Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Ilo och Milo, två stycken sk Safkas har charmat hela spelvärlden med sin dödliga gullighet. Detta verkar vara pusselspelet med stort P, och dessvärre har jag aldrig varit en sucker för just pusselspel. Men, man är ju inte den som är den! Med 81% i metacritics och en prislapp på 800 Microsoft-poäng måste det ju bara vara värt det, även för oss som vanligtvis inte hoppar av glädje när man spelar dessa knep & knåp-spel…… eller?

Läs mer

Riktigt skön version av det mest klassiska speltemat som finns, Super Mario Bros :)

Finner bara ett endaste ord för detta spelet och det är “EPISKT”.

Följ länken via bilden och prova spelet. NU!

Om det bara är NTSC-verran som kommer få detta utseendet vet jag inte, men förhoppningsvis kommer vi få ta del utan den också :)

Folk verkar inte få nog av Voxel-grafik! Själv har jag inte hakat på trenden riktigt än och provat något utav de större voxel-spelen(3D Dot Heroes, minecraft), men snart kan väl inte länge undgå revolutionen. Här har vi ett nytt spel kallat Voxatron, skapat av indieutvecklarna Lexaloffle. Spelet är en blandning utav klassikerna Knightlore and Smash TV enligt dom själva.

Voxatron is an arena shooter that takes place in a world made of voxels (little cubes, kind of). Everything in the game is displayed in a virtual 128x128x64 voxel display, including the menus and player inventory. If you look closely, you can sometimes see the inventory (score/life/ammo) casting a shadow on some of the objects on the ground.

I’ve been working on voxel rendering and modeling tools for a long time now, with the ultimate goal of making a large explorey adventure game. About half a year ago it fused with work I was doing on arena shooters for Conflux, and this is the result.

för mer info besök www.lexaloffle.com

2010 är pasé! Ett år där många spelbolag har slagit varandra blodiga om den ärofyllda förstaplatsen på försäljningslistorna. Kan nästan tycka att fighten har varit lite väl storartad då man tyvärr bara hunnit spela ett axplock av allt grymt som kommit ut, aldrig kommer man heller kunna hinna ta igen och spela igenom de spel man missat då gameråret 2011 startade redan igår. 

Redan första månaden av 2011 har vi en hel del att se fram emot, har du dålig koll så listar jag de spel jag personligen ser mest fram emot. Jag kommer aldrig i hela mitt liv hinna spela allt jag listar, men kommer att försöka hinna med så gott man kan!

Läs mer

Visst minns man Doom som groteskt och köttigt. Men detta är väl lite att överdriva? :)

… och det ser riktigt lovande ut! Hur fan ska man kunna hålla sig ända till November??

Vi på Kraid.se vill önska alla läsare en RIKTIGT GOD JUL! Samt skicka ett stort tack till SpelMalmer som styrt upp hela detta projektet! Ett projekt som jag hoppas kommer tillbaka nästa år, och vi hoppas innerligt att vi kommer kunna vara en del utav den då också. Nog om detta, idag är det ju den stora dagen! Dagen då vi på Kraid.se kommer utse årets tre absolut bästa spel!

Niklas’ val:

I dag når vi klimax i svenska spelbloggares julkalender, nämligen årets bästa spel 2010. Och klimax var ungefär det jag nådde när jag för första gången på många år iklädde mig rollen som den lilla rosa…. eh… saken Kirby och spelade första banan i Kirby’s Epic Yarn. Det första jag tänkte var “Jävlar i min lilla låda så snyggt det är! Är det här på Wii?!” Och det var det. Att skapa hela spelvärlden i tyg och garn är ett stilistisk grepp som rockar hela min värld, och jag tänker inte en tanke på att det varken är full-HD eller 3D.

Kirby’s Epic Yarn är alltså enligt mig årets bästa spel 2010 (även om det inte släppts i Europa ännu) på grund av att man likt med Donkey Kong Country Returns lyckats återuppliva en gammal serie på ett helt fantastiskt sätt. Att Kirby hamnar före DK på min högst personliga lista är helt enkelt att man med Kirby vågar ge sig ut i den djupa änden av poolen, och lyckas att inte bara hålla sig flytande utan fjärilssimma segervarv runt motståndarna!

Nintendo Wii: It’s back, y’all!

Niclas’ val:

Inget spel har någonsin skrämt skiten ur mig såpass mycket som Amnesia: The Dark Descent av svenska Frictional Games. Att sitta och köra det med nedsläckta lampor sent om natten, med headsetet på makabert hög volym har givit mig fler kalla kårar än alla skräckfilmer, survival horror-spel och rysarromaner jag någonsin befattat mig med.

I Amnesia är det de små sakerna som skapar den täta stämningen av obehag, ångest och ren panik. Monstrena är få och man kan inte försvara sig mot dem på något sätt. Man kan inte ens titta på dem utan att man börjar tappa förståndet och Daniel, huvudrollsinnehavaren, börjar skrika, fnissa maniskt och snyfta om vartannat. Det enda man kan göra är att gömma sig och be till gudarna. I de flesta spel lär man sig vilka mekanismer framkallar fiender – i Amnesia är det inte lika uppenbart. Man kan bli dödad av ett monster, varpå man laddar om och lägger upp en strategi, men när man kommer tillbaks dit där man först mötte fienden lyser denne med sin frånvaro. Man förvånas, pustar ut och slappnar av och först då dyker monstret upp igen, fast inte på exakt samma ställe. Ens strategi slås i spillror och man försöker i panik hitta ett nytt gömställe. Adrenalinet fyller ådrorna och hjärtat bultar.

Jag har aldrig förut upplevt något liknande och därför, just för de starka känslorna, utnämner jag Amnesia: The Dark Descent till årets tveklöst bästa spel.

Henriks val:

Idag är det Julafton. Och är det något jag förknippar med just Julafton är  det just spelföretaget Nintendo. När man vart yngre så betydde Julen något alldeles extra för det var ju dags för utökning utav ett NES eller SNES-spel i samlingen, man letade alltid efter den rätta fodral-formen och lade undan just detta paket för att hålla spänningen vid liv så långt som möjligt! Men oftast kunde man inte hålla sig mer än några minuter och man slet upp pappret så fort det bara gick och rusade till TVn för att nöta.

Iår har jag valt att utnämna Super Mario Galaxy 2 som årets bästa spel, pga utav nostalgiska skäl samt att Nintendo har i över 25 år överträffat sig själva med den rådande spelkvalitén dom bjuder på varje gång en klassiska titel får en uppföljare, Super Mario Galaxy 2 är beviset på att Nintendo inte går att bräcka med varken grafik eller 3D-effekter.

Just nu befinner vi oss fasligt nära Julafton nu och utnämnandet utav Årets absolut bästa spel! Men först måste vi ju avslöja vilka spel som föll på mållinjen, alltså nummer två!

Henriks val:

Förra årets bästa spels bror har blivit årets nästa bästa spel! Hängde ni med? :) Har sagt det tusen gånger och säger det igen, jag älskar Assassins Creed-serien! Dock har den en del i serien som sprider sjukdomar, och det är ettan! MEN, även ifall jag tyckte det var ren skit, så tänkte jag helatiden på hur dom kunde utveckla spelet i framtiden.

Dess enda svaghet va ju bara att allt va precis likadant, skulle dom bara kunna lägga energi på att göra det lite mer varierande så skulle dom ha en vinnare. Och, jag hade rätt. Förra årets bästa spel var Assassins Creed 2, och årets nästa bästa spel är Assassins Creed Brotherhood!

Niklas’ val:

Så kom den då äntligen. Uppföljaren till ett av de spel jag haft allra roligast med på min favoritkonsol SNES, Donkey Kong Country. Visserligen kom det ju både en två och en trea till SNESen, men de var aldrig riktigt lika bra. Skulle man då förstöra hela upplevelsen genom att göra det hela till ett tredjepersons 3D plattformsspel som ju är brukligt i dagens spelsamhälle? Nej, man valde att göra i princip samma spel en gång till, fast i en version värdig 10-talet.

Donkey Kong Country Returns är snyggt som bara den, kontrollerna funkar skitbra (om man kör med bara wii-mote), musiken är en helt jävla underbar upphottning av det gamla soundtracket. Dessutom är det fortfarande lika frustrerande svårt framåt slutet som det var back in the day. Tack för alla dessa retroflirtar på framför allt Nintendos lilla vita.

Niclas’ val:

Jag hade aldrig spelat WoW förut, bortsett från kortare testsessioner när originalet kom. Jag kände redan då att jag skulle bli fast och förstöra mitt liv. Då var jag ung och vacker, hade flickvän och försökte få goda gymnasiebetyg. När Henke tvingade mig att testa Cata-betan var jag gammal och grå, singel och jobbade deltid hemifrån. Som upplagt för lite nördande i brist på vettig verklighet.

Att recensera WoW: Cataclysm skulle inte vara det enklaste. MMORPG blir i mångt och mycket vad man gör dem till. Sitter man och kör själv får man en helt annan upplevelse än om man kör med kompisar. Mycket beror också på vilken server man kör på och vad för slags människor man hamnar med i instanser och raids. Nu är det här inte en recension, utan en ren hyllning. Jag kan vara rent subjektiv och skriva en text som gränsar till orgasmisk sexnovell.

Som en sniken liten tjuv-goblin hade jag fasligt kul i Cata. Kanske för att det ligger nära min riktiga personlighet. Som Worgen hade jag äckligt roligt. Kanske för att jag fick låtsas vara ett muskulöst vargmonster en stund. Få spel är så underhållande, givande och beroendeframkallande som WoW. Kanske för att det gör så många saker rätt.

Kanske är det därför jag utnämner det till årets andra bästa spel.