Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Blod, svett, tårar och en stackars 3DS som varit nära att hamna i golvet åtskilliga gånger. Zelda II: The Adventure of Link lever verkligen upp till sitt rykte om att vara det absolut svåraste spelet i Zelda-universumet. Och även ifall det inte riktigt håller sig inom ramen för hur ett Zelda-spel ska vara uppbyggt, så måste jag nog erkänna att jag är en smula förtjust i upplägget.

Sex år har gått sedan den då 10-årige Link dräpte den fruktade jättegrisen Ganon och räddade Prinsessan Zelda i tron om att tillföra evig fred och glädje åt Hyrule. Dessvärre finns det fortfarande ett sätt att återuppliva Ganon. Och det genom blodet av den som gjorde den mördande stöten, det vill säga Link. Fram tills nu har Ganons följeslagare organiserat sig och planerat hur dom ska kunna fälla Link och få jättegrisen reinkarnerad och dessvärre kan inte Link bara gräva ner sig i en håla och gömma sig. Efter en del komplikationer (läs här) så måste han ge sig ut på ett äventyr i jakt på den tredje Triforce-biten för att kunna väcka Prinsessan Zelda från en evig sömn.

Utmaningen är ju som nämnts ganska hög, men endast om man inte vet hur man skall ta sig an sin fiende.

Storyn som man kan ta del av i manualen tror jag är den mest detaljerade som finns i ett Zelda-spel, det är även så att Zelda och Zelda II är de enda spel som har en direkt “uppenbar” koppling till varandra. Med en början i A Link to The Past så har alla Zelda-berättelser varit fristående. Dock finns det många försök till att placera alla spel i en kronologisk ordning, som tex Gametrailers. Zeldas skapare Shigeru Miyamoto förnekar dock påståenderna att det skulle finnas en koppling.

Som plattformspel tycker jag att Zelda II är helt klockrent. Visst stöter man på en del småglitchar, men som tur är så är dom nästan bara till ens fördelar. Utmaningen är ju som nämnt ganska hög, men endast om man inte vet hur man skall ta sig an sin fiende. Jag har ju , som jag gjorde med The Legend of Zelda, lusläst lite guider för att minska risken för min 3Ds att hamna på skroten, som när man möter en viss fiende ska man hoppa och slå vid ett precist tillfälle för att garanterat kunna träffa. Hade jag inte vetat om denna ”glitchen” så vet jag inte om jag hade suttit här nu och skrivit en recension om spelet. Dock vet jag inte heller om det är medvetet tillagt eller inte. Samma sak gäller sista bossen, Shadow Link. Sitter man duckad i vänstra hörnet och matar hugg så klarar man honom busenkelt. Väljer man dock den mer manliga metoden att inte sitta hukad, då har man sig en utmaning som heter duga. Jag tänker inte avslöja vilket alternativ jag valde ;)

Som fullbordat RPG, alltså användandet av erfarenhetspoäng, tycker jag att det fungerar. Dock så känns det som att detta är en regel som inte bör brytas när det gäller ett Zelda-spel, dvs att endast avancera genom prylar. Som det andra spelet i ordningen ville säkerligen Nintendo tänja lite på gränserna och blanda ihop några spelgenrer som var mycket poulära vid den tiden då det släpptes. Men jag kan tänka mig att dom fick en hel del kritik och gnäll från sina fans och drog därefter tillbaka erfarenhetspoängen. Eller det finns kanske någon som vet varför detta spel skiljer sig så mycket från mängden?

Är det bara jag som börjar se ett litet mönster här? Direkt efter att jag klarade av Zelda II: The Adventures of Link så började jag med Zelda: Links Awakening. Detta är absolut inget medvetet, men det verkar som att jag är på väg att spela igenom alla Zelda-spelen. Kanske vore ganska nyttigt också eftersom det finns ganska många spel i serien jag aldrig klarat ut helt och hållet. Sen kan jag ju liksom inte bara sluta här när man väl börjat :)

Stopp och belägg! Icke att förglömma. MUSIKEN! Zelda II The Adventure of Link är ju inte bara ett jäkla bra spel, det innefattar en utav de i särklass bästa chip-tunesen som finns, och ganska så passande så råkade AlittleBIT lägga ut just denna låten på Youtube idag! Lätt den bästa Metal-versionen som finns ute just nu!