Jag började avguda Frictional Games när jag för första gången spelade Penumbra: Overture. Sedan Amnesia: The Dark Descent släpptes i september 2010 har jag sett fram emot uppföljaren. Dess perfekt avvägda blandning av skräck, pussel och utmaning fick mig att falla och dess bisarra och depraverade handling lämnade ett varaktigt intryck. Jag såg det, och ser det, som år 2010:s överlägset bästa spel – kanske ett av 10-talets allra bästa spel.
Spelets stora behållning är den sjuka handlingen
Och så kom uppföljaren. Spelet börjar, en man vaknar upp bredvid en säng som försetts med galler. Han letar förtvivlat efter sina två söner och man förstår direkt att en mycket, mycket mörk hemlighet är dold bakom orden. Det visar potential. Man hittar en tysk dikt om att vagga bultande hjärtan i sina händer, menat som en godnattvisa och jag börjar känna att Frictional fått till en värdig uppföljare.
Men vad händer sedan? Man får en lykta som inte behöver fyllas på, galenskapsmekaniken är borttagen och alla pussel verkar bestå av “dra i spak 1, dra sedan i spak 2 – bra, nu öppnas dörren”. Borta är de där kluriga pusslen som verkligen fick en att tänka till. Det känns helt bisarrt, med tanke på att Frictional är berömda för sina pussel; de släppte en tredje del i Penumbra-serien som bara innehöll pussel!
Det stora problemet med A Machine For Pigs är att det inte är läskigt. Inte ens lite grand. När fienderna är löjeväckande grismonster som springer runt och skriker som slaktsvin blir man knappast rädd, snarast aningen besvärad. De är bara jobbiga. Spelet har inte ens försetts med jumpscares; visserligen är sådana ett billigt medel att skrämma spelaren med, men de kunde i alla fall ha varit ett tecken på att utvecklaren åtminstone har för avsikt att skrämmas.
Spelets stora behållning är den sjuka handlingen, som faktiskt är riktigt bra, i all sin makabra sinnessjuka. Det räcker dock inte, för Amnesia: A Machine for Pigs marknadsförs som, och förväntades vara, ett skräckspel. Kort sagt: Det är inte läskigt. Det saknar utmaning, så till den grad att man i princip bara springer genom spelet. Det är helt enkelt Dear Esther fast transponerat till Amnesia-universumet.
