Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Super-brorsorna Mario och & Luigi ser man oftast i sammanhang där man ska hoppa runt som en galning i profil, fightas mot andra rivaliserande spelhjältar, köra gokart eller spela diverse sporter som tennis och fotboll. Det man dock har sett dom göra i en mindre skala, är att ge sig ut på längre äventyr med rollspelsprägel. För min del är detta första gången jag tar mig ann ett längre äventyr i Svampriket, och det första intrycket av spelet var inte särskilt positivt.

Hade detta inte varit ett recensions-exemplar är jag ganska säker på att jag hade lagt ifrån mig spelet direkt, då konversationerna och dess tutorial nästan tog död mig irl. Efter ca 2-3 timmars spelande, så kändes det fortfarande inte ens som att man hunnit komma till ruta ett, då story och Starlow (tutorial-snubben) verkligen tar tid på sig att väldigt långsamt och kortfattat förklara för mig vad som försiggår, och hur man utrustar sig med en ny hammare inne i “Equip”-menyn.

Men ja, jag är medveten att om man ska ge sig på ett jrpg, så är inledningarna alltid dess akilles-häl där många gamers, som jag själv, lätt lägger ifrån sin kontrollen då det känns som att spelet aldrig kommer igång. Dock, de få gångerna man har stått ut, så brukar det gömma sig ett sjuhelsikes äventyr man sent kommer att glömma.

Det jag verkligen gillar med spelet tillskillnad från andra rpg-spel är just actionmomenten i slagsmåls-sekvenserna. I grunden följer de alla klassiska lagar, förutom att man även måste vara lite fingerfärdig när man ska ge monstrerna på plytet. Ska jag till exempel hoppa dem på huvudet, så kan man precis innan sul-beröring trycka på A för att erhålla ett extra hopp. Ska man använda sig av hammaren, så måste man i exakt rätt ögonblick trycka på A för att få ett ännu hårdare slag. Även “magierna”, även kallade “bros. attacks” är roliga och finurliga, då man istället för en Knights of the round-summon på 10 minuter, ställs inför ett litet minispel, som ger max skada om man klarar sig igenom hela segmentet.

Jag är väl runt 15 timmar in i spelet, och det är inte förrän nu jag börjar ana en hel del återkommande spelelement, och det är här ett RPG oftast har en story som backar upp repetativt gameplay. Skulle ni kunna gissa Dream Team Bros. story?

SPOILERVARNING
> Prinsessan har blivit kidnappad och det är upp till Superduper-hjältarna Mario & Luigi att rädda henne. <
(markera den vita texten)

Tänkte väl det. Varken intressant eller innovativ. Men jag ska försöka hålla ut så långt jag kan, och när sluttexterna rullar, så är kommer det att skrivas en recension som publiceras på första spelsidan efter Citys sommaruppehåll.

Att kolla på spel-streams är något som sysselsatt mig ganska många timmar de senaste åren, i form av E-sport då. Och i våras dök det upp ytterligare en form av stream som fångade mitt intresse. En grupp spelentusiaster livestreamade speedruns av vanliga tv-spel  i en hel vecka samtidigt som man samlande in pengar till välgörande ändamål. Kan det bli finare än så? Jag blev såld direkt, och kollade så mycket jag bara kunde, och lärde mig väldigt mycket på kuppen. Detta var i USA, och nu är det Europas tur att visa vart skåpet skall stå.

I skrivande stund pågår speedrun-eventet European Speedster Assembly 2013 i Skövde, vilket är den Europeiska motsvarigheten till Amerikanska Games done Quick, det som höll låda i våras. Under 140 timmar skall 135 stycken spel plöjas igenom, och självklart så pågår det en insamlings-kampanj till “Läkare utan gränser” samtidigt.

Live-strömmen finner du HÄR
Donerar gör du HÄR
Spelschema hittar du HÄR

Det här med att ge spel en ärlig chans är något jag under en ganska lång period var jävligt dålig på. Tilltalade inte spelet mig de första 15 minutrarna, så åkte det raka vägen tillbaka till hyllan. Och det fanns en ganska stor grund till det beteendet – Min såkallade “Piratperiod”. Det var jävligt lätt att hamna i fällan som utfattig student. Att ha ett obegränsat spelbibliotek var ju inget man nekade till när man fick chansen, för man brydde sig helt ärligt inte om konsekvenserna. Detta är något jag absolut inte är stolt över idag, och kommer aldrig att uppmuntra någon till att ladda hem upphovsrättsskyddat material. Att säga “Jag hade inte råd” är aldrig en godtagbar ursäkt. Har man inte råd, så får man helt enkelt vara utan.

Under Playstation 2-generationen spelade jag knappt någonting

Idag ångrar jag mig bittert, då man fick betala ett ganska så saftigt pris i utbyte: mitt spelintresse höll på att dö ut totalt. Under Playstation 2-generationen spelade jag knappt någonting för att jag de första månaderna med konsolen tankade hem allt som släpptes, provade sedan spelen i en kort stund för att sedan byta till nästa. Så man kan säga att jag påbörjade en sjuhelvetes massa spel, men några större upplevelser från den generationen var jag aldrig med om. Okej, det kan vara så att alkohol började bli spännande under denna perioden också, så det kan ju vara en liten faktor till varför man inte befann sig hemma alla kvällar framför tvn, men det är en helt annan historia.

Vad jag har förstått nu i efterhand så har jag gått miste om en massa guldspel som jag vet att jag skulle älskat idag, och jag ska när tillfälle ges, försöka gottgöra mitt dumma ungdomliga beteende med att köpa hem de spel som jag finner intressanta från generationen. Sony ger mig också en liten andra chans att hinna ikapp några nyckeltitlar till Playstation 2 som dom återutger till Playstation 3 och VITA.

Det har ju redan släppts en hel del titlar som Metal Gear Solid HD Collection, Shadow of the Colossus/ICO HD och God of War HD Collection. Men det finns ett spel jag grämer mig över att jag aldrig kommit till skott med, och det är Final Fantasy X. Många anser att det är det bästa FF-spelet, ja till och med bättre än sjuan OCH sexan, hur det nu är möjligt. Ny förbättrad grafik och 30 minuter extra slutscensmaterial är det man får med i plusmenyn och jag kan knappt vänta till jag äntligen ska få sätta tänderna i spelet. Om jag inte missminner mig, så ska det släppas väldigt snart, men något officiellt releasedatum har man inte sett röken av. Väl?

Ni som var lite mer aktiva än undertecknad under denna perioden, vilka spel är era favoriter till Playstation 2? Finns det något(som inte är släppt i HD) spel ni tror kommer hålla precis lika bra idag, som det gjorde då?

Något som verkar har blivit mer populärt bland gamers på senare tid, är att hamstra på sig så mycket fyskiska spel man bara kan. Själv är jag något halvbesatt av att ha en mustig spelsamling som pryder mitt spelrum. Helst i form av de där äldre spelen man spelade när man var yngre, som man antingen tappat bort, sålt eller spelat hos sina vänner. Det började med en idé för kanske 4-5 år sedan, där jag kände att jag ville få tillbaka den där känslan man hade i sina unga dagar, när man satt på golvet med joysticken i handen och blicka upp mot tjock-tv:ns sken, och bara lirade. Det räcker inte med en emulator på PC:n eller att ladda hem Kid Icarus på Wii via Virtual Console, nej. Jag ville ha “the real deal”, och budade hem ett SNES på Tradera. Även ett NES fraktades hem till mig kort därpå, och så var samlandet igång.

Rekommenderas ej!

Fram till idag har man väl byggt på sig en hyfsad samling, men är långt ifrån nöjd, om jag någonsin kommer bli det. Det märks tydligt att den genuina känslan av en äkta NES-kontroll och blåsande i kassetten börjar bli en aning eftertraktad, då priserna bara det senaste året nästan dubblerats i vissa fall, samt att den årliga Retrospelsmässan bara får längre köer för varje år det arrangeras, hur stora lokaler dom än försöker att få tag på. Det är verkligen jättekul att intresset är så stort bland folket, men nackdelen är ju också att man som samlare få stå ut med prishöjningar efter prishöjningar på sina favoritspel man letat efter länge.

Tyvärr så får man nästan förlita sig helt på att “råka” snubbla över det där spelet på loppis eller via köpesannonser i lokaltidningen ifall man vill att det inte ska svida alldeles för mycket i plånboken, men det är väldigt sällsynt att det händer. Efter “Stadium Events”-hysterin för ett tag sedan har folk börjat fatta att äldre tv-spel är värdefullt, och var man än är så är det marknadsvärde eller mer som gäller.

Dock så har en jag gång lyckats riktigt jävla bra med en affär. Minns inte exakt hur många år sedan detta var, men jag satt i vilket fall och surfade runt på Playing.se en natt, och såg en intressant sälj-annons någon snubbe precis hade lagt ut. “Diverse SNES-spel säljes, snabb affär”. Något i den stilen löd rubriken, och jag klickade mig vidare in i annonsen. Killen sålde dessa spel, till ett fast pris på 1200 riksdaler, om man kunde betala inom 12 timmar. Jag högg tag i dom direkt, och sa att jag kunde betala när jag kom hem från jobbet! Bara minuter efter att jag “paxat” spelen så började det hagla in högre bud direkt, och jag förstod att det var kört direkt. Men så svarade säljaren med att “ett löfte är ett löfte”, och sålde spelen till mig ändå, till utsatt pris. Och bara för att “jävlas” med alla andra som la bud, så fick jag med detta spelet på köpet.

Känns fortfarande helt surrealistiskt att säljaren verkligen nekade alla högre buden som kom in, för han hade kunnat få mer än det dubbla om han hade låtit buden fortgå. Jag sitter än idag och beskådar spelen då och då, och skakar på huvudet åt hur jävla tur jag hade den natten.

Har du gjort någon liknande affär under ditt samlande? Kanske köpt eller ägt ett spel från tidig ålder som idag tiodubblats i pris? Dela gärna med dig av dina fynd!

Igår kväll blev jag klar The Last Of Us, ett spel jag innan det släpptes inte alls kände så stor hype inför. Det gick helt enkelt inte att ignorera alla toppbetyg, hyllningar och lovord om spelet som “var det bästa på väldigt länge”. Att låna hem min fars Ps3:a och lägga en beställning på spelet bara hände per automatik. Rätt som det var så satt jag där med Xbox-kontrollen i handen vars jag kopplat in i Ps3:an via en adapter, och stod inför ett äventyr jag sent kommer att glömma.

Naughty Dog har gått ifrån en av de bättre, till en av de bästa spelutvecklarna i min bok. Sättet man berättar historien om Joel och Ellie’s kamratskap och framfart genom ett postapokalyptisk USA på går knappt att förklara i ord. Spelet förmedlar en berg- och dalbana av känslor, där man från ena sekunden fäller en tår av sorg och förtvivlan till att man fäller tårar av glädje och hopp. Man knyter verkligen an till dessa två karaktärer som egentligen inte är mer än en söndrig far och en uppnosig liten skitunge.

Efter en sisådär 10-14 timmar lång spelsession, sida vid sida med min sambo, så kom eftertexterna. Vi satt bara där med öppna salivrinnande munnar, och tittade på varandra. Vad har vi precis varit med om? Och varför tog det slut nu? Vi ville ju veta vad som händer härnäst! Direkt kände jag hur mycket jag ville ha en uppföljare för att kunna fortsätta äventyret och släppte inte tanken förrän nu, ett dygn efter. Desto mer man hunnit smälta allt jag, min sambo, Ellie och Joel har gått igenom så känner jag mig så jävla nöjd. Jag behöver inte mer. Ni vet den där känslan när man äter en så jävla god maträtt på sin favoritresturang, och man blir sådär perfekt mätt. När inget illamående eller dåsighet framkommer efter måltiden.

Att spelet har blivit en säljsuccé är ju inget att orda om, och det skrämmer mig lite samtidigt. Ska dom mjölka ur den serien lika mycket som man gjorde med Uncharted? Där första delen var skitbra, andra delen fantasisk och en tredje del som bara kändes framkrystad och blev den så kallade “spelseriedödaren” i mina ögon. Iom att man blev så känslomässigt bunden till The Last of Us, så känns spelet lite som ens egna lilla husdjur man vill skydda från omvärldens onda ting. Nu tror jag ju inte att en uppföljare hade varit så destruktiv som jag får det att låta, dock så får gärna Naughty Dock berätta nya berättelser i små portioner i form av EN skiva istället för långa och tröttsamma trilogier.

Vad tycker du? Vill du ha en “The Last of Us AGAIN”, eller räcker det med en del?

Det har snart gått 8 år sedan PS3 och 360 såg dagens ljus, vilket är såpass lång tid att det har resulterat i att folks intresse för tv-spel vissnar allt mer för varje dag som går. Någonting måste göras, för samtidigt som konsolen gått på tomgång i antalet år, har PC blåst förbi i 220 kilometer i timmen, med en plattform, hårdvara och affärsmodell som ständigt utvecklas och förbättras till konsumentens fördel och frågan är ifall det går att syna dess framfart.

Det känns som att tv-spelsjättarna Sony och Microsoft har slut på idéer, och hade dom själv fått välja, så skulle dom säkerligen mjölkat ur nuvarande generation några år till istället för att spendera miljontals kronor på att forska fram en hårdvara som ska vara såpass kraftfull att den golvar den befintliga PC:n samtidigt som priset måste vara lågt.

Det märks att båda har grova problem med att få fram en produkt de är nöjda med. Förstår inte riktigt varför de har haft så bråttom med att visa upp två halvfärdiga maskiner, då det har skapat mer tvivel än hype. Från Sony fick man inte se den färdiga produkten i huvud taget medan man hos Microsoft inte fick reda på något intressant, mer än att den hårdvarumässigt verkar vara identisk med Playstation 4 och att den ser ut som en Minecraftifierad Playstaton 3. Men det är väl inte förrän E3 som vi kommer att få ta del av vad båda går för, på riktigt.

PS4 har imponerat på mig mest hittills, och jag tror att nästan alla är redo att hålla med mig. Men någon “NEXTGEN”-stämpel är jag nog inte redo att ge någon av konsolerna. För mig betyder inte “nextgen” endast ny förbättrad grafik, utan även förbättrade affärsmodeller till konsumentens fördel, samt en öppnare och förbättrad plattform. Tyvärr verkar det som att just den förbättrade grafiken i nästa generations konsoler kommer att paralysera den fördelsaktiga affärsmodellen för oss konsumenter, då maskinvaran kommer att vara så dyr, att de måste komma på nya sliriga vägar för att vi skall öppna våra plånböcker ännu mer för att kunna ta del av deras spel.

Något jag hellre kallar NEXTGEN är apparater som Raspberry PI samt OUYA. Detta är modeller som gynnar konsumenten lika mycket som utvecklarna, och det är just denna romans jag tror kommer att ta över mer och mer i framtiden.

En vis spelskribent skrev för ett tag sedan – “Nästa konsolgeneration kommer att bli den sista”, vilket skapade en smärre skitstorm med folk som absolut inte höll med honom, inklusive mig själv. Men nu tror jag att han har rätt.

Det finns hopp ändå. Efter att nästan allt förtroende för Blizzard spolades ner i skitholken i samband med Diablo 3-releasen, så har det sakta men säkert börjat byggas upp igen. Först med World of Warcraft – Mists of Pandaria, som faktiskt är den bästa expansionen sen Wrath of the Lich King, och nu, med Starcraft II – Heart of the Swarm.

Blizzard sparar inte på krutet för solospelarna

När det pratas Starcraft 2, så kan jag sätta min högra testikel på att man 11 gånger av 10 pratar om den senaste episka SC2-finalen på Dreamhack, eller den senaste skandalen utfärdat av den franska krull-zergen Stephano. Singleplayer liksom bara är där, mest bara för att. Hälften av alla Starcraft 2-spelare har säkert inte ens övervägt att ta sig an rollen som super-rebellen Jim Raynor i Wings of Liberty, eller Kerrigan i nuvarande Heart of the Swarm.

Trots att det är multiplayer som lockar mest, så sparar Blizzard inte på krutet när det kommer till solospelandet. Kampanjen är väldigt välgjord med en story som är väldigt lätt att ta till sig och framförallt med supersnygga mellansekvenser, vilket är något av Blizzards lilla specialitet. Hela 27 huvuduppdrag samt några bonusuppdrag bjuder expansionen på, vilket tar dryga 5-10 timmar att mösa sig igenom beroende på hur mycket Starcraft-erfarenhet man har.

Även om även jag ser Starcraft 2 som ett multiplayer-spel, så kan jag inte komma ifrån att tycka att enspelar-läget är något man inte borde missa. Jag sträckspelade i princip igenom hela kampanjen, och härnäst ska jag ta mig an vissa uppdrag igen i jakten på de achievments jag missade, samt vid ett senare skede klara av allt på en högre svårighetsgrad.

Less is more, eller vad säger man?

Jag är inte så säker på att jag gillar de nya tillskotten Heart of the Swarms multiplayer-del än. Även om jag spelat betan och nu retail, så kan jag inte komma ifrån att allt känns väldigt svajjigt och mindre kaos-artat på spelplanen. Även Blizzard erkänner att spelet för tillfället är en aning obalanserat, som med avsikt väntar med att tillföra bättre balans, för att försäkra sig om att man inte gör några kortsiktiga balanseringar som kan tillföra problem längre fram.

På så vis så känns det väldigt svårt att bedöma och jämföra Heart of the Swarm, som officiellt endast existerat i en vecka och inofficiellt bara några månader, med Wings of Liberty som balanserats och putsats till under två år i jämförelse. Därför låter jag min åsikt gällande multiplayer-delen förbli osagt, till den punkt då jag känner att jag kan kontrollera spelet på samma sätt som jag gjorde med WoL, dvs, jag ger spelet en chans att förbättra sig på samma villkor :)

Motiverad till Ladder-spel

Ska jag vara ärlig så är jag inte så mycket för att spela med eller mot random-snubbar, i vilket spel som helst egentligen. Mestadels för att jag är bland de sämsta förlorarna i världen, plus att väldigt många ute i internet-djungeln har en tendens att bli en smula omogna när det kommer till tävlingsmoment.

I Hots känner jag att detta kommer kunna att ändras på, då man nu har infört ett level-system som med tiden låser upp “goodies” i form av nya utseenden till karaktärerna, dekaler, danser till specifika enheter, med mera. Visserligen förändrar  detta inte beteendet hos idioterna som varje gång är tvungen att påminna mig om hur noobig jag är (även när jag vinner), men morötter är ju alltid något som motiverar mig att spela ytterligare en match.

För betyg och övergripade åsikt om spelet, var vänlig och läs City Skåne den 28 Mars.

Mina tidigare Starcraft-erfarenheter: Starcraft är det spel jag går igång mest på när det gäller e-sport. Periodvis så missar jag inte en enda match som spelas av proffsen, och är det något jag gärna tar upp en tråkig torsdagkväll, så är det Starcraft 2. Jag skulle nog inte kunna kalla mig själv för elite när det kommer till att spela, men ganska medelmåttig är jag nog allt. Och med tanke på att jag spelat Starcraft periodvis sen det släpptes 1998, så skulle man kunna se mig som väldigt kunnig och framförallt partisk, men ändå med ett ganska så kritiskt öga.

Mitt i all Playstation 4-yra så har jag satt sig ner och spelat in lite gameplay från Cryteks senaste alster, Crysis 3. Det är inspelat på en relativt kraftig PC, och jag måste säga att grafiken är näst intill lika bländande vacker som det man såg på Sonys presskonferans! Kanske inte riktigt lika fin, men ganska nära iaf :) Det släpptes så sent som inatt, och av den lilla portion av gameplay att döma, så måste jag säga att jag är sjukt imponerad! Recension av spelet kan ni förvänta er i City nästa Torsdag.

(av någon skum anledning har youtube fått för sig att mörka ner bilden så in i röva, ska försöka utgärda detta så fort som möjligt.)

Den 29 Januari släppte EA, eller rättare sagt Crytek, ifrån sig en liten multiplayer-beta från deras senaste Crysis-spel. Eftersom det nästan bara spelas betor nuförtiden (GRATIS ÄR GOTT!), var man inte sen med att sätta spelet på nedladdning. Tyvärr hittade jag inte min inspelnings-utrustning någonstans(?), så jag fick helt enkelt spela in via min PC.

Utifrån den lilla stunden av gameplay att döma, så måste jag säga att dom lyckas riktigt bra med deras flerspelarläge. Det går undan och banorna är sådär lagom stora. Jag gillar inte alls när man måste springa långt åt helvete för att, när man äntligen nått sin destination, få en kula i plytet (Battlefield, jag  tittar på dig Ò.ó). Jag gillar även uppgraderingsmöjligheterna man kan göra “on the go” samt de två-fotade robotarna man kan sno åt sig. Dock så räcker inte detta för att bli något man kommer lägga någon större tid på i framtiden. Det känns alldeles för mycket som allt annat.

Kolla gärna in videon och döm själva, om ni inte orkar tanka hem det. Detta är också första gången jag provar spelet, råkade glömma att förklara detta innan jag satte igång. Jag reserverar mig även för alla grova jävla missar jag gjorde under spelets gång, glömde att klippa bort det absolut sämsta jag någonsin har åstadkommit i ett FPS-spel.

Varning för smått grovt språkval. ;D

Ännu en dag i utanförskap. Ännu en dag utan Na ni no nu eller vad det heter och en WiiU! Men inte hänger jag läpp för det! Eller jo, det gör jag faktiskt. Men inte så mycket. Tyvärr har inte dagen varit så “mässig” som jag velat, men detta ska vi ändra på imorgon! Varning för en riktigt trist rapportering, iom att det faktiskt inte hänt så mycket idag i byhålan Falkenberg:)

Läs mer