För tio år sedan släppte Nintendo ett fantastiskt spel, till en inte så fantastisk konsol. Gamecube var ju tyvärr en av de konsoler som aldrig riktigt nådde ut till gemene mans vardagsrum, och så var även fallet hos mig. Försöker jag komma på riktigt bra spel jag spelat till konsolen, så kan jag endast komma på ett fåtal, och självklart stavas ett av de spelen The Legend of Zelda: The Wind Waker.
Det är något riktigt skrämmande, men samtidigt sjukt spännande med hav. Äventyr ute till havs blir så jävla mycket mer äventyr!
Det känns nästan lite pinsamt att erkänna detta, men vafasen. Innan jag satte tänderna i remaken så hade jag aldrig klarat Wind Waker. Och om vi ska vara ännu pinsammare så har jag aldrig på egen hand klarat ut Ocarina Of Time heller. Jag har ägnat ett flertal timmar till varje spel, och jag verkligen tokgillar båda två, men det är något med 3D-äventyren som gör att jag sällan sätter punkt för Ganon och hans styggelser, även ifall jag bara är några enstaka slott ifrån.
När jag den senaste veckan har suttit med Wind Waker, så kan jag inte förstå varför jag inte mäktat med att klara av det tidigare. För jag älskar verkligen varje sekund jag är ute till havs och lootar skattkistor och besöker obebodda öar till förbannelse.
Vindväckaren.
Det är verkligen något riktigt skrämmande, men samtidigt sjukt spännande med hav. Äventyr ute till havs blir så jävla mycket mer äventyr! Nästan allt som utspelar sig i tv-spel idag sker på land, och i de spel man faktiskt använder sig av vatten, så är det antingen insjöar eller tätt intill en kust man befinner sig. Det finns knappt något spel som flyttar större delen av upplevelsen till ett öppet hav, och låter det torra landet förbli sekundärt. Visst, jag kan förstå att det finns vissa begränsningar i att skapa ett spel mitt ute i något som till synes är mer öde än en öken, men lyckas Nintendo och inte minst filmen Waterworld skapa liv och rörelse i ett helt jäkla hav, så borde väl någon annan kunna göra det också.
Det känns verkligen som att man har designat Wii U-paddan med Zelda i åtanke, då den sitter som en smäck. Link känns inte hälften så bångstyrig som han gör i vanliga fall, och det bästa med paddan måste ändå vara att man i realtid kan fippla runt i sitt inventory samt att man i borgarna och på världskartan ser på vart man är på väg. Aldrig igen så behöver man pausa i ett Zelda-spel mer än 50 gånger per minut.
Som remake så är Wind Waker ett fantastisk val, och man rättat till alla, även ifall dom var få, fel som originalet hade. Grafiken är väl inte särskilt avgörande i min bedömning, men att kunna spela det på min full HD-projektor med knivskarp bild är mer än välkommet. Och för de som tyckte att det var för segt att segla i orginalet, så har man lagt till ett SUPER-segel som gör att båten rör sig dubbelt så snabbt, plus att vinden alltid riktar sig åt det hållet som näsan pekar.