Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Att spela singelspelarläget i ett modernt militärspel i förstapersonsvy är nu för tiden som att sätta sig i en berg- och dalbanevagn med ett vapen i näven. Om du kliver av i farten kan du i värsta fall dö och i mildaste fall få skäll av de som sköter karusellen. Så länge armar och ben hålls innanför vagnen så får du en njutbar resa. Eller får man det?

Jag tror att det var i samband med författare som Tom Clancy en viss estetik växte fram när det gäller romantiserandet av militära förfaranden. Västerländska elitsoldater med de senaste och dyraste dödsredskapen skeppas till olika platser på jorden för att göra hemligheter. Berättelsen är globalt involverad på många plan och olika hemliga regeringsorganisationer går bakom ryggen på varandra i komplexa politiska intriger. Soldaterna är billiga pjäser i ett spel med höga insatser. Man känner igen karusellen så fort man ser den. Problemet är bara att den har byggts och byggts om nu i så många versioner att det står en upp i halsen. När man åkt samma karusell hundrafemton gånger i rad är det inte lika spännande längre. Låt mig ge ett exempel:

När jag och mina truppmedlemmar möts av en kulsprutebestyckad jeep är inte min första tanke hur jag ska bekämpa den utan “Där kom nästa checkpoint åkande”. När alla fiender är döda går jag på pin kiv in i ett av husen på andra sidan gatan. Det är tomt på fiender och inte alls lika detaljerade miljöer som ute på gatan där mina soldatkompisar sitter som tålmodiga hundar runt kulsprutebilen. När jag lydigt går ut dit och tar tag i kulsprutan är det som att någon trycker på playknappen. Fiender och action bara väller in på skärmen, precis som jag förväntat mig. Modellen är så bekant att man blivit tränad att tänka på ett visst sätt, och därför är det ju också så tacksamt för utvecklare att hålla sig på samma spår. Genren i stort går mot att bli en glorifierad form av quicktime-events där kreativitet bestraffas snarare än uppmuntras.

Stimulerande flerspelarläge

Det lustiga är att detta bara gäller kampanjläget. När jag ställs mot mänskliga spelare ser jag istället genren som något väldigt stimulerande och roligt även om det är bekant. Nyckeln till allt är kreativa, stimulerande och involverande eldstrider i samband med taktiskt tänkande. Något som kampanjlägen i spel som Medal of Honor och Call of Duty nästan aldrig har erbjudit. Om genren tänker fortsätta på det här spåret kan man lika gärna sluta göra kampanjlägen för ensamspelande. Multiplayer ska inte finnas till bara för att ge singleplayer en kontext. För mot en bakgrund av internationella militära konflikter går det att skriva hur spännande och komplexa berättelser som helst.

Teman som rasism, ekonomi och kärlek går att göra snyggt. Bara för att det är en militärshooter behöver inte allt krut läggas på att lyfta fram häftig teknologi som styrs av handlingskraftiga män i syfte att mörda somalier och afghaner. Istället för att bara kasta bort kampanjläget i en rälsburen uppvisning av explosioner och eldstrider skulle det vara uppfriskande att se något slags underliggande tema. Och nej, ett slätstruket familjedrama räcker inte.

Därför känns det egentligen inte rättvist att kritisera Medal of Honor: Warfighter för synder som begås av en hel genre.

Därför känns det egentligen inte rättvist att kritisera Medal of Honor: Warfighter för synder som begås av en hel genre. Danger Close och EA har tagit fram ett väldigt vackert spel där alla som är intresserade av militaria verkligen får sitt lystmäte. Jag har verkligen skoj när jag ränner runt och leker krig med andra spelare, då belöningssystem i form av nya leksaker och förmågor är som heroin för en annan. Men det gör mig så ledsen att en genre med sådan potential körts i botten av Tom Clancy-romantik och rälsbyggande speldesigners. Det har gjorts till förbannelse.