Cirka ett decennium efter Rome: Total War och tre uppföljare med expansioner senare får vi äntligen dra på oss sandalerna och vråla “Ave Caesar!” igen. Mitt förhållande till Total War-serien är ungefär samma som en nerknarkad uteliggare har till heroin; abstinensen är svår, men när jag äntligen får min dos blir jag euforisk.
Rome 2 är i mångt och mycket en förfining av Total War: Shogun 2, som förlagts till Europa under seklen kring Kristi födelse. Sedan förra spelet har det inte hänt alltför mycket, bortsett från lite tweaks här och där; varför laga något som inte är trasigt?
Krig.
Det här spelet tilltalar mig på så många nivåer: hobbyhistorikern, skrivbordsgeneralen och pedantdespoten. Jag älskar historia, särskilt antikens, vilket gör att jag gläds ända in i hjärtat av att det ptolemeiska Egypten inte längre är en Hollywood-faraonisk, pesudohistorisk och anakronistisk LSD-hallucination, utan en hellenistisk armé med de obligatoriska phalangisterna.
Administratörspedanten får sitt i form av de många inställningarna och valmöjligheterna och skribordsgeneralen glädjs av att man, precis som vanligt i Total War, kan välja mellan att strida själv på en strategisk karta eller bara klicka på auto-strid, så att datorn gör jobbet åt en.
Total War: Rome 2 är ett helgjutet strategispel som nog tilltalar de flesta strategifans, då micromanagement varvas friskt med intensiva realtidsstrider och mer långsiktigt imperiebyggande. Imperialism och historierevisionism har aldrig varit roligare!