Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Det här spelet fick mig att finna Gud.

Jag bad Honom om att få slippa leva en enda sekund till med det här hemska, djävulusiska, sataniska spelet.

Jag fick inget svar på bönen, så nu är jag ateist igen.

Ja, det här spelet är SÅ hemskt.

Varför spelade jag ens detta spel, kanske ni frågar er. Filmlicensspel är ju kända för att vara urusla, tänker ni. Saken är den, att en gång i tiden var spel baserade på Disneys filmer och serier ofta av hög kvalitet. 8-bitsmästerverken Duck Tales och Chip ‘n’ Dale Rescue Rangers, samt 16-bitsnjutningarna Aladdin och The Lion King var riktigt bra och värda alla superlativ som slängdes på dem. De två sistnämnda är, likt denna bajamaja till spel, utvecklade av Virgin. Alltså hade jag all anledning till att tro att det faktiskt kunde vara värt att spela.

Men ibland är inte saker vad man kan tro att de är.

Pinocchio är ruttet rakt igenom, om man bortser från grafiken och ljudet. Det är ungefär som Rise of the Robots, fast med bra ljud, alltså. Det är som att köpa en öl, beprydd med allehanda vackra kvinnor och stött av en riktigt flashig reklamkampanj. Du tänker “fan, det kan nog vara något ändå!” men när du smakar ölen upptäcker du att den smakar riktigt jävla illa. Dessutom har någon pissat i den och hånskrattar dig rakt i ansiktet, med gula tänder och äcklig andedräkt. Ungefär så känns det att spela det här spelet.

De första ögonblicken beundrar man den vackra grafiken och trallar med i musiken, som är tagen från Disneys film med samma namn som

denna tragedi till spel. Så långt, så bra.

…Sedan spelar man vidare.

Man har aldrig någon aning om vad man ska göra; förutom att introt mumlar fram något om att man ska förtjäna tre moralmedaljer för att bli en riktig pojke. Första banan börjar och man går fram och tillbaka och undrar vad i helvete man ska göra. Allt ser likadant ut, man tappar bort sig, man irrar runt på måfå och hoppas att det ska komma någon slags instruktion, eller i alla fall ledtråd, om vad man ska göra. Efter en stund går man genom en dörröppning och vips kommer den där förbannade fén från filmen och drar iväg en trollformel på en och man får börja om banan.

VAD I HELVETE!? VARFÖR!?

Efter ett par försök inser jag att jag valt att gå till Easy Street istället för till skolan. Alltså har jag varit otroligt olydig och måste börja om banan.

VARFÖR I HELVETE FÅR MAN INGA VETTIGA INSTRUKTIONER?

Efter några försök och svordomar till, visar det sig att man ska hitta sidor ur en skolbok och gå raka vägen till skolan. Pinocchio struttar runt som en balettdansös på prozac och har ett urbota efterblivet leende hela tiden. Jag vill inget hellre än att strypa den lille dumleende trätönten.
Efter bara några minuter på den första banan småsjunger jag monotont “Hej diddelidi, en skådis ska jag bli…” och tappar all livslust. I huvudet börjar jag skissa på mitt självmordsbrev och önskar att mina föräldrar kunde ha använt kondom, eller åtminstone ha övervägt abort.

Därefter axlar man rollen som Benjamin Syrsa, som ska slå ihjäl insekter på en gatlykta. Sedan sätter sig den lata luffarjäveln och tittar på när Pinocchio är med i dockteatern, vilket utvecklarna av detta spel var sadistiska nog att påtvinga spelaren i form av ett minispel. Det är förövrigt det sista vi ser av den hemlösa syrsan och hans närvaro känns otroligt krystad och onödig. Han har till och med färdigheter som Pinocchio inte har. Jag antar att han var menad att spela en större roll i spelet, men att utvecklarna fick prioritera bort honom, likt all tillstymmelse till underhållning i denna förbannade septiktank till spel. Minispelet går i alla fall ut på att man ska dansa som dockorna. Det är skitlätt. Bortsett från att spelet bara förklarar halva kontrollen för en. Fanskapet går igenom alla danssteg, men väljer av någon sadistisk anledning att INTE förklara hur man ska genomföra det sista danssteget. Jag listade ut att det var ner+Y, bara av ren frustration. Inte nog med att spelutvecklarna har gjort en bedrövlig halvmesyr till spel, de jävlas medvetet med en!

Nästa bana utspelar sig på tivolit, där en ypperligt frustrerande berg-och-dalbana får en att skrika sig hes av frustration. Man ska ducka och hoppa för hinder, vilka man blir förvarnad om på skyltar. Synd bara att skyltjävlarna är förbannat små och i princip omöjliga att se när berg-och-dalbanevagnen rusar fram i 3 000 000 km/h. Man får helt enkelt pausa en gång i sekunden för att kunna urskilja texten på dem.

Sedan fortsätter travestin under vatten, inuti en val och till sist på flykt från denna. Sedan är spelet slut. Jag kollar på klockan och ser att det gått ungefär en halvtimme sedan jag för första gången vanärade mitt SNES och mig själv med denna patetiska ursäkt till spel. Jag lägger mig ner på golvet, skriker rakt ut och vill ha tillbaks denna förlorade halvtimme av mitt liv.

Kontrollen i sig är faktiskt inte så illa som man kunde tro. Vad som däremot är ett helvete är kollisionsdetektionen. Ska man hoppa till en platå måste man landa exakt rätt, annars faller man igenom. Spelmekaniken försvåras ytterligare av att man inte kan attackera på första banan. Men från och med den andra banan och framåt kan man plötsligt attackera. Fast fördröjt som fan och inexakt.

*suck*

Handlingen, vad kan man säga om den? Ni som minns Pinocchio, vet att han är en sinnessjukt naiv sexdocka som pedofilen Gepetto täljde fram ur en rutten stubbe. Dockjäveln vill bli en riktig pojke och en god fé lovar att hjälpa honom. Hon utser en äcklig uteliggarsyrsa till att bli hans samvete och tillsammans är de med om diverse eskapader, bl a att förvandlas till åsna (vilket är en klar förbättring i äckelungen Pinocchios fall) och att bli svalda av en val som är större än de flesta svenska län. Spelet är glimtar ur filmen, med lite sagobokssekvenser mellan banorna.

Hur det här spelet får mig att må, sammanfattas bäst av ett foto: