Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Nyligen fick jag tillgång till en Xbox 360 för första gången och spelar nu igenom en del Xbox-exklusiva titlar jag missat. Nu har turen kommit till det überhyllade Alan Wake. Att kalla det ett skräckspel är väl kanske att ta i, då det epitetet oftast förknippas med de äldre spelen i Resident Evil-serien, Silent Hill och indiespelet Amnesia: The Dark Descent. Nä, Alan Wake är väl mer av en rysare i still med klassiska Stephen King-filmer.

Jag har alltid varit den som drar mig för att titta på rysare/skräck eller spela spel i samma genre in i det sista, för att till slut ta modet till mig och bara älska upplevelsen. Vad jag dock har upptäckt är att skräck i spel ger mig en mycket större tillfredsställelse än den i film och har med att göra att det faktiskt är jag själv som styr vad som ska hända härnäst.

Läskigt då.

Det hela grundar sig nog, som för så många andra, i hundscenen från Resident Evil. Helt oskyldigt spatserar man ner för en korridor, och helt plötsligt så BLAM KLIRR hoppas ett antal helt livsfarliga zombiehundar in genom fönstren och börjar äta på en! Jag minns hur jag och Shari, en av mina bästa barndomspolare kastade kontrollen i ren panik för att vi blev så rädda. Så inte nog med skräckupplevelsen, man var ju tvungen att ta sig över halva rummet för att få tag på kontrollen igen för att sedan skjuta ihjäl zombiehundjävlarna, och således hölls känslan av ren och skär skräck kvar långt efter själva överraskningsmomentet.

Nu, ganska precis 15 år senare sitter jag själv och spelar Alan Wake. Även om spelet är långt ifrån liga “skräckigt” som Resident Evil är det ändå jäkligt läskigt att ta sig genom en kolmörk skog i den amerikanska vildmarken, med skuggfigurer lurandes runt omkring skrikandes osammanhängande meningar med hotfulla röster. Med endast en ficklampa med jäkligt dåligt batteri som enda ljuskälla smyger jag mig igenom buskaget och långt där borta ser jag ett välkomnande gatuljus. Om jag bara kan ta mig dit, tänker jag och smyger lite till när, WOOOOOOOSH!, en yxa kommer svingandes precis i huvudhöjd ur den buske jag har till vänster om mig och en galen yxmördare hoppar fram skrikandes. Jag håller på att bajsa på mig och snurrar runt flera varv innan jag inser var snubben är och att hans tre kompisar är på väg mot mig med rasande fart.

Läskigt nu.

I en film hade skräckmomentet varit över här. Huvudkaraktären hade blivit rädd, men sedan fixat biffen medan jag satt och pillade mig i naveln. Men här tvingas jag, i rollen som spelets huvudkaraktär att efter att den initiala skräcken lagt sig dessutom hålla huvudet kallt och lösa situationen själv, trots adrenalinet som pumpar genom mina vener. Slutresultatet blir dessutom så mycket bättre och mer tillfredsställande när man själv är mästaren över sin egen situation.

Alltså, därför är skräck och rysare bättre i spel än på film. ‘Nuff said.

Hur känner du? Dela gärna med dig av dina bästa spelskräckminnen. Kommentarerna står till erat förfogande.