Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

OBS: Mild spoilervarning för Tomb Raider.

Ju mer vi närmar oss realism i spel desto tydligare blir det också att spelen inte representerar verkligheten. Extra uppenbart blir det när diskrepansen mellan gameplay och mellansekvenser är så stor som i vissa äventyrsspel. När en karaktär i mellansekvenserna verkar vara en schysst snubbe/brud som är allmänt sympatisk och lätt att tycka om för att i gameplay sedan förvandlas till en iskall massmördare. Jag kallar det Nathan Drake-paradoxen.

Helyllekille eller massmördare?

Låt mig förklara. Ett spel som Uncharted hade nog inte varit lika intressant om det inte hade funnits några fiender att döda. Känslan av att ständigt vara jagad och i fara förhöjs när ondingar som skjuter vilt omkring sig finns runt varje hörn. Visst, det gick fullkomligt överstyr i Uncharted 3, men i de tidigare spelen kändes antalet fiender ändå okej. Problemet blir bara när man tänker efter på hur många hundratals människor man skjutit ihjäl och ställer det mot hur Nathan Drake porträtteras i mellansekvenser. Han verkar ändå vara en rätt skön kille, helt utan psykopattendenser. En snubbe man vill ta en öl med, helt enkelt. När hans agerande sedan förmodligen till och med skulle få ett land som Sverige att införa dödsstraff uppstår paradoxen.

I dag släpps den efterlängtade rebooten av Tomb Raider. Ingen är gladare än jag att Lara Croft nu för tiden inte har dubbel D-kupa och för en gångs skull har skaffat sig lite vettiga kläder. Hon verkar dessutom vara mer mänsklig än tidigare, något som vi ofta efterfrågar i dagens spel. Jag började på spelet lite smått i går, och förutom att det är ruggigt snyggt och verkar vara ett riktigt kul äventyrsspel, tycker jag även att Lara Croft är riktigt cool och förhoppningsvis kan bli en karaktär som många gamers kan relatera till. För lord knows att vi behöver kvinnofigurer som inte enbart är skapade av män för män.

Men problemet är att Nathan Drake-paradoxen blir ännu tydligare i Tomb Raider än i Uncharted. Lara Croft är ute på sin allra första expedition och är inte helt torr bakom öronen. Hon verkar aldrig ha varit i slagsmål tidigare och än mindre dödat någon. När hon, oundvikligen, då tvingas ta sitt första liv är det en oerhört hemsk upplevelse för henne och jag som spelare känner med henne. En häftig känsla att få med den aspekten av ångest i ett spel. Det kändes jättebra, tills Lara, med hjälp av mig, haft ihjäl tio ondingar till inom loppet av lika många minuter.

Det kändes jättebra, tills Lara, med hjälp av mig, haft ihjäl tio ondingar till inom loppet av lika många minuter.

Jag är rätt så säker på att antalet liv på Laras händer innan spelet är slut kommer att landa på säkert ett par hundra. Därför känns det konstigt att hon i början av spelet är så sårbar och ångerfull i mellansekvenserna för att sedan bara rycka på axlarna och förvandla öns invånare till nåldynor medelst pilbåge.

Men hur ska vi få bukt på Nathan Drake-paradoxen? Ska man göra alla karaktärer till potentiella massmördare redan i introt, eller kanske tona ner på antalet fiender en del och skapa spelmekanik på andra sätt? Just nu känns det inte helt rätt att å ena sidan sträva mot realism och å andra sidan slänga horder av mänskliga fiender mot huvudkaraktären.