Titeln till trots så finns det gott om fart i Need For Speed: Most Wanted. När jag vrålar ner längst Fairhavens motorvägar i en superbil av märket Bugatti känner jag mig som allt annat än en sensibel trafikant, så spelet lyckas framföra vad som alltid varit seriens främsta säljargument. Däremot är racingspel för mig mycket mer än att köra dyra bilar i vansinnig hastighet genom ännu vansinnigare trafiksituationer. Det behövs mer än fart.
Till att börja med vill jag bara poängtera att Need For Speed: Most Wanted är ett högst kompetent spel när det kommer till det grafiska och ljudmässiga. Musiken, motorljuden och staden Fairhavens goda design bidrog alla till ett mycket gott intryck från första början. Introsekvensen med Muse dånande ur högtalarna samtidigt som jag fick ratta en Porsche genom en väl genomtänkt och pedagogisk tutorial var något av det bästa jag upplevt i bilspel. Förvisso är jag ingen stor konsument av racingspel, men det var med stor glädje jag spelade mig genom första två timmarna. Dessvärre avtog känslan ganska fort.
Need for justeringsmöjligheter
Jag antar att det finns två huvudsakliga sätt att se på racingspel, eller snarare sätt att se på spelets huvudroll. Å ena sidan har vi fartkänsla och själva körandet, vilket tycks vara Need For Speeds hjärtefråga. Bilarna har vad som mest liknar en biroll som ska stödja spelets essens. Det andra sättet ger istället bilen spelets huvudroll, vilket är fokusen jag personligen föredrar. En av de saker jag stör mig mest på i Need For Speeds senaste installation är hur otroligt fattigt det är på möjligheten att förändra sitt fordon. Jag minns med värme Underground-seriens garagesekvenser där avgassystem, spoilers, motordelar och däck kunde justeras i både utseende och funktion. Detta ger inte bara en känsla av kontroll utan också ett personligt förhållande till sitt fordon.
När bildelar införskaffas och belöningar sker genom att vinna race för att sedan magiskt installeras i bilen leder det till en ganska substanslös och opersonlig känsla hela spelet igenom. Förhållandet till “min bil” tillåts aldrig riktigt existera, utan allt luktar istället ny bil med glänsande lädersäten som om jag lånat den hos närmaste bilförsäljare för en testrunda. Att närma sig den här genren med något som liknar “se men inte röra”-mottot är katastrofalt för i alla fall min förmåga att forma en relation till spelet och dess beståndsdelar.
No need for fun
Varför Criterion och EA valt att gå den här vägen är däremot ganska tydligt. Jag tror inte att det fanns någon intention över huvud taget att låta spelare förkovra sig i bilmodifiering och avancerade tamagochi-förhållanden till sina vrålåk. Spelet har sitt sikte tydligt inställt på att erbjuda en tävlingsinriktad och fartfylld upplevelse vänner emellan. Listor och statistik förs över mina motståndares bragder i olika race och jag vet precis vem som kört snabbast genom vilken chikan-kurva samtidigt som deras fula ansikten kan pryda stora billboardtavlor här och där i staden. När en spelar med och mot sina vänner hamnar istället Need For Speed: Most Wanted helt rätt och spelglädjen infinner sig som en blixt från klar himmel. Det finns massor av skoj att hämta, så länge en kan tävla mot andra spelare.
Det är lustigt hur ett av racingspelens roligaste moment någonsin har handlat om att parkera.
Flerspelarläget har flera kreativa spelsätt som exempelvis kollaborativa drift-utmaningar eller det sanslöst underhållande herren på täppan-spelet där en svårtillgänglig punkt på kartan ska ockuperas så länge som möjligt under en viss tid. Det är lustigt hur ett av racingspelens roligaste moment någonsin har handlat om att parkera. Det är också väldigt angenämt att mosa sina motståndare av vägen i vetskapen om att de i slowmotion ser sin bil volta i en skur av glassplitter och gnällande metall. När vi fick tillfälle att testa spelet hos EA för lite mer än en månad sen blev jag helt odrägligt stolt när jag tog hem förstaplatsen i vad som var ungefär en timmes spelsession på åtta spelare. Jag tror och hoppas att flertalet svenska spelskribenter minns hur de i bakgrunden av sin egen kvaddade bil kunde se min Mercedez-Benz SLS AMG med registreringsskylten ASSANGE sladda iväg mot mål. Visserligen färgas kanske min upplevelse av den mängden röv jag sparkade, men det har varit nästan precis lika kul och adrenalinpumpande de gånger jag förlorat.
Så vi hamnar tillslut på det här med spelets huvudroll igen. Bilarna tar inte upp så mycket plats egentligen då kärnan i Need For Speed: Most Wanted på gott och ont är flerspelarläget. Att sitta på egen hand och köra mot datorstyrda spelare blev gammalt på bara några timmar, så att ha tillgång till många vänner och medtävlande är ytterst viktigt för att få rätt upplevelse. Även om det är roligt när en väl spelar det på rätt sätt, så är jag tveksam till att hänga upp en hel produktion på ett spelsätt. I ett bilspel borde bilarna och spelarna få umgås närmre än så här.
