Ända sen barnsben har jag lekt krig. När jag var en skit hög så sprang vi runt med pinnar som gevär och skrek “PANG! Du är död!”. Vi lekte med plast- och tennfigurer av olika slag. Men grunden var densamma. Två sidor som krigade mot varandra. Varför var ovidkommande, det skulle bara pangas, explodera och låta mycket. Och idag leker jag fortfarande krig fast nu sitter jag (relativt) lugnt och stilla framför min dator med Battlefield 4.
Den tysta hjälten
Om vi ska börja i den grunda och tillika tråkiga delen av Battlefield 4 så är det bara att vada ut i enspelarläget. Man spelar Sgt. Daniel “Reck” Recker som precis i början axlar ledarskapet för den lilla gruppen “Tombstone”. Inget går någonsin som planerat känns det som och man överlever de mest dödsföraktande situationer. Dice har till och med kryddat till det med hela två fiender. Det är inte bara kineser som är bovar utan även ryssarna får vara med på ett hörn.
Det hela känns som en ok amerikansk krigsfilm. Inget jättespännande men lagom action. Svenskheten som skiner igenom kanske. Och när man, rent för fort, kommer till slutet, ja då känns det som att det börjar ta sig. Och så kommer eftertexterna. Men att det är kort är det minsta problemet. De tidigare nämda dödsföraktande situationer som man överlever blir snabbt urvattnade och tillslut så tänker man bara att “jaja, jag kommer vakna på andra sidan, som vanligt, fullt stridsduglig”.
Min karaktär säger inte ett enda ord.
Det som stör mig mest dock är den tysta hjälten. Min karaktär säger inte ett enda ord. De andra karaktärerna pratar antingen för mig eller över mig som om jag inte ens var i närheten. Visst har vi kommit längre i historieberättande och karaktärsbyggande? För om man nu ska göra en väldigt styrd och enkelspårig berättelse, och absolut inget fel med det, så vad gör det då om min karaktär faktiskt säger ett och annat. Det är inte så att även om du som spelare inte håller med om vad de andra karaktärerna säger och gör, att du kan påverka vad som händer eller kommer att hända oavsett hur mycket du protesterar framför skärmen.
Att leka med andra
Men kanske är det tur att enspelarläget är så kort så man kan kasta sig ut online och leka med andra. För det är här som Battlefield 4:s hjärta och själ ligger. Att kasta sig ut på ett slagfält med 63 andra människor är lika frenetiskt roligt som kaotiskt underbart. Och jag är inte särskilt bra, men jag har riktigt roligt ändå när jag springer mellan rasande hus bara för att bli nerskjuten runt hörnet. Vapen, fordon och kartorna känns väl genomarbetade och det finns ett hav av möjligheter att skräddarsy sin soldat.
Bra sammarbete och att hjälpa andra kommer man långt på.
Men som roligast har jag när vi är 5 personer i samma grupp och vi har mumble/teamspeak igång. När vi kan, eller försöker i alla fall, organisera oss och varna varandra muntligt också. Det är har man märker mycket av det som gör Battlefield 4 så roligt när man krigar tillsammans. Gruppkommandon att ta eller försvara en viss punkt ger bonus, och man behöver inte ha flest kills för att lyckas få ihop bra med poäng och hålla sig på övre halvan av poänglistan. Bra sammarbete och att hjälpa andra kommer man långt på.
Så med mina vänner kommer jag leka krig många timmar till i vinter.