Det är bland oss som var unga på 80-talet som de allra flesta som något nedlåtande kallas för hipsters finns. Vi som är så oerhört kräsna och ska göra allting innan det var coolt, för att när det sedan blir coolt kunna säga “det där gjorde jag innan det var coolt”. Vi ska vara svåra så in i helvete och inget som är mainstream är bra. Det bästa vi kan göra är att hitta någon obskyr taiwanesisk transvestit som spelar klassisk musik på såg samtidigt som hen reciterar Shakespeare baklänges.
Det här är allt som är coolt och lite till.
Men det finns ett sätt att få de flesta av oss att bajsa på oss av lycka och svälja i princip vad som helst. Jag snackar såklart om 80-talet. Mer specifikt ostig 80-talsaction. Sällan har väl våra nostalgihjärtan klappat så hårt och vi blivit så arga när SF först bestämde sig för att inte visa The Expendables i Sverige? Även om varken första eller andra filmen var särskilt bra har jag sett dem båda på bio och kommer definitivt att se nästa, och nästa, och nästa, och nästa (så länge Dolph Lundgren är med då, obviously).
Den senaste hysterin har gällt Far Cry 3: Blood Dragon. Egentligen skulle man väl kunna kalla det ett fristående DLC till det kompetenta Far Cry 3, som man lagt ett 80-tals-filter ovanpå. Piraterna är utbytta mot cybersoldater, hundarna har blivit robodogs och hajarna robosharks. Den enda egentliga nyheten rent gameplaymässigt är de livsfarliga drakarna som skjuter laser ur ögonen och kan luras iväg genom att kasta cybersoldaternas utslitna hjärtan mot dem.
Storyn är ostig och blir lite för mycket 80-talsaction när referenserna haglar tätare än kulorna i Rambo 4. Framåt slutet (spoilervarning på länken) blir det så löjligt att man bara skakar på huvudet och tänker att det kanske är lite charmigt ändå att man valt att gå “full retard” även om alla förutom Ben Stiller vet att man aldrig ska göra det. Det enda som egentligen är riktigt bra och inte tas för långt är den fantastiska musiken.
Storyn är ostig och blir lite för mycket 80-tals-action när referenserna haglar tätare än kulorna i Rambo 4.
Vad jag försöker säga är att det går att sälja oss otroligt mycket bara genom att spela på nostalgi. Det vore intressant att se vad någon helt utan koppling till 80-talets over-the-top-action tycker om Far Cry 3: Blood Dragon. Själv hade jag svårt att se förbi det rosa nostalgiskimret när jag skulle recensera spelet. Det är inte så konstigt, med tanke på att det spelar på allt jag tyckte var coolt i min barndom.
Är man riktigt cynisk skulle man kunna säga att man medvetet valt 80-talstemat eftersom de flesta spelrecensenter var unga då. Men det tror jag inte, utan det beror nog snarare på att även de flesta spelutvecklare var unga då och att man helt enkelt bara ville göra en hyllning till sin barndom.
Är du född på 90-talet eller saknar du i övrigt en nostalgisk koppling till 80-talsaction och har spelat Far Cry 3: Blood Dragon? Kommentera gärna med dina intryck!
Recension av Far Cry 3: Blood Dragon går att läsa här och i City-tidningarna på torsdag.