Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Det är nu lite drygt två år sedan jag började skriva om spel på riktigt. Vad som började som en kompisblogg där jag och Henke skrev uteslutande om retrospelande har växt exponentiellt sedan dess. I dag är jag yrkesutövande journalist. Jag kan titulera mig som spelredaktör i tidningen City, som varje dag når över 200 000 läsare. Jag har en regelbunden spelsida med krönika och speltips i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Jag tjänar, om än mycket lite, pengar på att skriva om det jag tycker allra mest om, spel. Living the dream, kort och gott. Men allt är inte en dans på rosor för spelskribenten.

Någonstans mitt i allt det där ska man dessutom finna tid till att faktiskt spela spelen.

Jag älskar att spela spel, och att skriva om dem. Jag är oerhört stolt och tacksam över att jag fått chansen att syssla med det professionellt, om än på en väldigt liten skala. Men det är med att spela spel och sedan skriva om det är inte så glamouröst som jag tyckte det lät i min ungdoms glada dagar. Jag, och andra spelredaktörer, lägger ner oräkneliga timmar på att hålla kontakt med utgivare, fixa hem spel, skicka ut hemfixade spel, organisera recensionsscheman, sätta upp dokument, samlas ihop bildmaterial, skicka text och bild till tidningen och skriva och skicka fakturor. Någonstans mitt i allt det där ska man dessutom finna tid till att faktiskt spela spelen, och skriva om dem.

Men det är inte arbetsuppgifterna som är det som frustrerar. Jag har jäkligt roligt när jag sysslar med allt ovanstående, även om jag tvekar på att någon frilansande spelskribent har en vettig lön för de timmars arbete de faktiskt lägger ner. Det tråkigaste är att det är så svårt att hitta tid till att spela de där spelen man själv verkligen vill spela.

Den här vintern och våren har varit allt annat än lugn när det kommer till spelsläpp. De senaste veckorna har jag skakat på huvudet och skrattat för mig själv när det nästan varje dag ramlat in recensionsexemplar genom brevinkastet. Självklart är det ju inte min uppgift att spela precis allt själv, då jag har några av Sveriges absolut bästa recensenter och skribenter till hjälp. Men som redaktör blir det mitt jobb att administrera allt. Och ju fler spel, desto mer jobb. När spel som Pac Man Party 3D och Neverdead ska klaras med samma entusiasm som Kid Icarus: Uprising och Resident Evil: Revelations får de där måste-spelen snällt vänta.

Redan har jag lyckats få mycket av det kontroversiella slutet spoilat för mig.

Det tydligaste exemplet på sistone har varit Mass Effect 3. Det har snällt fått stå i hyllan och viska till mig om nätterna. Åh, som jag har velat kasta ut alla andra recensionsexemplar och bara sjunka ner i Shepards senaste äventyr, men icke! Deadlines ska mötas, framtida spelsidor ska planeras. Vad jag har förstått har 99 procent av mitt twitterflöde redan klarat spelet, och vissa har gjort det det fler än en gång. Det är inte utan att man känner sig lite utanför, och redan har jag lyckats få mycket av det kontroversiella slutet spoilat för mig.

Anyway, nog med gnällande från min sida. Jag har ju som sagt faktiskt fått chansen att jobba deltid med det jag drömde om när jag satt och läste Nintendomagasinet på det glada 90-talet. Just nu har allt gått sjukt fort, och det är bara det senaste halvåret som jag landat mina två speljobb som frilansare, och det tar nog ett tag att landa. Ni som tycker att jag ömsom skryter ömsom gnäller i detta inlägg kan helt enkelt välja att se det som ett försök till att handskas med min egen stress över allt detta nya.

Har du läst så här långt? Imponerande! Då bjuder jag på den obligatoriska fredagsunderhållningen, courtesy of Peter Ahonen och Malin Söderberg: