Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

För ett par veckor sen började jag på nytt spela pusselspelet Chime på min PS3. På många sätt och vis är det ett klassiskt Tetris-spel där en ska skapa symmetriska ytor av olika sorters block för att samla poäng. I Chime reagerar dessutom musiken på de block som formas, vilket tydligen passar mig som hand i handsken. Något med spelets komposition fungerar så väl ihop med min hjärna att jag fortsatte spela, även när jag stängt av.

Ut ur mitt huvud! UT!

Efter bara ett par spelsessioner på ynka en eller två timmar om dagen började jag upptäcka att spelets mönster följde med mig vart jag än gick. När jag gick till mataffären fortsatte jag för mitt inre öga se hur jag formade stora symmetriska block. Det blev så illa på bara några dagar att min hjärna i viloläge, till och med när jag skulle sova, såg de här jävla blocken formas under ögonlocken. Inte förrän jag rest utomlands ett tag slutade jag ha tvångstankar om Chime. Till dags dato är det den värsta upplevelsen av att få spel på hjärnan jag haft. Vet inte om det är ett testamente till spelets förmåga att framkalla beroende eller vad, men jag har hur som helst slutat spela. När jag inte tänker på något ska tankarna få vandra fritt, inte koncentrera sig på blockpussel i hög definition.

Vad jag dock fortsatt med är att fundera på det här med spel som fortsätter utspela sig i hjärnan. Det är inte första gången det händer, även om det är det akutaste fallet. Jag och mina bekanta gamers har kallat det “feberdrömmar”, en term vi använde oss av mycket när vi spelade World of Warcraft som mest. När man farmat ingredienser till alkemiska drycker i en 13 timmar lång sittning kunde man ligga och vrida sig i lakanen i något slags post-wow-stresssyndrom. Precis som pusselbitarna i Chime såg man Azeroths landskap när man slöt ögonen, helt ofrivilligt. En annan gång, när jag spelat Katamari Damacy som besatt en hel dag, gick jag ut och märkte att jag relaterade till världen genom min egen massa: “Kan jag rulla upp den där sopkorgen? Bilen där är för stor än så länge. Kanske den där ungen i sandlådan fastnar?” Här kan jag köpa att det handlar om den rena mängden timmar och att hjärnan till slut hamnar i en loop eller ett sätt att tänka. Men med Chime behövdes det bara några korta stunders spelande.

Kanske den där ungen i sandlådan fastnar?

Vad det än är, så är det fascinerande. Jag har lekt med tanken att maila en psykolog eller hjärnforskare och få ett svar på varför vissa tankemönster är så attraktiva eller klängiga att man fortsätter tänka på dessa ofrivilligt. Personligen tror jag det hänger lika mycket på spelaren som spelet.

Har ni råkat ut för något liknande? Letat achievements i vardagen eller undrat om du kommer över till andra sidan perrongen med ett dubbelhopp? Jag letade efter “speed up” knappen från Sims en gång när internet var slött. En kompis lyfte telefonen och slog numret på tangentbordet, vilket jag också vill minnas var på grund av nått spel. Berätta gärna!