Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Häromdagen satt jag och läste FZ:s eminenta hyllning till SegaForce. Även om jag var en Nintendo-fanboy som mestadels spelade Atari ST och Mac (ja, det fanns faktiskt spel till Mac även då), så har jag en del minnen från den aningen sinnessjuka tidningen.

Ja, den var skruvad, men faktiskt inte särdeles mer än de mest seriösa brittiska speltidningarna på den tiden (brittisk press i allmänhet är ju som en spya i en tryckpress). Av de svenska speltidningarna var den helt klart värst (bäst?) på psykopatfronten, men konkurrenterna låg inte långt efter. Nintendomagasinet var, vad jag minns, visserligen otroligt barnvänlig på bästa Nintendo-manér, om än ganska amatörmässig, men Super Power (och delvis tidiga nummer av Super Play) var inte mycket mer mentalt sund än Sega Force. Super Power stolsterade med Killer-John, som enligt Tobias Bjarnebys utsaga i ett nummer från 1995 gillade att hota honom med brevkniv för att få nya spel att recensera. Därtill hade man en ganska skruvad frågelåda, där man ofta var dryg mot insändarna och upprepade gånger sade sig vilja bli mutad med pengar och godis.

PC Gamer har jag inte läst på många år, men jag kan dra mig till minnes diverse galenskaper från sent 90-tal/tidigt 00-tal där de talade om spel som sög “kaninping med u” och diverse pajkastningar mellan folk som pågick i månader på insändarsidan. Det roligaste jag minns var hur en sur insändare som klagade på PC Gamer i allmänhet och på sin brist på 3D-kort (det hette så då tredimensionella spel var något nytt och exotiskt) i synnerhet, vilket PC Gamer roade sig med att belöna ett spel som krävde just ett 3D-kort. Jag minns inte vilket spel det var, men jag minns ännu den kramp i magmusklerna jag fick av skrattattacken.

Något hände efterhand med spelbranschen. När Super Power blev Super Play, blev de plumpa skämten till existentiella analyser av storylines. Visst är jag många gånger glad att speljournalismen och branschen den tillhör växt upp (mitt äldre och intellektuellt mer kräsna jag klarar ju inte ens av att läsa Aftonbladet utan att dö inombords), men jag måste erkänna att jag till viss del saknar den godhjärtade grabbhumor som genomsyrade tidningarna på den gamla go’a tiden.

Då hade man en helt annan, mer lättsam, inställning till spel. Många gånger kan jag tycka att vår journalistik tar sitt ämne, och sig själv, på lite väl stort allvar. Jag saknar ofta humor i det jag läser i speltidningar och på spelsidor. När man öppnade ett nummer av SegaForce eller Super Power bjöds man nästan alltid på gapskratt. De få gånger jag köper speltidningar nuförtiden innehåller de knappast någon större humor, inte ens när krönikörerna försöker sitt allra, allra yttersta.

Mördargalningarna, grabbhumorn och Pattes galenskap har väl fallit ur tiden, men jag kan inte låta bli att tycka att mycket av humorn överhuvudtaget följde dem i graven.