserie är stridssystemet. Trots att det var utdaterat redan i början på nittiotalet, fortsatte Square med random encounters fram till 2002. Elvans stridssystem var väl ok, vad jag minns av de två testveckor jag fick av spelet för en massa år sedan, men det största problemet har jag med tolvans. Varför i helvete tog de bort det i Final Fantasy XIII? Det första riktigt bra och nyskapande de gjort på över ett decennium förkastar de bara för att återinföra en trött version av samma gamla skit de haft sedan starten. Skulle inte förvåna mig om det beror på att de japanska fansen blev ledsna i ögat av att inte få spela exakt samma sörja för miljonte gången.
Varför måste alla karaktärer vara så androgyna? Tycker Tetsuya Nomura att det är coolt med totalt könlösa tonårstöntar med lustiga hårfärger, som alla ser ut som kloner av varandra? Jag får intrycket av att han suttit i en kartong, á la Solid Snake, och smygstirrat på emo-/core-/scene-/vadfandenukallarsig-ungarna som sitter och sniffar lim på trappan vid Sergels torg. Jag tycker bara det är förvirrande när man knappt kan hålla isär karaktärerna från olika installationer av spelserien, än mindre karaktärerna i samma spel. Final Fantasy XIII känns mest som en trött version av Final Fantasy X om man bytt ut några namn här och där, kastat om händelserna lite, klippt och klistrat, allt för att försöka lura spelaren att det är ett nytt spel. På rak arm kommer jag på följande:
Gapigt mongo och överdrivet positivt mongo med dumma textilier i håret:
[nggallery id=40]
Hyperaktiv skitunge som ständigt misstänkliggörs p g a sitt ursprung:
[nggallery id=39]
De är inte exakt samma karaktärer, men de påminner för mycket om varandra, både till utseende och personlighet, för att kunna ses som något annat än muterade kopior av varandra.
Men det värsta med hela Final Fantasy-serien är förresten det där förbannade missfostret Tidus. FFX hade varit oändligt mycket bättre utan hans skrikiga ADHD-fasoner (påminner extremt mycket om den där koffeinstinna programledaren för ExtremeHome Make-over) och extremt krystade romans med Yuna.
I mitt tycke började det gå utför med serien redan i del åtta. Efter det underbara FFIX kom det starkt försämrade FFX och har därefter blivit sämre och sämre. Senare års upplagor av den respekterade gamla serien verkar ha följt samma recept:
-
Ingredienser
- Ett paket standardhandling från Square
- Platta och förutsägbara karaktärer efter behag
- En nypa manusförfattande direkt från papperskorgen
Anvisningar:
Blanda halvtaskigt, krydda med snygg grafik för att dölja den skämda eftersmaken och låt ruttna!
Är det inte dags att Square-Enix kokar ihop och serverar oss något nytt, istället för att försöka lura på oss samma uttjatade snabbmakaroner gång på gång?
2 kommentarer