Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Super Play lades ned för lite drygt ett år sedan. Då hade den i 16 år funnits där för oss svenska spelare, som vår tv-spelsbibel. Den kom till då tv-spel var någonting för nördar, innan spelutveckling började kosta tiotals miljoner dollar, innan polygoner var den självklara vägen att gå.

Det här är mina minnen av tidningen.

Denna text är på många sätt inaktuell. Den borde ha skrivits i augusti förra året när Super Plays nedläggning blev känd för allmänheten. Jag känner ändå att jag måste skriva den, för idag när jag letade efter en bok om protogermansk fonologi i min alltmer kaotiska bokhylla, började jag bläddra i mina årgångar av Super Play. Några nummer av föregångaren Super Power hade jag också, men min samling består mest av kompletta årgångar från 1999-2006. Jag bläddrade igenom många utav dem och mindes varför jag en gång älskade tidningen och varför jag kom att förakta den.

1995
Jag var 9 år gammal och köpte mitt första nummer av Super Power. Jag blev mållös. Här fanns information om kommande spel, humor och en mycket mer objektiv förhållning till spel än vad Nintendo-magasinet kunde erbjuda. Jag älskade den, trots att den inte skrev speciellt mycket om någon av de konsoler jag hade; ett Gameboy och min brors gamla Atari ST.

1999
Efter några år utomlands flyttade min familj tillbaks till Sverige och jag började se mig om efter en speltidning som kunde tillfredställa mina behov. Jag hade Nintendo 64 och drömde om Dreamcast. Super Power fanns inte längre, den hade flera år tidigare bytt namn till Super Play. Jag köpte ett nummer, mestadels för att jag hört att de hade många bilder på lättklädda kvinnor (det visade sig att det var det var en annan speltidning, som jag inte minns namnet på, som alltmer börjat utvecklas till en mjukporrtidning).

Mina allt starkare pubertala lustar tillfredsställdes inte det minsta av Super Play, men den talade till mig på ett sätt som ingen annan speltidning gjorde, inte ens min favorit The Official Nintendo Magazine från mina år i England. Den utstrålade kompetens, god journalistik och en trendighet som ingen annan speltidning på den tiden gjorde. Även om jag saknade humorn från Super Power, så blev den min heliga skrift. Tobias Bjarneby var min profet.

2000-2002
Så fort jag läst klart ett nummer av Super Play väntade jag otåligt på nästa. Jag kunde kolla brevlådan flera gånger per dag kring det utlovade publiceringsdatumet. Super Play var skiten. För mig var detta tidningens gyllene ålder. Jag var lyrisk i flera dagar efter att jag fick ett brev publicerat i frågedelen. Det kändes som en stor ära. Trots att jag nu inser att det nog bara är jag i hela världen som minns den lilla insändaren, är det ändå ett kärt minne. Jag började hänga på Superplay.nets forum och slukade varje tidning så fort jag lagt vantarna på den. För mig, just då, var tidningen inget annat än magisk.

2003-2004
Jag prenumererade fortfarande på tidningen och läste det som intresserade mig i varje nummer. Jag läste den inte längre från pärm till pärm eller tillbringade timtal på forumet, men tidningen hade fortfarande en speciell plats i mitt hjärta. Mitt minskade intresse hängde nog inte så mycket samman med tidningen i sig, utan mer med att jag blivit äldre och ägnade mig alltmer åt att festa och att försöka få tjejer.

Att jag börjat spela gitarr i ett band och hade rockstjärnedrömmar spelade nog också in. Jag lät mitt hår växa, började dricka öl och dyrkade Jimi Hendrix. Profeten Tobias Bjarneby tappade mark till rockens gud, men Super Play var fortfarande världens bästa speltidning.

2005
Samma år som jag tog studenten hade någonting hänt med tidningen. Bjarneby och de andra veteranerna hade slutat på tidningen för att starta Reset och med dem försvann allt det som gjorde Super Play magisk. Djuplodande analyser av handlingen i det senaste Final Fantasy ersattes av blödiga utläggningar om sexism i Metal Gear Solid 3. Misstolka mig inte, jag är inte för sexism, men att en spelrecensent lägger mer tid på att analysera det “kvinnoförnedrande” i spelets humor än på att säga något som helst om spelets kvalitet, ter sig väldigt märkligt i mina ögon. Jag började läsa tidningen allt mindre.

2006
Jag jobbade, pluggade och var mitt uppe i ett seriöst förhållande. Jag fick allt mindre tid för att spela, för att inte tala om att läsa speltidningar. Sommaren det året jobbade jag i Italien. Livet var härligt att leva, men Super Play var inte längre härlig att läsa. När jag kom tillbaka på hösten såg tidningen fördjävlig ut. Den förut så stilrena layouten hade bytts ut till en kitschig, rörig och skitful design.

Av någon anledning hade de dessutom slängt in recensioner huller om buller med nyheter, krönikor, beta-tester m m. Den var ett helvete att läsa. Det som fick mig att få nog var en efterbliven artikel där de anklagade Nintendo för att vara rasister, efter en reklamfilm för Gamecube där svarta spelade spel. Super Play tyckte att de svarta framställdes som apor. Jag upplevde knappast någon rasism i den reklamfilmen. Det var helt enkelt bara svarta människor som spelade Gamecube och hade det trevligt. De framställdes kanske som aningen gapiga, men knappast apiga. Super Play hade gått från att vara spelvärldens definitiva tidskrift, till att försöka plocka billiga poäng på sensationsjournalistik. Den började alltmer likna Aftonbladet. Jag hade fått nog. Min uppväxts bibel hade förvandlats till dyrt toalettpapper. Jag slutade prenumerera lagom till årsskiftet (jag ville ha en sista komplett årgång) och började sporadiskt köpa Level istället. Level var på många sätt det Super Play en gång var. Det berodde helt på att Bjarneby och det gamla goda gänget stod bakom den.

2009
En novembermorgon befann jag mig på Pressbyrån på Uppsala centralstation. Jag behövde reslektyr för en tågresa till Alingsås, där jag skulle hälsa på min mormor, som då var mycket sjuk. Jag plockade upp Super Play, för första gången på nästan tre år och för sista gången någonsin. Jag hade ju hört att tidningen skulle läggas ned och att det sista numret precis hade kommit ut. Jag köpte den för gamla tiders skull. Hela numret bestod i princip av en lång intervju med, eller snarare diskussion mellan, Tommy Rydling, Tobias Bjarneby och några andra som var tongivande i Super Plays utveckling.

Det var en enda lång promenad nedför nostalgins gyllenskrimande gata. De olika layouterna och betygssystemen som använts genom åren gjorde gästspel i de få recensioner som tidningen innehöll. De hade till och med en del gamla reklamsidor med. Jag riktigt myste när jag läste igenom en gammal Nordic Games-annons från mitten på 90-talet. Mitt i symfonin av nostalgi, ljöd en röst fylld av vemod. En era var förbi. Jag kände samma sak som jag tror att de som växte upp med Beatles kände 1970.

Det var ett mycket bra nummer av tidningen. En värdig död för en fallen hjälte.

Super Play gick från att vara min bibel till att bli mitt hatobjekt, men mina minnen av tidskriften är mestadels varma sådana. Den har påverkat mig mycket och format min syn på spel. Det var den som fick upp mina ögon för retro och visade mig att spel var ett medium av samma rang som film, musik och litteratur och en konstform i sin egen rätt. Visst gick det utför på de sista åren, men tidningen fick dock ett mycket passande avslut, en storslagen begravning, som avslut på en alldeles för lång och smärtsam död.

Även om det sista numret kom ut 2009, så dog Super Play 2005.

I alla fall i mina ögon.