Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Tidigt 90-tal var nog verkligen spelens guldålder. I alla fall hemdatorernas. Eller ja, åtminstone peka-och-klicka-spelens. Det här var på den tiden då LucasArts bytte namn från Lucasfilm Games, och flera år innan de började pumpa ut sunkig Star Wars-titel efter Star Wars-titel.

LucasArts var inte de första, inte de sista och ej heller de mest manusambitiösa, men de hade en charm, en humor och en värme som ingen annan kunde komma i närheten av. Undantaget som bekräftar regeln är Discworld-spelen.

Det första spelet baserat på Terry Pratchetts klockrena bokserie Discworld släpptes 1986 till ZX Spectrum, Commodore 64 och Amstrad CPC. Precis som den första boken i serien hette det Colour of Magic. Det är ett textbaserat äventyrsspel, vilket kanske inte tilltalar speciellt många nuförtiden (och inte alltför många på den gamla goda tiden heller). Det talas sällan om det här spelet när man för Discworld på tal, det må ha hamnat i skymundan, men det är dock ett av spelen baserade på Discworld, och bör tas upp när man man snackar om dem. Notera dock att det här är för de riktiga entusiasterna, för vem orkar köra textbaserade spel idag? Här kan man spela det online. Recension här.

Den mest kända och älskade delen i serien är utan tvivel den som kort och gott heter Discworld och släpptes 1995 till Mac, PC, Saturn och PlayStation. Det är ett klassiskt peka-och-klicka-spel, som rakt igenom präglas av Terry Pratchetts humor och verkligen återger böckernas värld på det sätt man tänkt sig, samtidigt som det ändå står på egna ben. Det är en odödlig klassiker som de flest nog spelat någon gång. GIllar man fyndig monolog och Monty Python-humor, så gillar man detta! Det skulle ha haft undertiteln The Trouble with Dragons, men den föll av någon anledning bort i produktionen, vilket är lite synd, eftersom den var väldigt illustrerande. Recension här. Guide till att få igång det och uppföljaren på Xp/Vista/7 och MacOSX m fl.

Uppföljaren släpptes året därpå till PC och ännu ett år senare till Playstation och Saturn. Vi får mer av det goda i ett spel, vilket fansen ännu inte kunnat avgöra om det är bättre eller sämre än det första. Samma sköna humor, snyggare grafik och aningen ändrad röstuppsättning. Man kan tacka gudarna för att kontrollmekaniken är uppdaterad och att pusslen inte är lika helvetiskt ologiska och långsökta denna gång. Gillade man det första gillar man det här. Recension här(kommer snart!).

1998 släppte LucasArts Grim Fandango och visade en skeptiskt spelvärld att de gamla peka-och-klicka-äventyren kunde överleva i den nya tidens tredimensionella spel. 1999 Kontrade Perfect Entertainment med Discworld Noir, ett Discworld starkt influerat av film noir, likt Grim Fandango och Escape from Monkey Island uppbyggt av förrenderade 2D-bakgrunder med tredimensionella karaktärer. Denna gång ikläder man sig inte rollen som Rincewind, utan man får stifta bekantskap med detektiven Lewton. Intressant att notera är att serien verkar ha följt den grafiska utvecklingen hos denna spelserie slaviskt följer utvecklingen hos Monkey Island-serien: Discworld-Le Chuck’s Revenge, Discworld II-Curse of Monkey Island och till sist, Discworld Noir-Escape from Monkey Island. Inte så ovanligt inom spelindustrin kanske, men aningen lustigt. Recension här (kommer snart!).

Sedan 2000 har intet nytt hänt med denna franchise (ja, det är snarare en franchise än en spelserie). Med peka-och-klicka-genrens återuppståndelse i och med Telltale Games återupplivande av Sam & Max och sedermera Tales of Monkey Island, så kanske det finns hopp för att vi en gång får ett Discworld-spel igen. Tills dess får vi torka tårarna och spela Discworld, Discworld II och Discworld Noir och minnas hur mycket bättre livet var förr. Annars finns det filmer, tv-serier, ett pappersrollspel, en MUD och, inte minst, bokserien.

Men alla är nog överens om att det är ett nytt spel vi behöver.