Få är människorna som inte drömt om superkrafter. Att få springa över och hoppa mellan hustak i en storstadsmiljö och ha styrkan att spöa alla illgärningsmän som vågade störa friden. Personligen är det en maktfantasi som började växa fram redan som barn när man läste Spindelmannen. Så det dröjer inte länge innan en klocka ringer inombords när jag som James Heller hoppar mellan hustaken i Prototype 2. Det är en fantastisk känsla…
Som varar i kanske 45 minuter, innan man inser att det krävs mer än själva förmågan att kunna hoppa från hus till hus och mörda skurkmilitärer. Det blir snabbt ett ihåligt nöje när det inte finns något engagerande bakom varken superkrafterna, huvudpersonerna eller kulisserna allting utspelas i. James Hellers berättelse, och även Alex Mercers i föregående spel, blir tyvärr en om förlorad potential.
Prototype är en spelserie med många väldigt goda idéer. Den våldsamma mutation Mercer och Heller utsätts för är ett kittlande koncept och tar Marvels X-men vision till en grotesk och medicinsk avkrok där lemmar och kroppar förändras på ett sätt man närmast ser i spel som Dead Space. Alla olika vapen man får tillgång till i sin arsenal av mutationer är ganska anpassade för actionspel, och att ha både stora klor, klubbor, svärd och tentakler känns ibland lite överflödigt. Den innovation jag imponeras mest av är sättet spelens hjältar, genom att suga in människor i sin kropp, förser sig med information och förklädnad. Det är synd att spelet genom detta berättartekniska grepp bara erbjuder en linjär intrig där svordomar och tufft militärsnack tycks vara huvudfokus. I en mer åtknuten men ändå mångsidig och välskriven berättelse hade det varit ett fängslande och plågsamt sätt att kunna skaffa information om intrigen. Men istället är det fritt fram att mörda och sluka människor helt utan repressalier.
Och apropå det: Det må framstå som en slags superhjältepuritanism, men det krävs faktiskt något slags betydelsefullt karma eller vägskäls-system när man framställer individer med superkrafter. I Prototype-serien uppenbarar sig genast en ihålig och ljum känsla när psykologiska och sociala konsekvenser uteblir. Det tillhör det klassiska hjältenarrativet som vi alla känner igen från Spindelmannen, att med stor makt kommer stort ansvar. Utan något sådant i åtanke blir det en arkadliknande slaktfest som, precis som jag tidigare påpekat, förlorar sin glans så fort åttaåringen inombords fått sitt lystmäte av maktfantasier.
Prototype 2 är ett habilt actionspel med några goda idéer och snygga, stilistiska filmsekvenser. Men det räcker inte ens hälften så långt som sin huvudkonkurrent InFamous, som faktiskt bryr sig om genren de gett sig in på. Superkrafter har en inneboende potential att berika en berättelse med karaktärsutveckling och jobbiga val. Detta gör att Infamous når mycket längre än Prototype. Infamous-spelen är värda att spela. Prototype når på sin höjd till reabacken på närmaste spelbutik.
