I onsdags lämnade jag lägenheten för att utföra mitt första uppdrag för Kraid. Namco Bandai bjöd in oss till Östasiatiska Museet för att prova ”Sleeping Dogs”, ett spel som släpps någon gång under 2012. Jag är inte den som tackar nej till mat, dataspel och umgänge med branschkollegor så jag var snabb att tacka ja.
Sleeping Dogs är det som från början skulle ha blivit True Crime: Hong Kong. När Activision släppte projektet var Square Enix snabb på att köpa det. I paketet ingick dock inte True Crime-franschisen vilket är varför det bär ett annat namn.
Jag har inte spelat True Crime-spelen, däremot har jag lagt enorma mängder tid på GTA-serien. Ur mitt perspektiv känns det här därför som ett slags GTA: Hong Kong. Det är inte en negativ sak, jag gillar den här sortens spel, men nytt är det inte.
Spelets protagonist är Wei Shen, som arbetar under täckmantel för att sätta dit Hong Kong-Triaden, en av världens största brottsliga organisationer. För att åstadkomma det här måste han jobba inifrån och när spelaren får kontrollen över Shen jobbar han som hantlangare åt triad-medlemmen Winston Chu.
Den första delen jag fick provspela var ett uppdrag för Chu och det blev också mitt första trevande möte med Hong Kong. United Front Games som har utvecklat spelet har gjort ett jättebra jobb med att presentera staden för mig. Jag som aldrig har varit där och lever på den bild jag blivit matad med av media känner igen mig direkt. Det är otroligt färgstarkt,gatorna är fyllda av människor, marknadsstånd och festivalattribut.
Lyckligtvis är mina nävar dödliga vapen och eftersom jag, Wei Shen, är asiat så kan jag självklart slumpmässigt utvald kampsport.
Men åter till Chus uppdrag. Någon behövde lära sig en läxa och efter att ha jagat denna någon genom en tät folkmassa stod jag nu öga mot öga med ett helt gäng blodtörstiga hejdukar. Lyckligtvis är mina nävar dödliga vapen och eftersom jag, Wei Shen, är asiat så kan jag självklart slumpmässigt utvald kampsport. Det var med andra ord en ganska fair fight, trots att de var fler än mig.
Det var här någonstans man kunde känna lukten av Square Enix. Mekaniken i striden påminde mig om systemet i Arkham Asylum. Någon annan som också var där jämförde det med Arkham City vilket jag inte har spelat men jag förmodar att vi tänker på samma element. Vilket spel man än väljer att jämföra stridssystemet med så gillade jag det.
Något som gjorde striderna extra roliga för min del var det som presenterades för oss som ”combat objectives”. När du greppar en motståndare kan detaljer i miljön runtomkring dig markeras med lysande rött, vilket betyder att du kan leda din fiende dit för att avsluta striden på ett makabert sätt. Du kan till exempel trycka någons huvud in i en ventilationsfläkt eller spetsa fiender på stålrör. Det finns många möjligheter, de flesta verkar vara fokuserade på att på det ena eller det andra sättet göra köttmos av fiendens huvud. Jag som är ganska blodtörstig av mig fnittrade till av förtjusning mer än en gång under dessa vansinnesdåd.
Det är naturligtvis svårt att bilda sig en uppfattning om ett spel under en så begränsad tid som jag hade till mitt förfogande. Jag kommer kanske inte att bygga upp en enorm hype inför spelets släpp men jag ser ändå fram emot att utforska vad mer spelet kan ha att erbjuda. Det såg ut att finnas en tesked rollspelselement inkastat i mixen också och massor av förströelse att roa sig med utöver huvuduppdraget. Om inte annat så kan jag ju i alla fall få min blodtörst mättad.
