Jag ska vara helt ärlig med er. Jag är inget Pokémon-fan. Jag gillar Pokémon, men jag är inget fan. Det har alltid varit svårt för mig att förstå hur man orkar eller ens har ambitionen att “catch ‘em all”. Min erfarenhet av serien kommer från Pokémon Red, Pokémon Yellow och Pokémon Leaf Green. Du som kan dina fickmonster vet alltså att jag missat ett par generationer. Därför var det extra intressant att se vart Game Freak tagit serien de senaste åtta åren.
Ingenstans alls, visar det sig. Jag förstår att grundpremissen att samla så många Pokémons som möjligt inte skulle ändras och att det fortfarande var samlande som stod i fokus. Men spelet börjar, precis som alltid, med att en ung pojke eller tjej lämnar sitt hus och får en start-Pokémon av någon slags professor. Sedan ska hjälten ge sig ut i världen för att samla fler Pokémons och vinna tränarmärken genom att besegra åtta gymtränare i strid. Spelaren har också en rival, som väljer en av de monster som blir över. Som vanligt alltså.
Fine, tänkte jag. Jag kan gå med på att det konceptet inte ändrats heller. Men kanske kunde det finnas något större narrativ som skilde sig från de tidigare spelen i serien? Det tar inte ens en timme innan jag konfronteras av ondingarna i Team Plasma. Nu börjar jag bli riktigt trött. Sist jag spelade Pokémon var det Team Rocket som gällde, och även om deras mål säkert inte är desamma är de i mina ögon i princip utbytbara antagonister. Den största skillnaden verkar vara att Team Plasma har blått som sin huvudfärg när Team Rocket hade rött.
Meningslösa extrafunktioner
“Men Game Freak har ju förnyat jättemycket!”, kanske någon säger. Ja, om man med det menar en totalt meningslöst och tidskrävande filmstudio där man kan spela in filmer med, hör och häpna, Pokémons som slåss mot varandra mot olika bakgrunder! Eller en miljon fantasiljoner olika onlinefunktioner för att byta Pokémons, battla med sina polare och få folk att hoppa in i ens spel för att bygga butiker på en shoppinggata. Hade kanske varit svinkul om man bodde i Japan och faktiskt kunde hittan någon att spela med och om funktionerna inte var helt omöjliga att förstå sig på.
Game Freak ska dock inte ha all skit för att det inte hänt något i Pokémons universum de senaste åtta åren. Det här är precis vad fansen vill ha, och Pokéfantaster världen över verkar tycka att Black/White 2 är det bästa hittills i serien. Kanske inte så konstigt när de haft 12(!) spel på sig att slipa på konceptet. Striderna är numera oerhört välgjorda och varje drag är superviktigt. Det taktiska tänket är för mig nästan övermäktigt med alla olika element som är starka eller svaga mot andra element. Att ha rätt Pokémon med sig i rätt strid, levlad till rätt nivå är A och O.
Det ska bli intressant vad man väljer att göra med spelens säregna stil när steget upp till 3DS tas.
Självklart har det även hänt saker rent grafiskt. Pokémon Black/White 2 är pixelkärlek när den är som bäst uppblandat med stundtals riktigt stiliga 3D-effekter. Det ska bli intressant vad man väljer att göra med spelens säregna stil när steget upp till 3DS tas.
Den som redan älskar Pokémon och verkligen inte vill att konceptet ändras kan nog dubbla mitt betyg nedan, för så bra gör spelet det som serien alltid gjort. Hade du, som jag, förväntat dig att något annat än meningslösa sidogrejer och onlinefunktioner skulle ha kommit ur 12 spel lär du bli bittert besviken. Det är helt enkelt inte kul att springa runt i midjehögt gräs och försöka fånga alla längre. Speciellt inte när de små monstren nu för tiden inte är hälften så charmiga i dag som de var på Pikachu och Bulbasaurs tid.
