Låt mig börja med att säga att Street Fighter X Tekken är bland det bästa jag spelat på väldigt länge. Det är svårt att hitta något att kritisera med det när jag sitter och synar det. Man kanske kan beskylla mig för att vara bländad av min relativt nya kärlek för Capcoms fightingspel, och att jag fortfarande befinner mig i någon slags smekmånad med alla begrepp, tekniker och andra speltekniska aspekter. Själv finner jag ett problem i att ett fightingspel så bra som detta är svårt att attackera från konventionella vinklar. Låt mig förklara:
Jag sväljer det med hull och hår.
Först tänkte jag försöka kritisera spelets berättelse. Ett mystiskt, kubformat föremål har kraschlandat på jorden, och forskare världen runt står handfallna över vad det egentligen kan vara. Allt man vet är att det reagerar på konflikt i dess närhet och släpper lös en vattenlik substans som ökar kombattanternas förmågor och styrkor. Följaktigen sätter både Street Fighter och Tekken-universumens hjältar och skurkar av efter föremålet som de kallar “Pandora”. Tunnare intrig får man leta efter ganska länge, men så fort jag konstaterat detta så ställer jag mig själv frågan; vem spelar fightingspel för intrigens skull? Jag sväljer det med hull och hår. Så länge kontrollerna är skalpellprecisa och jag får se Heihachi gå i klinch med Zangief ger jag blanka fan i hur de motiverar det.
Och på tal om karaktärerna. Ni har läst min pågående artikelserie om alla spelbara karaktärer i det här spelet. Det är ju inga psykologiska djup och komplicerade relationer vi pratar om här. Det är ren och skär dynga om man tittar på det från ett kritiskt perspektiv. Men återigen, vem bryr sig? Det räcker med ett par enkla schabloner för att locka fram en känsla av tillhörighet med den ena eller den andra karaktären. Vissa bryr sig inte ett dugg om bakgrund, utan väljer karaktär efter hur tuffa eller snudd på spelförstörande bra deras tekniker är.
Allt är skit, men ändå underbart?
Så med banala karaktärer och nästan obefintlig story lyckas spelet ändå infiltrera mitt system och ge mig abstinensbesvär om jag inte får öva combos åtminstone några gånger per dag. Spelsätt, kontroller, finesser och funktioner i den här nya superhitten inom fightingspel gör att jag inte bara accepterar utan börjar njuta av det smärtsamt banala berättelsefluffet. Det är ett vittnesmål i sig för hur magiskt ett välsvarvat regelverk kan vara för njutningen i ett spel.
Grafiskt sett är spelet tveklöst en fröjd. Varenda bana är sinnrikt designad och späckad med små detaljer och cameo-roller av både spelkaraktärer och designers. Min personliga favorit är banan där Mecha-Zangief står utanför och knackar på rutan och vill bli insläppt. Animationer och karaktärsdesign är lika väl utförd och jag har fortfarande svårt att hålla mig för skratt när Hugo i sin obscena gigantism stapplar runt och krossar sina motståndare.
Den enda mekaniken i spelet som just nu känns tveksam är själva intrigredskapet Pandora.
Om man till slut ska vara lite nördigare kring fightingspel, så tycker jag att Capcom har hittat en väldigt fin balans här mellan lagbaserade strider, combomekanik och begreppet footsies. Man måste kunna sina avstånd precis lika väl som i Street Fighter IV, och dansen mellan att nå och inte nå sin motståndare är nyckeln för själva spelet. Det finns mängder av otroligt skadegörande combos där någon med rätt timing och utförande ledigt kan ta bort hälften av sin motståndares liv om man lyckas komma in. Även mätaranvändning och superattacker fungerar utmärkt och kompletterar väl “footsie”-dansen jag nämnde ovan. Den enda mekaniken i spelet som just nu känns tveksam är själva intrigredskapet Pandora. Man kan, genom att offra sin ena karaktär, ge den kvarvarande en handfull sekunder med oändlig mätare och extra skada innan även denna dör och matchen är över. Jag har ännu att se någon använda den och inte förlora matchen sekunder efter när allt moståndaren behövt göra är att blocka och undvika.
Sammanfattningvis vill jag försvara det här betyget med vad jag skrivit ovan. Det är svårt att kritisera när allt som ger mig spelnjutning i spelet nästan är perfekt. Det är snudd på orättvist att börja prata om story och karaktärer. Man har väl aldrig ifrågasatt saxens motivation att klippa sönder påsen, eller varför han är så rädd för stenen? Street Fighter X Tekken är ett suveränt fightingspel, och jag bedömer det som ett sådant. Tack Capcom för alla år av nöje jag kommer ha av detta.
