Andra dagen är till ända, och jag (Niklas) och Joel är rörande överens om att vi spelat mer i dag än vi gjort på hela de tidigare mässorna sammanlagt.Vi har alltså även i dag samlat på oss en hel del intryck. En del av dem som vårt besök i Nintendos VIP-bås med Mario i HD får egna separata inlägg i morgon.
Niklas
Peter kom springande med andan i halsen när det var dags att fösas in i ett litet rum för att spela Army of Two: The Devil’s Cartel. Mer om vad vi tyckte om det har Peter skrivit tidigare i dag. Men jag kan ju i alla fall säga att jag är tacksam för att den allra värsta dude bro-mentaliteten verkar vara borta i den här rebooten. Det roligaste med den visningen var att Linus och Tobbe från Svampriket fick spelet att krascha genom att trycka på start efter att snubben som hade hand om det sagt “Tryck inte på start!”.
Efter det bestämde jag mig för att det var dags. Dags att leta upp Ni No Kuni. Nästa års kanske mest efterlängtade spel, enligt mig. Och det verkar precis lika underbart som jag föreställt mig. Studio Ghibli-estetiken genomsyrar precis allt och karaktärer och fiender är oerhört mysiga. Det verkar dessutom vara ganska så old school när det gäller spelupplägget, något jag diggar skarpt. Levelsystem och stridssystem verkar rätt så traditionella, och mitt rpg-hjärta smälte när jag fick chansen att springa runt på den vackraste världskartan jag någonsin sett.
Jag var även och kollade läget hos spelutvecklarstudenterna på Högskolan på Gotland och hittade ett charmigt litet spel som heter Little Warlock. Eller hittade och hittade. Jag hade faktiskt innan mässan blivit kontaktad av utvecklaren, Jerry Jonsson, som tillsammans med sin fru skapat hela spelet. Tänk Plants vs. Zombies fast med kort á la Magic: The Gathering i en gulligt ritad fantasyvärld. Ett browserspel som verkligen verkar kunna bli något, speciellt när det är lokalproducerat i Sverige av bara två (väldigt trevliga) personer.
Det sista jag hittade på var besöket i Nintendos VIP-rum. Men det är en historia för sig som involverar Wii U, skrämsel, legenden Tobias Bjarneby och stulna powerups. Det får ni höra mer om i morgon. Nu vankas det fest med everybody who’s anybody och firande av Sannas födelsedag! Yatta!
Joel
Det har blivit en del intryck idag. Dagen startade starkt med lite Far Cry 3 multiplayer session, som fint satte igång lite adrenalin-flöde. Kändes mycket stabilt, snyggt, snabbt och framförallt roligt. Ja mer än så kan jag knappt säga efter bara 10 minuter, men det känns lovande. Efter det lugnade jag ner mig med Hitman. Tredje person, smygande, tryckande, planerande och gömmande. Mördar-mys på hög nivå. Och snyggt är det med, med klockren kontroll.
Ni No Kuni klämdes också in på ett hör. Nog för att jag redan var pepp, men det var kärlek vid första, andra och tredje ögonkastet. Fantastiskt vackert, mysigt och fantasifullt. En underbar blandning av vacker manga och klassiska jrpg-inslag. Med lätta steg trippade jag vidare till en Dead Space 3 visning, där jag fick se och prova lite co-op. Men det får ni läsa om i morgon i ett eget inlägg.
Slutligen ockuperade Kraid Nintendos VIP-bås. (Ja Nintendos, inte Ludde Lundblads.) Där fick vi klämma och känna på WiiU såklart. Mycket Nintendo Land och lite Mario. Men min favorit hittade jag dock på en 3DS, Castlevania LoS Mirrors of Fate. Såg riktgt bra ut och med ett klassiskt Metroidvania upplägg.
Nu undrar jag om, och i såfall hur, morgondagen kan toppa det här?