När jag för nästan ett år sedan recenserade Assassin’s Creed: Revelations hade jag precis varit på semester i Istanbul och min upplevelse av spelet färgades därför av det. Nu har jag aldrig varit i vare sig Boston, New York eller den Nordamerikanska vildmarken, utan mina USA-kunskaper sträcker sig längs västkusten, södern och midwest. Igenkänningskänslan är alltså som bortblåst. Jag ville också att Assassin’s Creed 3 skulle bjuda på rejält med förändringar för att jag inte skulle tappa intresset. Klarar det att leva upp till mina förväntningar, eller är resan till den Nya världen samma gamla visa som sist?
Även om Ezio Auditore da Firenze var en karaktär som växte i de tre spelen han spelade huvudrollen i känns riktigt skönt att äntligen få trampa runt i den amerikanska vildmarken som Connor. Som halv-britt och halv-Mohawk och dessutom tillhörandes de mytomspunna lönnmördarnas gille kastas han rakt in i den amerikanska revolutionen. Vi får här alltså bevittna en hel nations födelse.
Det finns hur många slag och händelser som helst att ta in i spelet från den här tidpunkten, och Connor spelar en viktig roll i historiska händelser som slaget om Bunker Hill och sjöslaget om Chesapeake. Det är de här historiska återknytningarna som är de mest intressanta i storyn och läser man på lite vid sidan av kan man faktiskt lära sig en hel del om den turbulenta perioden i slutet av 1700-talet.
Men utöver det är ordet “intressant” inte något som direkt går att applicera på storyn i Assassin’s Creed 3. Det eviga kriget mellan lönnmördarna och tempelriddarna berättas så slentrianmässigt att man blir trött och förutom Connors mentor Achilles och blivande presidenten George Washington saknas nästan helt intressanta karaktärer. Med en huvudkaraktär från en minoritet som fått så mycket hat riktad mot sig under åren, och ett halvblod dessutom, skulle manusförfattarna kunnat göra så mycket bra på teman som rasism, utanförskap och kampen för att få behålla sitt land. Dock nämns det bara i förbifarten och det är ständigt de vita makthavarnas kamp om skatter och monarki som är i fokus. Även Desmonds (ni vet han som “spelar” sina förfäder Altair, Ezio och Connor genom Animus-maskinen) historia känns riktigt banal och visar sig vara en riktig sci fi-klyscha.
Jag trivs bäst i öppna landskap
Vilken himla tur då att storyn spelar på andrafiolen i Assassin’s Creed 3, även om det det inte är en ursäkt för uselt skrivet manus, tunna karaktärer och uppenbara plot holes. För den här gången handlar det så mycket mer om världen. Och vilken värld sen! Boston och New York ser helt underbara ut i morgondiset. Att springa omkring på de röda tegelhusens tag med röken från skorstenarna virvlande i vinden känns så rätt. Och då är det inte ens städerna som är det mest imponerande. Den här gången får spelaren tillgång till den nordamerikanska vidsträckta vildmarken med allt som hör till.
Jag vet inte hur lång tid jag har lagt på att spåra hjort eller älg för att sedan sätta mig i ett träd och invänta det perfekta ögonblicket att med tomahawken i högsta hugg kasta mig över mitt byte. Eller att lägga ut beten i snaror och fånga kaniner. Eller att plötsligt, med snö upp till knäna, stå öga mot öga med en grizzlybjörn och sänka den med bara dolken i hand. Överallt finns gömda skatter och det går att undersöka myter om snömän och sjömonster.
Hemmabasen är också den mycket mer utvecklad den här gången. Connor bygger med hjälp av samhällets utstötta upp ett helt eget litet samhälle och kan samla material för att tillverka allt från handelsvaror som tunnor och fönsterglas till en uppsjö av Benjamin Franklins uppfinningar. Allt det här ger en underbar känsla av den där nybyggarandan som genomsyrade USA på den tiden.
Operfekta kontroller
Ett av Assassin’s Creed-spelens ständiga problem har varit kontrollen. Ubisoft har velat göra det så fritt som möjligt att springa, hoppa och klättra precis överallt och det går knappast att få till helt problemfritt. Kontrollen funkar bättre femte gången gillt, men är fortfarande långt från perfekt. Det händer att Connor, som ska vara lätt på foten och säkerheten själv, handlöst kastar sig ut för stup för att kontrollschemat inte matchar terrängen. Men eftersom spelet autosparar såpass ofta blir inte gångerna det är spelets fel att man dör och inte ens eget så smärtsamma. Hur som helst är kontrollproblemen som bortblåsta när man klättrat upp på en hög klippa och sitter och beundrar det vidsträckta landskapet där nya äventyr lurar runt varje hörn.
För vackert är det. Från städernas tegelhus till berg och dalar till de stormiga haven under de underhållande sjöslagen där Connor får agera styrman och peppra fiendefregatter fulla med kanonkulor. Enda gången spelet visar sin fula sida är när man kommer riktigt nära folks ansikten i dialoger. De är inte tillräckligt snygga för att se verkliga ut men inte heller tillräckligt overkliga för att inte vara jäkligt obehagliga. I musiken finns dock inga skavanker. Pampiga orkersterstycken bidrar till äventyrskänslan i vildmarken och marchtrummor och flöjter trissar upp stämningen i städerna där öppet krig hela tiden hotar.
Assassin’s Creed 3 är första gången jag har chansen att testa seriens flerspelarläge, och jag blev positivt överraskad. Vad som i de flesta spel brukar gå ut på att springa snabbast och skjuta mest känns här mycket smartare. Ensam eller i lag får du ett mål som du ska döda. För att få reda på vem måste du först hitta personen och sedan flöja efter denne för att komma tillräckligt nära för att lägga in dödsstöten. Men man måste också se till att hålla sig bland folkmassor och inte göra för mycket väsen av sig, för upptäcker ditt mål dig kan hen lätt fly. Man vill också hålla sig inkognito av en annan anledning, för precis som du jagar någon, jagar någon annan dig!
Där storyn haltar och det övergripande narrativet är svagt finns det alltid något annat runt hörnet som lockar
Bjuder då Assassin’s Creed 3 på tillräckligt mycket nytt för att det ska vara värt att spela efter fyra snarlika spel i serien? Med den nya världen, på andra sidan jordklotet, en vidsträckt vildmark fullproppad med äventyr och intensiva sjöslag vill jag säga “absolut”! Där storyn haltar och det övergripande narrativet är svagt finns det alltid något annat runt hörnet som lockar. Antalet timmar som går att grotta ner sig i revolutionens Amerika är i princip oräkneliga.
