Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Man kommer hem från en hård dag på jobbet, drar på sig mjukisbyxorna och sätter sig tillrätta framför datorn eller tv:n. Det enda man vill är att få lite kvalitetstid med ett trevligt spel eller två. Men vad händer? Demonerna slår till! De där ondskefulla och djävulusiska företeelserna, ni vet, som sätter käppar i våra geek-hjul och hindrar oss från att slippa verkligheten en stund och stampa ihjäl goombas, bedriva militärfetischism i förstaperson eller låtsas vara en japansk sjuttonåring med fysiskt omöjlig frisyr.

Här är de tre värsta:

IRL

En av spelarens värsta fiender är onekligen det analoga livet. Världsliga saker som arbete, sociala relationer och utbildning sätter sina illvilliga käppar i våra gaming-hjul. Jobbiga flickvänner som vill mysa, när jag är mitt uppe i en raid i WoW är en av gamingens mäktigaste ärkefiender. Jag kommer aldrig att glömma den gången en flickvän ryckte sladden ur datorn när jag råkat ignorera henne i flera timmar till förmån för Rome: Total War. Jag dog inombords.

Det är inte bara flick-/pojkvänner som kommer ivägen för oss gamers. Det är även andra personer och företeelser. Har någon av oss som barn inte blivit tvingade av föräldrarna att sluta spela och gå ut och leka? Har någon av oss inte tvingats avbryta vårt gejmande för att strömmen gått? Har någon av oss inte blivit tvungen att stänga av långt ifrån en savepoint, bara för att chefen tycker att man ska gå till jobbet varje dag?

En rad tuber

Du har kämpat hela dagen (läs: 1,23 dygn) för att avancera på laddern i Warcraft 3. Din överdrivet välutvecklade micro har gjort att du efter bara fem minuter har lyckats optimera din macro så väl att du redan håller på att bygga din första Frost Dragon. Du skrattar rått när du scoutar din motståndare och ser att idioten använder alldeles för få wisps för att täcka sitt behov av trä. Fan, noob-jäveln har inte ens expandat än; ingen über-macro där inte. Du skrattar ännu råare och känner dig som världens härskare, där du sitter utmärglad, likblek och halvt blind av vätskebrist framför datorn.

Plötsligt börjar det lagga som någon sorts digital version av Parkinsons sjukdom. Vad fan? Det lugnar ner sig efter ett tag och du pustar ut. Du scoutar igen och upptäcker att du fortfarande kommer att äga skiten ur din inkompetente motståndare. Precis när du skickar iväg dina odöda trupper för att visa nybörjaren var skåpet ska stå, börjar det lagga och hacka värre än Michael J Fox med en tryckluftsborr. WTF!? När det lagt sig, ser du med fasa hur det står “DasPwnageFuhrer has quit the game” på skärmen. Ditt stjärtinternet gav skitungen segern! När dina trupper stod fastbuggade, kammade fanskapet hem segern.

NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!

Naturens kall

Du sitter i en stenhård match i Modern Warfare 2. Du leder med åtta kills och det går jävligt bra. Du känner hur trycket i tarmen och blåsan ökar i oroväckande hastighet, men du ignorerar det. Inte kan man väl låta ett värdsligt jävla toalettbesök förstöra ens killstreak!? Tio minuter senare har du fortfarande ledningen, även om den minskat till sex kills bättre än tvåan. Däremot har trycket bara ökat. Nu är du bara tre dråp ifrån att få nuken och du tänker inte låta något stoppa dig, inte ens att du har dödligt ont av ett stadigt växande tryck.

Du kan inte riktigt koncentrera dig längre. Tvåan har knappat in och ligger bara två kills efter dig. Du har dock bara två headshots kvar till atombomben. Det ser ljust ut, men det är då det händer. Smärtan är olidlig och plötsligt ger all muskulatur mellan låren och magen vika. Skamligt nära att vara nedpissad och -skiten springer du panikslagen till toaletten, där pinan äntligen når sitt slut. När du fysiskt lättad, men psykiskt omskakad återvänder till matchen är den slut. Tvåan fick nuken och vann matchen.

GAAAAAAAAAAAAH!!

Den senaste delen av det postapokalyptiska eposet Fallout är här. Till skillnad mot Fallout 3 är det utvecklat av stora delar av originalteamet, numera under namnet Obsidian. Allt är som upplagt för att det ska ge oss allt det där som Fallout 3 inte riktigt lyckades med. Här finns potentialen till lika förfinad handling som i de två första delarna, samma täta atmosfär och samma närvarokänsla. Obsidian har höga förväntningar på sig. Lever de upp till dem?

Läs mer

Gamex är över för denna gång och jag tror och hoppas att det blir fler upplagor. Med tanke på att Kistamässan hade sitt högsta besökarantal någonsin och att tillställningen var allmänt uppskattad, ser det onekligen ljust ut.

Visst var det mycket imponerande! Högt i tak, sprängfyllt med spel och överdrivet mycket att göra. Det jag uppskattade mest var att testa indie-spel, teknikuppvisningar och mindre kända titlar. PlaygroundSquads pingvinspel Eggnappers var stört jävla kul, jag och min gode vän Jonas aka Joppe the Snopper spelade det så länge att vi blev ombedda att sluta. Jag hoppas innerligt att vi får se det på PSN och XBLA inom en snar framtid.

En annan titel som imponerade var Magicka. Inlärningskurvan var rätt hög, i alla fall för hög för de få minuter jag fick testa det, men man kände direkt att det var ett spel med stor potential. Jag ser fram emot att köra det med tre kompisar i tid och otid fr o m första kvartalet 2011, då det släpps.

Nintendo gjorde mig besviken genom att inte ha 3DS där. Jag har dreglat och drömt våta drömmar om konsolen ända sedan den utannonserades. Det vägdes dock upp en aning av att Donkey Kong Country Returns fanns på plats. Jag hatade kontrollen, vilket jag alltsomoftast gör i Wii-sammanhang, men om man kan spela det med Classic-kontrollen, blir det kanske att återinförskaffa ett Wii för min del. De hade verkligen lyckats fånga den där gamla hederliga DKC-känslan (trots kontrollen). När jag testade det första gången slog det mig att den okände herren jag testade det med var en viss censurkonsult vid namn Peter Carrot, vars videobloggar jag ibland undrat om man ska skratta eller gråta åt. Alltid kul att träffa lite pseudo-kändisar från bloggosfären.

Min största besvikelse var dock att Blizzard inte hade någon spelbar version av Diablo III framme. Det var kanske inte så realistiskt att tro att de skulle ha det, men mitt hack ‘n’ slash-hjärta närde ändå förhoppningar. Det var däremot otroligt trevligt att det fanns en spelbar variant av Dragon Age 2 framme och om Blizzard krossade mitt hjärta, erbjöd Bioware lite klister. Vid första anblick såg DA2 ut som någon typ av God of War-kopia, vilket fick både mig och mitt sällskap att känna hur blodet kokade av nerd rage. Som tur var, visade det sig att de GoW-liknande aspekterna berodde på animationerna och på att de första minuterna i den spelbara sekvensen var en del av en överdrivet berättelse, förtäljd av en lögnaktig dvärg. Efter en videosekvens där en kvinna skrek “Bullshit!”, slutade dvärgen ljuga och man fick spela “som det verkligen var” och till min stora lycka var det precis samma upplägg som i originalet, fast bra mycket snyggare. Det första jag gjorde när jag kom hem var att förboka Dragon Age 2. Helvete vad sugen jag är!

På Gamex testade jag för första gången PS Move och Microsofts Kinect. Jag fick inte ett speciellt gott intryck av någon av dem, speciellt inte den senare. Lång fördröjning och ointressanta titlar ger sällan ett gott intryck. Om jag var skeptisk tidigare, är jag nu övertygad om att de är skit.

På det stora hela gillade jag Gamex. Det fanns mycket intressant att ta del av och mycket roligt folk. Låtoms bedja för fler upplagor! Låtoms därtill bedja för att de slutar ta 65 kr för ölen i restaurangen!

En trevlig bieffekt av Gamex var att jag fick träffa Henrik och Niklas irl för första gången. Vi har ju skrivit tillsammans på Kraid större delen av året och haft mycket kontakt över msn m m. Deras entourage av vänner från Falkenberg var också ett intressant gäng. Tyvärr kom jag ifrån dem i lördags på dagen, så tyvärr är jag med på oproportionerligt få bilder och filmklipp. Jag får väl skaffa någon form av anordning som försvårar försvinnanden inför nästa upplaga av mässan. Bröstvårtepiercing med lång kedja kanske?

P.S. Var fan var booth-brudarna!? (Det där var för dig, Tommy Håkansson ;) )

Titeln är nästan helt felaktig. Det var dag två av Gamex, men eftersom jag inte var där i torsdags, blev fredagen min första dag. I övrigt var det inte bara jag som var där; i mitt sällskap ingick Henrik och Niclas, härifrån Kraid, samt en hoper galningar från Falkenberg, därtill även någon typ av stockholmare som sade sig ha besökt Tokyo Game Show en gång.

Min dag fram till att vi anlände var smått helvetisk. Jag skippade att sova på natten, eftersom det kändes mer givande att spela WoW (allt för att ligga steget före Henrik). Vi hade planerat att äta mat innan avfärden från Uppsala, men en kombination av vilsekomna hallänningar och en saktmodig joggare resulterade i en tågresa till Stockholm fylld av svält.

Aja, det där har egentligen inte ett skit med Gamex att göra. Till saken!

Jag blev positivt överraskad av tillställningen. Det var stort, stilrent och varierat. Branschens allra största finns representerade och det bådar gott för framtiden. Tidigare försök till svenska/nordiska spelmässor har ju gått halvdant, så låt oss hoppas att det går såpass bra att det blir fler Gamex!

En besvikelse är att det mest var släppta titlar som visades upp. Inget 3DS eller Diablo III, med andra ord. Blizzard kanske har ett litet spelbart demo att visa upp längre fram, men en kille från Nintendo (som ville ha möte med oss på Kraid, av någon anledning) förklarade att det inte skulle bli något 3DS alls.

Min vistelse blev kort, jag åkte hem redan klockan 18 (sömnbrist!). Nu sitter jag här nästintill döende, men tänker ändå lista dagens tre mest minnesvärda saker:

Superhero Duck Hunt
En nytappning av Duck Hunt, som styrs med hjälp av ögonen. En finurlig manick mappar ögonens rörelser och därefter är det bara att stirra ankskrällena i vitögat och bringa dem om livet! Det fungerade inte alltför väl med mina överdrivet starka glasögon, dock.

Idiotisk projektorduk
I ett litet bås längst in i hörnet stod en kille med ett spädbarn i famnen, mitt emellan två udda formade projektordukar. De var som två halvklot, på vilka ett spel projicerades bakifrån, för att ge spelaren känslan av att vara mitt inne i spelet. Allt det gjorde var att förvränga bilden till oigenkännelighet. Jag stannade inte länge nog för att ta reda på om de planerade att sälja åbäket, men jag hoppas för alla inblandades skull att de inte gör det.

Henrik Hägg inblandad i kramchock!
När sällskapet styrde sina steg in genom portarna blev Henrik Häägg, en 45-årig man från Falkenberg, brutalt påhoppad av en kvinna, modell kortare. Han fick även utstå kommentarer om sin Godzilla-artade längd. Överfallet kom högst oväntat, men kunde efter en kortare tids diskussion konstateras bero på hr Hääggs sexuellt eggande ansiktsbehåring samt hans tidigare överdrivna kommenterande på gärningskvinnans blogg.

Mer om Gamex imorgon och förhoppningsvis mer relevant information!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med detta spel. Det är häftigt som fan att verkligen få utnyttja the force till max, men när det gäller detta spel blir det snabbt sjukt enformigt. När det finns ungefär fem typer av fiender och typ lika många sätt att utnyttja kraften på blir det, som sagt, sjukt enformigt.

Läs mer

I Latheten och spelarna skrev jag att spelare inte alls var lata. Det är bara bitvis sant och den gången menade jag att spelare inte var intellektuellt lata, nota bene! Fysisk lathet har däremot alltid varit något vi spelare ägnat oss åt med stolthet och fromhet. Men denna idylliska tillvaro, klädd i sönderfisna kalsonger från tidigt 00-tal och chipsnedlusad t-shirt, hotas av tre hemska bovar – tre ärkeondingar som faktiskt tvingar mig att röra på mig.

För ett litet tag sedan släpptes Playstation Move i Sverige och snart är Kinect här. Wii har varit ute i snart fyra år. Gemensamt för dessa tre är att jag måste röra annat än bara fingrarna för att spela dem.

Jag var riktigt hajpad inför släppet av Wii. Videor visade stenhård katana-fäktning i Red Steel, träffsäkert pilbågsskytte i Twilight Princess och vild racing i Excite Truck. Det skulle bli en ny era av spel med dittills aldrig skådad inlevelse. Det skulle bli en revolution.

Nintendo Revolution…

Visst blev det något av en revolution, men det där med inlevelsen är däremot diskutabelt. I mitt tycke har den nya revolutionskontrollen känts påklistrad i allt utom Wario Ware och liknande spel. Min Wii, som jag förväntansfullt tillskansade mig på release-dagen, började samla damm rätt snart. Det är dock inte det det här handlar om. Det är snarare så att jag begråter den långa tradition av lathet, som står i begrepp att dö ut.

Som tsar Nikolaj II såg sitt uråldriga kungadöme falla efter 1917 års revolution, ser jag, latjävel Niclas I, hur min lättjefyllda tillvaro som hopsjunken tröttslusk rämnar. Som idealistiska bolsjeviker avskaffade allt det gamla, förintar två japsare och en jänkare våra arkaiska traditioner.

Det som från början kallades för gimmick blir sakta men säkert förhärskande. Visst har det lett till nya och innovativa spelupplevelser, men jag kan inte undvika att känna att konsolspelen fördummas i samma takt. Om en konsolgeneration eller två är kanske PC den enda tillflyktsorten dit jag kan söka mig när jag bara vill vara lat i mina äckliga gamla kalsonger och godisnedkladdade t-shirts.

Visst, det är inte första gången jag svettas av spel. Vidrigt svåra bossar i Mega Man har fått mig att svettas av ilska och ansträngning, häromsistens kallsvettades jag av Amnesia: The Dark Descent, men nu svettas jag av fysisk ansträngning – tv-spelens absoluta motpol och ärkenemesis.

Hur ska det gå med min ohälsosamma lathet, tills nu fortlevande i total harmoni med kroppsodörer och chipsflott?

World of Warcraft… Jag har alltid hållit mig undan. Inte för att det någonsin verkat dåligt, men jag såg vad som hände med många av mina kompisar när det släpptes i februari 2005. Alla blev fast! Som sunkiga knarkare. Sedan dess har jag skrattat åt de alltför beroende, gjort mig lustig över dem som träffat pojk- och flickvänner genom spelet, samt hånat WoW:are genom att fyndigt plocka bort r:et från raids.

Men nu är jag, till slut, fast.

Allt på grund av jättefarbrorn Henrik Häägg. Nog för att han är en trevlig och gladlynt prick, men det var han som drev mig ned i fördärvet; det var han som gav mig en beta-nyckel till nya WoW-expansionen Cataclysm.

Och fy satan vad kul det är att strosa runt som en ful liten goblin med musköt och comb-over på Lost Isles och slänga dynamitbananer till illvilliga apor. Att hjälpa gamla käringar hitta sina katter som worgen är också förbannat kul.

Att komma in i spelet en sisådär fem år efter att första delen släpptes är inte helt enkelt. Speciellt inte i en beta där nästan alla är vana vid upplägget. Mitt första problem uppstod när jag nådde level 3 och fick upp ett meddelande om att jag kunde lära mig en ny skill. Nyfiken letade jag igenom diverse menyer efter den, men förgäves! Var fan sätter man ut poäng på statsen och var är skill-trädet? Är det verkligen det här alla har diskuterat sönder och samman i jakt på den optimala builden? Jag bad en tysk jag körde med just då om hjälp:
Ummp: how do u lvl up??
GermWiking: u do quest n stuff to get xp….
Ummp: no shit… but how do i actually get the lvl up?
GermWiking: fkn noob
*där avslutades vårt samarbete och han sprang ifrån mig*

Det dröjde dock inte länge innan jag listade ut det själv och skamset gick och köpte min ability hos trainern. Jag antar att spelet talade om det för mig redan från början och att jag, lämpligt nog, inte orkade läsa. Efter att ha kommit till level 10, blev jag varse att level-systemet inte var så efterblivet, trots allt.

När jag öppet ställde frågan “how do u autorun?”, för att jag inte orkade kolla upp det själv, svarade en hjälpsam själ “watch this” och sprang helt sonika iväg. En annan barmhärtig samarit hakade på och skrev “NO HANDS!!!”.

En annan sak som jag upptäckte rätt snart var att jag inte fick heta vad som helst. En orch jag kallade SatansRapist blev mystiskt borttagen. En dvärg jag döpte till HippieKiller fick inte heller existera speciellt länge. Blizzards support besvarade mina undringar genom att konstatera att det var “in violation of the harassment policy”. Min gnome KällarFritzl har däremot överlevt hela tre dagar. Så länge man inte är smaklös på engelska är det tydligen ok.

Cataclysm-betan är inte bara kul, den kan vara jävligt frustrerande. Ja, jag vet, det är trots allt en beta, men att tvingas spela igenom Kezan tre gånger för att vissa quests inte funkar, eller för att ens level 2-goblin teleporterats till Orgrimmar av någon mystisk anledning. Å andra sidan hjälper det kanske bort min noobighet en aning att köra igenom de grundläggande grejerna några gånger.

Och ja, jag vet, WoW börjar inte förrän på level 85.

Stora stygga vargen kräver ersättning. När han blåste sönder en av de tre små grisarnas hus skadade han sig på fallande kvistar. De tre små grisarna har gjort en motanmälan och kräver ersättning för att vargen vandaliserat deras egendom. Vem av dem ska skickas till saltgruvorna? Vargen, grisarna eller allihop? Detta beslut ligger i händerna på en man, som knappast kan anses vara rättvisans väktare.

Läs mer

Jag har nyligen spelat igenom klassikern Grim Fandango, för typ fyrtionde gången. Det är lika bra varje gång, men det handikappas avsevärt av diverse buggar. Dessa buggar var svåra att råka ut för när det släpptes 1998, men nu är de oundvikliga.

Varför? Har koden muterats till ett otämjbart monster?

Nej, men hårdvaran de flesta sitter på överstiger vida spelets magra rekommenderade inställningar (133 mhz, 16mb ram, 2mb grafikminne, tangentbord). Detta medför inte bara obefintliga laddningstider och laggfritt spelande, men även ett par problem. Enkelt uttryckt, så jobbar sig processorerna för snabbt igenom vissa spelpartier och -moment. Oftast märks det inte alls, men vissa gånger blir det nästan omöjligt att ta sig förbi.

De flesta av de värsta buggarna har åtgärdats med en patch, som du hittar här. Notera dock att denna patch fixar långt ifrån allt.

Vissa saker kan du lösa genom att göra kontrollen mer responsiv. Då kan du snabbt ta dig ur de moment som spelas upp i för hög hastighet, oftast genom att maniskt slå på piltangenterna och hetstrycka på enter. Gör detta genom att gå in på inställningarna och ändra styrningen till camera-relative. Jag rekommenderar starkt att man byter tillbaks till character-relative så snart man kan, eftersom den förstnämnda är rent horribel.

En annan lösning, som på många sätt är smidigare, är att ladda ner CPUkiller, ett program som låter dig låsa processoranvändningen på en mycket lägre nivå. Exakt hur mycket du ska begränsa CPU:n beror på vad du sitter på för en burk. Min netbook med Intel Core 2 Duo-processor på 1,6 ghz klarar av det som bäst om jag låser CPU:n till omkring 15%, d v s, 249 mhz. Att du har flera processorkärnor spelar ingen roll, Grim Fandango är inte programmerat för att utnyttja det.

Helt fritt från jobbiga buggar kommer Manny Calaveras episka resa genom dödsriket aldrig bli, men lösningarna ovan låter dig uppleva denna gamla klassiker, utan alltför mycket irritation.

Gott spelande!

Tack till: Loading.se

Inga som helst tack till: Sega