I förra veckan okynnesköpte jag en Google Nexus, eftersom min laptop brakat ihop och när jag redan har en stationär dator kändes det som att plattan mycket väl kunde fylla de få funktionerna min laptop gjorde. Av en ren händelse fick vi ett recensionsex av THD-versionen av Hamilton’s Great Adventure nästan precis samtidigt som min lilla Nexus trillade in. Så, här kommer Kraids första recension av ett spel till Android.
Hamilton’s Great Adventure är ett pusselspel med äventyraren och arkeologen Indian… erhm, Hamilton och dennes irriterande fågelpolare Sasha. Tillsammans ska de finna den försvunna kontinenten för att… Ja, för att de verkar gilla mysterier. Man hjälper Hamilton genom Amazonas djungler och Tibets bergstoppar i jakten på ledtrådar. Självklart finns det en ärkefiende och det hela är en uppenbar parodi på… ja, det är kanske inte så svårt att lista ut.
Grafiken är riktigt mysig och vi serveras mycket charmiga mellansekvenser i form av svartvita foton (som ibland rör sig lite) där en äldre Hamilton berättar om sina äventyr för sitt alltmer entusiastiska barnbarn. Det är välproducerat och ger en stämning av gemytlighet och fredagsmys.
Labyrinterna är lätta att ta sig igenom, alldeles för lätta. Det är sällan man ens behöver tänka till för att hitta lösningen.
Spelet går ut på att man ska leda Hamilton från ingång till utgång på en rad labyrintliknande banor, där man ska leta nycklar för att låsa upp dörrar och amed hjälp av Sasha dra i spakar som är oåtkomliga för Hamilton. Man får tampas med fiender, springa över fallande trägolv och passa sig för plattformar som man sjunker igenom. Det är ett simpelt koncept med mycket potential, men det plågas av en obalans som blir alltmer tydlig ju längre spelet lider. Labyrinterna är lätta att ta sig igenom, alldeles för lätta. Det är sällan man ens behöver tänka till för att hitta lösningen. Det som gör att vissa banor tar tid är att minsta felsteg gör att man blir fast och inte kan komma vidare, utan måste starta om banan och försöka igen. Blir man träffad av så mycket som ett enda slag från en fiende, eller om mna blott råkar snudda vid en säckar Hamilton ihop, tappar sin hatt och man får börja om. I kombination med kontrollen som fungerar långt ifrån optimalt blir det på de längre banorna, man kanske kan kalla dem bossbanor, mycket, mycket frustrerande. Att styra Sasha är mycket enervernade, så kontrollen är mycket oprecis; för att stiga och sjunka måste man vinkla plattan, vilket i princip kräver att man ska hålla plattan vågrätt för att det ska registreras rätt.
Den nästan obefintliga svårighetsgraden och spelets oförlåtande natur gör att det känns ofärdigt. Man kanske kunde ha satsat mer på svårare pussel och lagt till en hälsomätare, för att göra det till en njutbar upplevelse. Att förlänga spel genom att göra dem extremt oförlåtande gör mig nostalgisk. Inte på ett bra sätt, utan på det där sätter som påminner mig om hur det var att spela Teenage Mutant Ninja Turtles på NES.
När man tagit sig igenom Amazonas och Himalaya upplyses man om att äventyret är slut och att det kommer ett nytt avsnitt i serien där man får dra ut på fler äventyr med Hamilton och den irriterande Sasha. Jag känner mig lockad, då jag vill ha mer av mysigheten, men jag känner mig å andra sidan inte så pepp när spelet är såpass obalanserat som det är.
