Då var det dags igen. Han som associerar termen retrospel till en gammal 486 snarare än ett NES är här för att berätta lite om en obskyr titel från nittiotalets dimhöljda spelhyllor. Som första spel i en sporadisk serie krönikor minns jag den första livssimulator jag någonsin spelade: Jones in the Fast Lane från 1990.
Nu var inte detta den första livssimulatorn som dök upp på spelmarknaden. På C64 kunde en redan 1985 styra små virtuella människor i “Little Computer People”. Här fanns inga speciella mål förutom den lite mysiga och något vrickade känslan av att ha små människor levande i sin dator. Som spelare kunde en titta in ibland bara för att se vad de hade för sig, eller ge enkla kommandon och förslag till vad de kunde hitta på. Det var mer eller mindre en tidig version av Tamagochi-trenden, med undantaget att de små liven var avbildade som människor.
När Sierra Games 1990 släppte Jones in the Fast Lane var det dock det första i sitt slag att behandla livssimulatorn i form av ett management-spel. På en brädspelsliknande skärm kunde upp till fyra spelare styra sin lilla människa i viktiga vardagsbestyr som att studera och arbeta. Till en början måste ens karaktär förstås ta de klassiska ingångsjobben på snabbmatshak eller som städare, men gör spelaren sina drag rätt så börjar sakta färden upp för livets stege.
Varje runda representerar en vecka där en ska gå till jobbet eller plugget samt äta och sova. Redan här märks en snudd på deprimerande sammanfattning av livets beståndsdelar. Men vänta, det blir värre.
Livets fyra parametrar
Målet med spelet är att nå maxnivån på fyra olika mätare som representerar din karaktärs rikedom, lycka, utbildning och karriär. Rikedom och karriär vinns genom att arbeta, utbildning genom att plugga. Dessa tre säger sig självt. Lycka däremot uppnås som bäst när helgen kommer, alltså rundans avslutning. Visst ökar lyckomätaren av att nå olika mål i spelet, men veckan börjar ta slut kan en välja att spendera sin kosing på olika nöjen, som att ta det lugnt hemmavid, köpa nya prylar eller resa iväg någonstans. Det finns inga avancerade simulationer av livet som exempelvis The Sims erbjuder där den lilla datormänniskan kan skriva en bok, dejta eller att träna. Sierras färgsprakande 90-tal erbjöd bara denna grundläggande kvantifiering av den mänskliga upplevelsen.
Som om inte det vore nog, så kan förstås saker gå snett. Den bank där en sparar sina pengar kan få en nittiotalskitschig “databugg” vars effekt är att surt ihoptjänad deg försvinner ut i tomma intet. En kan också bli rånad av stans tydligen enda rånare “Wild Willy”, och vill det sig riktigt illa är det jobbet en blir av med.
Jones värld är en grym och prosaisk värld.
Jag minns Jones in the Fast Lane som väldigt stimulerande och härligt. Som 9-10 åring gav det mig väldigt positiva känslor att få låtsas vara vuxen tillsammans med min kusin framför skärmen. Speldesigners har också Sierra att tacka för en del då den här titeln ändå bröt ny mark på många sätt. Däremot känner jag att det är tur att jag spelade det för så länge sedan. Tittar jag på det idag liknar det snarare en deprimerande konstinstallation där livets beståndsdelar fläks ut som ett färdigobducerat lik, allt presenterat i ögonsvidande nittiotalsgrafik. Nog för att Sierras säregna och sarkastiska humor fortfarande ger mig en nostalgisk värme i kroppen, men när allt kommer omkring är Jones värld är en grym och prosaisk värld. Visst, man kunde spela som både tjej och kille, men i den repetitiva vardagens Hades rullar vi alla samma sten upp för kullen.