OBS: Texten nedan kan innehålla spoilers!
Nu är det inte många dagar kvar till julafton, och såhär innan nedräkningen av årets fem bästa spel är kategorin valfri. Jag har därför valt att ta tillfället i akt att uppmärksamma det jag själv tycker är absolut viktigast i ett spel, nämligen stämningen. Om det så är den frustrerande jag-blir-galen-om-jag-dör-en-gång-till-stämningen i spel som Bit.Trip Runner eller Super Meat Boy eller det-här-är-så-mysigt-att-jag-dör-stämningen från Kirby’s Epic Yarn så finns den alltid där.
Ett spel kan vara mer eller mindre stämningsfullt, men ett av de spel som under året som gått greppat tag i mig allra hårdast är Heavy Rain. Redan i den spirituella föregångaren Fahrenheit kände jag att Quantic Dream jobbat hårt med just stämning.
SPOILERVARNING:
I Heavy Rain är det just den gripande historien om en man som nära nog drivs till galenskap i desperationen efter att hitta sin kidnappade son innan det är för sent som står för huvudstoryn. I början må det kännas lite stelt och styltigt. Men när man i slutets spelskede med darrande händer sitter där och tvekar om det är värt att få Ethan att hugga av sig sitt eget finger trots att man inte vet om det leder honom närmare sin son eller om det bara är ännu ett av kidnapparens sjuka skämt, just där är stämningen på topp och jag sitter och kallsvettas i soffan.
Även sidohistorierna om FBI-agenten Norman Jayden, privatdetektiven Scott Shelby och jouralisten Madison Paige är sjukt medryckande och knyter fantastiskt ihop spelets story med Ethans desperata jakt på sin son. Som när specialagent Jayden får en av sina drogabstinenspsykoser i ett kritiskt skede och det gäller att så fort som möjligt bestämma sig för om det är värt att ta en sil för att få den att upphöra eller inte. Då glömmer man lätt omvärlden och man blir som ett med agent Jayden.
Så, som sagt, jag vill härmed nominera det fantastiska Heavy Rain till årets stämningsfullaste spel 2010 för att det trots klumpiga kontroller och stundtals stela karaktärsmodeller verkligen fick ut mig på “the edge of my seat” ett oändligt antal gånger under resans gång. Tack, Quantic Dream för det!
P.S. Jag har inte en aning om ordet “stämningsfullaste” existerar eller inte, men what the hey, finns det inte så borde det göra det! D.S.
Familjenspel
Ah ja jag älskar också Heavy Rain! Stämningsfullt är verkligen vad det är!
Lunandrez
Har hört mycket gott om Heavy Rain gällande stämningen (samt annat), och jag har ju inte spelat det så undvek att läsa för mycket. Fahrenheit minns jag att vi satt ett gäng och spelade (en med kontrollen, vi andra backseatade) under en spelträff och det var intressant att följa även som åskådare.
Robert (spelografi)
Håller med om valet. Heavy Rain satte ny standard för stämningen som spel levererar. Förhoppningsvis så kommer fler utvecklare att lära sig, för att sedan utveckla nya idéer.
Robert (spelografi)
Btw, märkte att din länk till Lunandrez var felaktig. :P
NuYu
Nu läste jag inte inlägget efter varningen i början, men speciellt inledningen av Heavy Rain är väldigt stämningsfull. Även om jag tycker Limbo är strået vassare på den här punkten kan jag förstå utmärkelsen.