Igår kom dagen jag väntat på hela mitt liv(åtminstonde ett år), dagen då jag fick chansen att uppleva 3D-effekt utan några andrahandstillbehör. Som ni kanske förstår så handlar det givetvis om Nintendos nya bärbara monster 3DS. Åsikterna om konsolen är verkligen delad, vissa är inte alls imponerade av dess huvudsakliga funktion medan andra är helt saliga. Den stora nackdelen är nog att många får huvudverk efter en stunds spelande, vilket jag tror kommer påverka många som funderar på att köpa konsolen. Mitt tips är att prova en längre stund innan man köper, då det verkar högt personligt om vem som får ont i huvudet och inte. Själv spelade jag nog drygt en timma igår, och jag kände ingen som helst indikation på att någon verk skulle bryta ut.
Nintendo har i skrivande stund en liten turné där dom visar upp sin lilla gullunge för allmänheten. I måndags var dom i Köpenhamn och igår var det Göteborgs tur. Jag fick lyckligen nog en inbjudan till kalaset och som lite grädde på moset släppte dom in oss lite tidigare för att vi i lugn o ro ta del av vad konsolen har att erbjuda. Såklart så var det första jag suktade efter Zelda: The Ocarina of Time, tyvärr var båset redan fullt när jag kom, men bakom var det en ledig maskin där dom visade upp Kid Icarus: Uprising. Detta var alltså mitt första möte med konsolen.
3D effekten går exakt hand i hand med vad Nintendo utlovat, men det tog en liten stund innan man lyckas få in rätt fokus för att urskilja djupet. Tyvärr kan jag inte riktigt säga så mycket om Kid Icarus som spel, för just den stunden var intrycken från själva hårdvaran lite mer intressant än mjukvaran och samtidigt som jag spelade hade jag hela tiden ett getöga riktat mot Zelda-båset. När en maskin blev ledig slängde jag iväg Kid Icarus och nöp platsen direkt och upplevde Link i en helt ny dimension. Nu kunde jag koncentrera mig lite på spelet i sig, och kan säga att Nintendo har gjort det igen. Även ifall man spelat det åtskilliga gånger innan så känns det verkligen som att spelet nu är värt 10 genomspelningar till. 3D effekten gör sin grej och förvandlar världens bästa spel till det bättre. Vad jag har hört ska det också implementeras nya element i spelet, hoppas bara dom inte tar i så att dom skiter ner sig.
Som många säger så måste man ha konsolen i exakt vinkel framför ögonen, samt att avståndet är väldigt viktigt för att få så bra bild som möjligt. Sen märkte jag också att 3D:n upplevs helt olika beroende på vilket spel jag spelar. Zelda och Kid Icarus kunde jag kräma på 3D-regleraren på högsta utan att ögonen knöt ihop sig, Pilotwings Resort däremot var jag tvungen att sänka effekten till hälften för att jag skulle kunna få rätt fokus. Det kan ju vara konsolrelaterat också, men det har jag svårt att tro. Att man ska behöva anpassa sig på detta sättet för att få ut så bra effekt som möjligt är något jag gärna sluppit, men känner att jag hellre anpassar mig än ha fula 3D-glasögon när man befinner sig offentligt.
Om jag summerar hela upplevelsen så känner jag att Nintendo är helt rätt i tiden med sin skapelse. Idag är det 3D som gäller, och jag tror att maskinen kommer sälja som smör i solsken. Jag personligen blev överraskad av vad jag bjöds på, jag är idag mer peppad inför den 25 Mars än vad jag var iförrgår. Nackdelen är att de spel som släpps samtidigt som konsolen kändes ganska undermåliga, Pilotwings inkuderat. Men vad gör det när man kan spela de äldre NDS-spelen också? Största anledningen att man inte kände någon större upphetsning av dessa spelen kan nog stavas Zelda och Kid Icarus. :)
Om jag ska tippa en “vinnare” utav 3DS och Sonys kommande konsol NDP så tror jag spontant att Nintendo återigen kommer smätta Sony på fingrarna. Enkelheten i Nintendos spel samt att finesserna är helt rätt i tiden tror jag inte att kräm kommer vinna stora mängdens hjärta.
Nedan finner du lite bilder vi tog under eventet, har även spelat in lite videomaterial som jag tänkte redigera imorgon, är dock inte säker på att det är såpass kvalitativt för att publiceras :)
[nggallery id=92]
Då vart man äntligen klar med Bulletstorm, spelet som enligt mig skulle bli Februari månads hetaste spelsläpp, men som slutade i avgrunden där det snabbt kommer glömmas bort.
Av alla trailers och allt försnack att döma förväntade jag mig ett renrakat multiplayerlir med nyskapande poängsystem samt ett tempo man lätt kan jämföra med Quake. Jag köpte spelet till PC då jag aldrig spelar FPS-deathmatcher på konsol, men fick jag det jag trodde? Icke. Visst finns det multiplayer, men inte sk Player VS Player som jag hade hoppats på, eller snarare antagit, utan det man gör är att döda horder utav fiender ala Left4Dead. Grymt besviken fick jag klicka mig vidare till singleplayerkampanjen som jag inte alls trodde dom lagt så mycket krut på.
Är själv fullt troende Ateist, men när det väl kommer till Blizzard och min dedikation till dom så skulle man nästan kunna relatera det till något djupt religiöst mumbojumbo. Första gången jag blev medveten om dess storhet på riktigt var runt releasen utav Starcraft 1998. Eftersom jag vid den punkten var Quake 2-spelare till 100% lockade det aldrig att införskaffa Starcraft på releasedagen, utan det fick växa med tiden tills man tillslut var helt omvänd och därmed helt fast i RTS-träsket. Jag och min vän Claes bodde i princip på BattleNet, vilket inte riktigt var så populärt hos våra föräldrar då det spärrade telefonsamtalen samt att räkningarna inte riktigt såg densamma ut som dom gjorde innan vi började med Starcraft. Claes tog dock priset, hans mamma fick en räkning på 7000 kr en månad och då rök deras abonnemang ganska kvickt haha.
Om man ska titta tillbaka till när jag egentligen började spela Blizzards spel så började detta redan 1993 när dom hette Silicon & Synapse, då dom släppte The Lost Vikings till Super Nintendo. Jag var 11 år och tyckte vid tillfället att absolut ingen var coolare än Eric, Baleog och Olaf. Kan dock avslöja att jag aldrig klarat av spelet, det är sjuukt svårt men något gjorde ändå att jag fortsatte spela det och hade riktigt roligt! Nästkommande spel är också bland de absolut bästa spelen till Super Nintendo, Rock’n Roll Racing. Det är ett utav de spelen jag än idag kan ta upp och ha precis lika roligt med nu som jag hade då.
Ett spel jag och Claes började spela ganska sent var Diablo, kan tänka mig att det var runt 99-00 som vi fick upp ögonen för detta.Visst hade man spelat det innan, man eftersom man varje gång “dupade” allt guld(dubbliserade guldstackarna genom en bugg) så hade man råd med det mesta från start och som vanligt när man fuskar så tröttnar man oftast ganska snabbt. Men en gång för alla gav vi oss fan på att vi skulle klara oss utan att fuska, och fick en helt annan bild utav spelet än vad man hade sett innan. Vi skolkade från skolan och satt uppe hela nätterna och bara nötade! Minns hur vi på helgerna panikhoppade ner i våra sängar så fort vi hörde mina föräldrar sätta på kaffekokaren klockan 7-8 på morgonen, då sov man bara några timmar för att sedan börja spela igen. Ett år efter vi “lagt det på hyllan” gav Blizzard oss Diablo II, nuff said. Skolbetygen gick helt åt helvete, men kan säga att jag ångrar ingenting.
Behöver jag ens nämna World of Warcraft? :)
Iår fyller Blizzard hela 20 år, och är en utav de få spelföretag som verkligen lagt grunden till vad spelvärlden är idag. Själv är jag djupt tacksam för dom spel man fått uppleva fram tills idag och är högt förväntansfull för vad dom har och bjuda på de nästkommande 20 åren!
GRATTIS BLIZZARD!!1
Hur lyder din historia??
Galna människor finns det gott om. Det finns dom hänger upp sig själv i krokar, dom som sväljer svärd, dom som står upp utan att sätta sig i hel en livstid och det finns en som spelar NES-spel med dansmatta. Antar att ni se han förr när han klarade Castlevania eller Super Mario Bros. Nu har han klarat det alla trodde var omöjligt, Ninja Gaiden :O Det är ju förfan omöjligt med en vanlig kontroll!11
Om spel ska se ut såhär 25 år efter att Super Mario Bros våldtog vår ungdom vill jag inte veta hur tvspel ser ut om ytterligare 25 år… Eller jo, det vill jag.
Lyckligen har jag precis börjat få kläm på Battlefield-serien, länge har jag varit intresserad och småprovat spelen i multiplayer, men fann aldrig den spelglädje jag suktade efter. Men efter att ha tvångsspelat Battefield Bad Company 2: Vietnam i några timmar är jag nu fast, och att bli matad med en sådanhär trailer på deras nästkommande stortitel kan jämföras med min första Falkenbergs Special på Falkenbergs Pizzeria.
“I minnets bakgård” är en ny artikelserie där jag hade tänkt ta igen och spela de storspel jag glömt bort, eller helt enkelt inte haft tid att spela när det väl begav sig. Först upp är som ni ser, Batman: Arkham Asylum.
Jag vet, jag är sjukt sen med att ha klarat ut detta spelet, och anledningen är ganska simpel. Hypen stämmer inte alls överens med dess första timmar, och detta är verkligen spelets enda svaga punkt. För att vara 100% korrekt tar det ungefär 3-4 timmar innan man förstår varför spelet är såpass hyllat som det faktiskt är. Jag har åtskilliga gånger misslyckats med att orka med inledningen vilket har resulterat i att spelet har hamnat på hyllan och glömts bort. Nu på senare tid har jag dock lyckats odla fram en en psykisk spärr som gör att jag absolut inte kan börja med något annat spel förrän det jag håller på med är helt färdigspelat, vilket i detta fallet glädjer mig som fan, Batman: Arkham Asylum är verkligen bland de bästa äventyren denna generationen.
Om man skulle översätta titeln till svenska hade det blivit “Spelet Lagom”, allt är så sjuuukt jävla perfekt lagom! Utan inledningen då, men den räknas inte. Spelet är lagom långt, svårighetsgraden är inte för svårt, inte för lätt, alltså lagom och storyn är enligt mig jävligt lätt att sätta sig in i, man behöver inte tänka alltför mycket för att fatta vad det är som händer, vilket gör storyn jävligt lagom invecklad!
En detalj jag tänkte på många gånger är Batmans totala vägrande utav att använda sig utav skjutvapen och bara mejja ner allt som rör sig. Fladdermusen är såklart principfast och använder bara sina stenhårda bat-nävar för att handskas med ondskan. Tror faktist att man egentligen aldrig dödar någon i spelet, utan man slår dom bara medvetslösa för att dom senare ska kunnas dras inför rätta. Dock är detta en detalj som bara förstärker känslan utav att man faktiskt är den riktiga Mörka Riddaren.
Ninja-känslan är verkligen enorm när man tyst som en mus använder man sin grappelhook för att fösa sig upp mot innertaket, där sitter man likt en rovfågel och väntar på att sitt offer skall komma förbi i sin ensamhet. I rätt ögonblick hoppar man ner med manteln uppfälld och karatar honom i bröstkorgen för att direkt efter avrättningen dra sig mot säkerhet igen och invänta nästa anfall. Vilken jävla camper egentligen haha, Batman hade ALDRIG blivit populär i spel som Modern Warfare 2 eller Battlefield.
Som påpekat förr så är röstskådespeleriet i spelet är nog bland det bästa jag varit med om i ett spel, i vanliga fall brukar jag inte uppmärksamma om det är bra eller dåliga röstskådespelare, för jag har aldrig brytt mig nämnvärt mycket, men här fick jag verkligen upp ögonen för hur det skall göras rätt. Vilket i sin tur olyckligen kommer betyda att det kommer påverka min syn på många andra spel jag har spelat igenom, samt ska spela igenom.
Nu när äntligen jag har blivit en utav de som klarat sig igenom Arkham Asylum så kan även jag varmt rekommendera detta till i princip alla som gillar tvspel.
KOMMANDE SPEL:
Förväntningarna inför detta spelet är skyhöga, och denna gång är det inte tack vare den ökända hypen(finns det någon sådan till detta?), utan för att jag har en grov förkärlek till Fallout-serien som sträcker sig ända tillbaka till första delen som släpptes 1997. Mina åsikter om Fallout: New Vegas kommer jag alltså skriva om i nästa “I Minnets Bakgård”.
Godmorgon, eller något. Klockan är 23:47 och det inte förrän nu jag känner mig någorlunda pigg efter gårdagens bravader. Som ni läser i rubriken så handlar det om en Gamerträff i Malmö som Chris Jonasson från Gameplayer.se anordnade via Twitter! Kunde inte motstå att försöka närvara då jag alltid varit smått avundsjuk på alla gamers i stockholm som träffas och dricker gameröl var dag.
Iom att jag jobbar fyrskift är jag ledig en vecka utav fyra, vilket passade skitbra då jag just denna vecka var ledig! Drog iväg en meddelande till Niklas(som precis flyttat till Malmö) och frågade vad han gjorde i veckan och fick reda på att även han var helt ledig. Hur perfekt passade inte detta då? Det var bara att sätta sig på tågfan och rulla ner till Sveriges sydligaste grader för att delta i Malmös första #Gameröl!
Trevligt så in i bomben var det, träffade på många likasinnade människor och längtar redan till nästa gång det dyker upp något liknande! Stort tack till alla som närvarade, och ett speciellt stort tack till Chris som anordnade träffen!
[nggallery id=88]
Tyvärr blev det inte så många bilder, det får bli bättring med det till nästa gång tycker jag allt! Notera också att vi var mer än 6 pers, som mest kanske vi var 15 stycken. Cred till Lucas Frisk Bergqvist som tur va hade med sig sin systemkamera.
Det råder lugna tider i spelvärlden, och jag tror inte jag är ensam om att försöka ta igen de spel man missat föregående år. Problemet är att jag just nu inte kan bestämma mig vilket spel jag ska välja efter jag klarat av Amnesia: The dark descent. Därför tänkte jag lämna över detta svåra beslut till dig! Två spel har jag just nu att välja emellan och det är dessa:
6 kommentarer