96 000. Fattar ni hur mycket pengar det är? Vet ni hur jävla många päron jag måste sälja för att skrapa ihop till 96 000? 96 000 är vad jag är skyldig det giriga aset Tom Nook för tillfället. Pengar han lånat mig utan att jag ens bett om det. Vem är det som säger att man automatiskt vill ha ett större hus för att får plats med mer prylar? Själv bor jag i en etta på 33 kvadratmeter och försöker ständigt effektivisera mitt boende och göra mig av med så mycket saker som möjligt.
Ta mina pengar då, din girige jävel!
Animal Crossing-spelen är kapitalism och materialism i sin renaste form. Allt handlar om att samla på sig så mycket saker som möjligt. Ju fler saker du samlar, desto mer pengar kan du tjäna ihop för att köpa på sig ännu fler saker. Dina grannar bedömer dig ständigt utifrån hur många, och vilka, ägodelar du har och hur mycket tid och pengar du lagt ner på att inreda ditt hem eller skaffa de snyggaste kläderna.
Inte nog med det. Du kan också få ditt hem bedömt av en speciell delegation av inredningsproffs. Men räkna inte med att få några höga poäng om du inte först lagt sjuka mängder tid och pengar på inredning och renovering.
I helgen deltog jag i en insektsfångartävling. Den gick ut på att den som fångade den största, finaste och mest sällsynta insekten vann en pokal. Det tog inte lång tid innan jag lyckades lämna in en riktigt fin fjäril som gjorde att jag gick hem med första pris. Men vad skulle kameleonten som höll i tävlingen ha den till? Inte helt säker, men chansen är rätt stor att han käkade upp den. Utrotning av sällsynta arter är alltså helt okej.
Sjukligt beteende
Om någon betedde sig i verkliga livet som man beter sig i Animal Crossing: New Leaf till 3DS vore det helt sjukligt, och personen i fråga borde låsas in. Men i spelens värld kan utvecklarna göra precis som det själva vill, och vi kan leva ut våra innersta mörka fantasier, om det så handlar om att äga, äga och äga lite till på andras bekostnad, att fiska ur haven för att tjäna sig en hacka eller att med sin spade förstöra vackra landskap för att kunna fylla ett museum med fossiler.
Animal Crossing: New Leaf är helt underbart beroendeframkallande. Jag förstår inte varför jag dag ut och dag in känner mig tvingad att ta mig tillbaka till min stad Dogtown för att plocka päron, fiska, fånga insekter och prata med grannarna. Det är sällan det händer något spektakulärt, men det är nog också där mycket av spelets charm ligger. Det är liksom lite terapi i att spatsera omkring i den vackra staden och titta på saker eller plocka blommor. Bara man kommer ihåg att det är ett sjukt samhälle man spatserar omkring i, fully med onda kapitalister och materialister som gör allt för att suga ur dig dina surt förvärvade slantar.
En recension av Animal Crossing: New Leaf kommer i City inom kort.