Så, Wargaming.net har låtit oss på Kraid testa den senaste delen i deras World of War-serie. Istället för att rulla fram i tungt bepansrade stridsvagnar och navigera örlogsfartyg får vi nu susa genom skyarna, bomba markmål och ge oss in i svindlande snabba dogfights. Jag har aldrig riktigt gillat flygspel, så när Niklas Sintorn, Kraids ständige dreadlock, under förtäckta hot erbjöd mig att testspela World of Warplanes var mitt intresse, föga förvånande, någonstans mellan ljummet och absoluta nollpunkten.
World of Warplanes är ett MMO, som kort och gott går ut på att ha ihjäl spelarna i andra laget (nej, jag menar inte att man söker upp dem på riktigt och bringar dem om livet). Det finns en uppsjö olika plan, indelade i olika klasser; den som vill tampas i luftdueller med snabba, lätt bestyckade flygplan kan välja ett lätt plan, medan den tunga klassen passar dem som vill skjuta raketer och släppa bomber. Det skapar förutsättningar för flera olika spelsätt och skapar stora möjligheter till variation.
Man kan välja mellan amerikanska, sovjetiska, japanska och tyska plan – alla baserade på verkliga flygplansmodeller som användes under andra världskriget. Allt från halvruttna biplan till jetdrivna tyska vidunder. Vidare kan man skräddarsy planen väldigt ingående. Allt från färgschema till motor kan anpassas och såsom jag förstått saken har de flesta uppgraderingar något slags förankring i verkligheten, men den bedömningen lämnar jag till de riktigt galna militärfetischisterna. Personligen skiter jag i realism sålänge spelet är bra.
Vi snackar inte om ett inlärningsstup a la Dota 2
Som ni kanske anar kommer World of Warplanes med en inlärningskurva. Vi snackar inte om ett inlärningsstup a la Dota 2, men när jag startar spelet känner jag mig snabbt rätt vilsen. Man får tämligen lite vägledning, och jag inser rätt snabbt att det bara är att dyka in i det. Mitt första hinder är kontrollen. Det är svårt att styra sitt plan, inte för att kontrollen är dålig, utan för att jag är dålig. Man märker att det finns ett djup i kontrollen och de gånger jag kraschar i marken (i tron om att jag lyckades utföra en snygg undanmanöver) kan jag enbart klandra mig själv för. Det gör det så mycket mer givande att faktiskt lyckas skjuta ned en fiende eller att vända ett underläge till ett överläge genom en vältimead manöver; man känner verkligen en inre tillfredställelse när man faktiskt lyckas med något.
Som de flesta kanske känner till är World of War-titlarna free-to-play och innehåller mikrotransaktioner. Mikrotransaktioner ger mig alltid en besk eftersmak och de är i bästa fall möjliga att ignorera, i sämsta fall en nödvändighet för att ta sig fram i spelet. Det testkonto jag blev tilldelad innehöll en nästintill oändlig mängd in-game-valuta (antagligen för att jag snabbt skulel kunna skapa mig en överblick), så jag kan inte uttala mig exakt om hur det fungerar, men enligt vad jag hört från folk som spelat de två föregående titlarna i serien är mikrotransaktionerna inget påbud, utan snarare ett sätt att snabba upp spelets uteckling lite grand.
Jag gillar verkligen World of Warplanes och de stora luftslagen man utkämpar, att bemästra spelets olika aspekter är belönande, om än tidskrävande och att flyga runt och skjuta på varandra är så mycket roligare än vad min formulering “flyga runt och skjuta på varandra” insinuerar. I ärlighetens namn känns det lite för tidskrävande för mig i detta nu, men jag har ändå på känn att jag kommer att återkomma till det i sinom tid.
