Fallout-spelen är de enda spel som fått mig att sitta och läsa på internet och i manualer i flera timmar, bara för att spelvärlden och dess historia är så djup, gripande och storslagen. När man spelar dem, känner man hela tiden något i bakgrunden, något som inte riktigt går att sätta fingret på. Något stort. Det finns historier och anekdoter om allt i spelen. Varenda namngiven karaktär har gjorts djupare genom att få sin egen bakgrundshistoria. Det i kombination med humorn och det klockrena stridssystemet har gjort det första spelet och dess uppföljare till odödliga klassiker.
Trean var ett mycket bra spel, men inte i närheten av sina två föregångare. Fläktpojkarna påstår att det var Bethesda som “förstörde” det. Att Fallout 3 inte blev lika magiskt som de två första spelen i serien berodde nog inte lika mycket på att det var Bethesda som gjorde det, som på att originalteamet inte gjorde det.
Urteamet, som under utvecklingen av tvåan kallade sig Black Isle, gjorde faktiskt ett försök till en trea, som p g a Interplays dåliga finanser aldrig såg dagens ljus. Deras Fallout 3 gick under kodnamnet Van Buren och berättade historien om en fånge som, p g a händelser som han inte själv förstod, lyckades fly sitt fängelse och blev indragen i maktkampen mellan de olika grupperna i den postapokalyptiska amerikanska mellanvästern och till sist blev den som stoppade en galen vetenskapsman från att kärnbomba sönder den redan sargade världen.
Inför släppet av Fallout 3 fick Bethesda frågan om huruvida deras version av spelet skulle utgår från Black Isles ofärdiga version av spelet. De svarade att de inte hade för avsikt att utnyttja någon annans verk. Drömmen om Van Buren verkade enbart vara just det – en dröm.
I april 2009 fick vi Fallout-älskare lite hopp. Obsidian utannonserade att de utvecklade ett spel vid namn Fallout: New Vegas, med Bethesda som utgivare. Och vilka är Obsidian? Jo, inga mindre än grabbarna från Black Isle. Ett sus gick genom hela communityt. Kunde det här vara det Van Buren vi väntat på sedan 1998? New Vegas utspelar sig i ungefär samma områden som Van Buren skulle, problem med New California Republic är en stor del av handlingen i de båda och slavhandlarna Caesar’s Legion är med i bägge, bara för att nämna några likheter. Fallout: New Vegas verkar onekligen innehålla en hel del av Van Buren, men är det Van Buren? Svaret på den frågan är nog nej. Vi kommer aldrig att få det Van Buren Black Isle jobbade på fram till 2003.
Van Buren är utan tvekan den mest omtalade och hypade delen i spelserien och det beror nog allra mest på att vi aldrig fick uppleva det. Efter att ett tech demo och designdokumenten blev offentliga (eller snarare, läckte) för allmänheten har kärleken till denna aborterade medlem i den radioaktiva familjen växt sig större än någonsin. Vi kommer nog aldrig att få se Van Buren som ett helt spel och om det mot förväntan skedde, skulle alla fans bli besvikna. Sanningen är nog den att Van Buren gör sig bäst som en helig relik vi kan idealisera. Förväntningarna kan aldrig tillfredställas. Vad Obsidian har gjort är att utveckla ett nytt Fallout, starkt influerat av vad de hade i åtanke med Van Buren. De vet att de aldrig skulle kunna leva upp till förväntningarna. De ger oss dock något som kommer riktigt, riktigt nära: de ger oss ett Fallout som innehåller det bästa från Van Buren, men som inte är Van Buren. Vi får ett nytt Fallout, enligt hardcore fansen det första riktiga sedan Fallout 2, samtidigt som vi får behålla drömmen om Van Buren, det som i våra huvuden kommit att symbolisera det perfekta Fallout-spelet.
Jag kan bara lyfta på hatten och förboka Fallout: New Vegas.
Van Buren fast ändå inte.
[nggallery id=26]