När jag läser de GOTY-listor som börjat dyka upp i spel-Sverige förnimmer jag en bubblande känsla av utanförskap i mig. Zombiefantast som jag är så har jag inte tagit mig tiden att spela The Walking Dead ännu, eftersom jag väntat på att få köpa ett fysiskt exemplar. Alla med Xbox 360 svärmar kring lille Gomez äventyr i Fez, som jag bara hunnit undersöka i en veckas tid då jag lånade en konsol av min redaktionskollegas pojkvän. Har alltså aldrig ägt en 360, och har således missat både det ena och det andra det här året. Mass Effect 3 var så in i helvete i ropet på grund av det usla slutet, som ännu ligger säkert trettio timmar speltid in i framtiden för mig. Många är alltså GOTY-spelen jag enligt konstens regler egentligen inte får sätta på min lista. Men äh, vi försöker se det från den ljusa sidan. När jag missat så många storspel i år så slipper jag komma ut med en lista som ser ut som alla andras. Nästan.
5. Street Fighter X Tekken
Vi får börja här vid det riktigt förutsägbara. Om någon vurmar för fightingspel på den här redaktionen så är det väl jag. Street Fighter X Tekken är långt ifrån ett perfekt fightingspel, men det har hjärta och spelglädje så det räcker och blir över. När en som e-sportsfantast tittar på större turneringar har Street Fighter X Tekken helt slutat vara relevant, då proffs exponerat spelet som ganska onyanserat och dåligt balanserat, vilket det också är. Men som spelande amatör, som varken har förmågan att utföra alla långa kombinationer eller är begåvad med Flash Gordon-reflexer så håller spelet fortfarande till 100%. Ensemblen med karaktärer från de båda spelen är stor utan att någon känns överflödig. Designen är färgsprakande och fantasieggande. Kontrollerna är oerhört precisa. Capcom vet precis vad de sysslar med, och jag skulle inte bli förvånad om vi efter ett par större uppdateringar får se spelet återvända till scenens strålkastarljus. Hur som haver; en kväll med Street Fighter X Tekken, ett par fightingstickor och tävlingssugna kompisar tillhör lätt 2012 års höjdpunkter.
4. Hitman: Absolution
För att fortsätta i förutsägbarhetens tecken, så visste jag att nästa Hitman-spel skulle vara bra. Så länge utvecklarna höll sig till det koncept som de redan förfinat i en utmärkt serie spel så skulle de ro hem det. Jag ska dock erkänna att jag blev lite skraj när trailern med latexnunnor kom ut. Blotta tanken på att 47 skulle bli insyltad i någon Robert Rodriquez-doftande smörja fick mig att vilja dunka huvudet i väggen. Tvivlen försvann dock redan efter första uppdraget iklädd röd slips och akimbo Hardballers. Den kackiga storyn till trots var spelkänslan från föregångarna intakt och att hoppa över till konsol var för mig som före detta PC-puritan inga svårigheter. Jag kommer att starta Hitman: Absolution många gånger till i framtiden i jakten på den där mumsigt filmiska mördarkänslan som bara IO Interactive hittils kunnat erbjuda.
3. Dishonored
En nydanande formgivning är ibland allt som krävs. Dishonoreds äventyrliga blandning av magi, steampunk, imperialism och valar fungerade ganska omedelbart för mig. Att jag dessutom är ett stort fan av både Elder Scrolls och Thief-spelen skadade nog inte min upplevelse heller, då Arkane Studios lånat mycket från de båda serierna. Förvisso har Dishonored kanske en chans att även vinna Årets Schablonstory när vi tittar på handlingen om en oskyldigt dömd mystisk underdog som också råkar vara någon slags magiskt utvald hämnare. Detta ovanpå att han ska rädda en stackars flicka ger oss cirka hälften av alla fantasyberättelser satta i tryck sedan 1994. Men som sagt, ibland är en snygg yta allt som behövs för att en som spelare ska säga “ÄH! Låt gå!”. Så var fallet med Dishonored. Spännande, snyggt och välgjort på alla sätt och vis.
2. Far Cry 3
Med Far Cry 1 och 2 i backspegeln såg det kanske inte jättelovande ut för den tredje installationen. Ettan var banbrytande och roligt till en början, men när det plötsligt introducerades raketskjutande mutanter fick spelet kraftig slagsida. Tvåan var lovande till en början, men ett par fullständigt vansinniga designbeslut gjorde att man tröttnade fort. Som tur var så har Ubisoft lärt sig av sina misstag. Far Cry 3 är en fröjd att spela och så snyggt att jag fortfarande kan stå och stirra in i djungeln minuter i sträck. Som med så många andra spel i år är storyn spelets svagaste punkt, men det vägs upp av enastående röstskådespel ovanpå alla andra positiva överraskningar. December är en hård månad för någon som jobbar i detaljhandeln, och de få stunder jag haft lediga har jag kastat mig in i det tropiska vansinnet illa kvick. När en grupp köttätande mördarfåglar jagar ett gäng vildhundar in i ett piratläger för att starta spelhistoriens konstigaste trefrontskrig är lyckan total. Jag älskar öppna och oberoende spelvärldar.
1. Journey
Ett av de få spel som återkommer i GOTY-lista på GOTY-lista infinner sig även på plats nummer ett för mig. Vi kan orera om Journeys fantastiska musik, briljanta multiplayerlösning eller otroliga vackra grafik i timmar och åter timmar, men för mig är den avgörande poängen i år något som jag gnällt på tidigare i den här listan. Story. Nu tycker ni kanske att Journey saknar story, att det är en banal liten berättelse om en morgonrocksbärande hen som sandsurfar i en magisk öken. Ack så fel ni har. Måttet för ett suveränt spel är vad det får spelaren att känna och fantisera om. Journey är som en spegel. Ens egna fantasi får fritt spelrum att ge själ till den mystiska protagonisten och spelets mysiga bildspråk. Jag ser en eterisk och gäckande fantasivärld med där ett plågsamt livsöde utspelas i jakten på ett katharsis som bara spelaren kan bestämma. Sanning, frihet, liv eller välsignelse, alla är mål som glittrar där på bergets topp.