Det är inte särskilt lätt att anpassa sig till sina nya levnadsförhållanden. Ända sedan jag stal Michaels grabbs bil har saker gått utför, eller uppför, i en fucked up jävla hastighet. Och mest märks det i hur jag bor nu för tiden. Och vilket slags folk jag omger mig med.
Ta det här som ett exempel bara. I min hood, när en granne har en fest, är det bara att kliva på. Alla är glada, känner igen varandra och gästfriheten flödar. Det visade sig att man gör saker annorlunda här uppe.
Rastar hunden
En solig eftermiddag hör jag musik, glättig och banal men ändå lite svängig, från ett hus en bit bort. Chop har fått sin promenad, jag har packat upp lite grejer och det mesta känns bra i livet, så jag går ut på gatan för att kika lite. När jag närmar mig hör jag hur det plaskas i poolen och känner lukten av en grill. Om det här var Strawberry skulle det vara ett solklart tillfälle att introducera sig för sina nya grannar. Så jag klev på, in på bakgården med ett avväpnande leende, klädd i mina finaste Suburban-kläder. Kritvita sneakers och allt.
Jag borde ha vänt på klacken. Så fort jag såg dem knöt det sig i magen av en intensiv känsla av att inte höra hemma. Lättklädda, solande, badande och grillande människor lika vita som den italienska marmor de pissar i varje morgon. Ändå tog jag ett par steg till in. Deras huvuden vändes mot mig och deras munnar öppnades som i slowmotion likt tysta, rasistiska garagedörrar.
“Hey dawg, hows it going?” försöker jag till en av killarna jag tror jag sett tidigare i området. Inget svar.
“Whats up?” försöker jag, och presenterar mig. Svaret som till slut kommer är en fnysning och ett “whatever”. Mannen går iväg mot poolen och två av de bikiniklädda tjejerna följer efter. Däremot närmar sig en annan kille. Muskulös, vita shorts, jävligt clean och eh, han verkar morra.
Ett språk vi alla har gemensamt, Strawberry som Vinewood Hills, är när någon ställer sig rakt framför en med höjda knutna nävar och kallar en för “motherfucker”. Tydlig kommunikation. Så det var väl slutet på den här festen då, tänker jag för mig själv, när jag ledigt duckar hans stela och smärtsamt uppenbara högerkrok. Jag har sett den smällen komma hundratals gånger från amatörer som den här snubben, darrande och stela av adrenalin, deras fight-or-flight läge igång på alla cylindrar. Så jag duckar den, som nästan lika många hundratals gånger förr, och resten går som på automatik. Min knutna vänsternäve gräver in i hans mellangärde, precis på levern. Rak höger följer rakt på näsan. Han stapplar över cocktailfyllda utemöbler dubbelvikt av smärta och med rinnande ögon. Fyra av hans kompisar sluter upp och omringar mig en kort stund innan de ser att jag lättat på t-shirten och nu håller en 9 mm pistol i handen. Några av de backar sakta, andra springer in i huset. Själv går jag hem igen och åker en sväng i min nyligen införskaffade Ferarri istället.
Jag har funderat ett tag på det här nu och inser att det som hände är precis som om någon från Grove Street klev in på en fest med massa Ballers. Där är det grönt och lila som gäller däremot, och kläder kan vi ta av oss. Så här sitter jag nu, uppe i Vinewood Hills. Man kan ta snubben ur hooden men aldrig hooden ur snubben antar jag. Jag tror jag håller mig hemma ett tag framöver.