Äntligen. Spelet jag längtat efter med varje fiber av min existens i vad som känns som en evighet är här: Bioshock Infinite. Det var med darrande hand jag öppnade det tunna plastfodralet och med andakt placerade skivan i min Playstation 3. Är det över huvudtaget möjligt för ett spel att leva upp till den sortens förväntningar? Det korta svaret, om du frågar mig, är ja.
Bioshock är en spelserie som fångade mig direkt. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag spelade det. Min dator hade ett föråldrat grafikkort som inte riktigt kom överrens med spelet. Jag lyckades hitta en patch som gjorde det möjligt för mig att spela trots mitt föråldrade grafikkort och det gick finfint, förutom det att laddningstiderna mellan områden kunde vara i upp till 10 minuter. Det var fortfarande värt det. Då var Bioshock mörkt och trångt, ett action-rpg i skräckgenren som utspelade sig i en fallen kapitalistisk utopi klädd i art deco-skrud.
Bioshock Infinite har en betydligt muntrare färgskala men det grundläggande temat finns kvar. Spelet utspelar sig år 1912 i den luftburna staden Columbia, en konservativ utopi grundad av en religös ledare. Du rör dig inte i ruinerna av en avdankad profets vision, Columbia är i allra högsta grad en levande 1910-tiotalsstad komplett med rasism, sockervadd och solsken.
Columbia är i allra högsta grad en levande 1910-tiotalsstad komplett med rasism, sockervadd och solsken.
Du spelar Booker DeWitt, före detta Pinkertonagent och krigsveteran med skulder upp över öronen. En okänd uppdragsgivare ger dig möjligheten att lösa alla dina skulder om du kan frita och leverera en kvinna, Elizabeth, som hålls fången i den märkliga staden. Att hitta Elizabeth visar sig vara en relativt liten utmaning och det är först när man möter henne som spelet verkligen blommar ut.
Elizabeth visar sig vara en central figur i profeten Zachary Hale Comstocks vansinniga vision för Columbia och även om hon är mer än villig att lämna sin gyllene bur är profeten knappast beredd att låta henne. Tro för all del inte att det här är en rädda-prinsessan-story, Elizabeth är inte någon skör blomma du måste beskydda, snarare en värdefull allierad med fantastiska förmågor. Dessutom är samspelet mellan Booker och Elizabeth både underhållande och vackert. Det är inte bara en välskriven dialog det handlar om utan en riktigt välskriven relation mellan två trovärdiga individer.
Det enda som riskerar att sänka betyget på det här systemet är striderna. Jag har inget större problem med striderna i sig, kombinationen av vapen och förmågor gör det möjligt för spelaren att strida på det sätt hen själv vill och användandet av skylines gör strider fartfyllda och roliga.
Däremot känns det lite väl mycket som att man rör sig från station till station ibland, varje station fylld med ett visst antal fiender. Variationen består enbart av vilken arena man slåss på och vilken sorts tungviktare man möter efter den andra eller tredje vågen kombatanter.
Jag har aldrig varit med om ett spel som har stannat kvar i mig efter att jag avslutat det på det här viset
Berättelsen är det som trots allt gör Bioshock Infinite till en enligt mig tveklös fempoängare. Jag har aldrig varit med om ett spel som har stannat kvar i mig efter att jag avslutat det på det här viset. Det är ett smart spel som tar upp ideologi och kvantfysik och jag älskar verkligen sättet jag får upptäcka världen och berättelsen på.
Det är mer däri spelet ligger än i stridsmomenten, i att samla ledtrådarna och hitta världen, bygga sina egna teorier kring hur allt hänger ihop. Det händer någonting inom mig som är så mycket mer än bara ett känslomässigt engagemang, även om det i sig inte är så bara. Jag tycker verkligen synd om de som spelar Bioshock Infinite som om det inte vara något annat än en simpel shooter.
Mattias Törnell
Kan inte annat än hålla med… jag skrev en recension för hadoken nyligen (http://hadoken.se/2013/04/bioshock-infinite/ ) och jag upplevde väldigt mkt samma saker… jag kunde väldigt lätt förbise det något repetetiva upplägget i striderna då helhetsupplevelsen var så fantastisk! Jag har sett folk som kritiserat infinite för att det i deras ögon blev en “shooter i mängden” men har sedan insett att de sprungit igenom spelet utan att knappt hänga med i storyn… och då får man helt enkelt skylla sig själv om man missar storheten med infinite känner jag! Jag insåg att jag flera dagar efter att jag spelat igenom spelet fortfarande gick omkring och vred och vände på detaljer för mig själv, läste i olika forum om hur de tolkat olika saker osv… jag minns inte när en story var så pass engagerande och väckte så mycket frågor/funderingar och gav så många wow-upplevelser! =)
Micael
“Columbia är i allra högsta grad en levande 1910-tiotalsstad komplett med rasism, sockervadd och solsken.” MHM! And then some! Det är så fantastiskt provocerande och underbart, hur de nyttjat sig av Amerikansk historia.
Bioshock Infinite levererar en så komplett känsla att det är kusligt. Storyn är en av de bästa jag varit med om i ett spel, och det bästa inom FPS-genren. Det är en ovanlighet att ett spel hänger sig kvar, och scener spelas upp inombords, samtidigt som tankarna analyserar och tar in. När sista scenen hade spelats upp, så satt jag länge, länge, tyst och utan att röra en muskel, med kontrollen liggandes på bordet. Utan samspelet mellan DeWitt och Elizabeth så hade det här spelet (troligen) inte alls haft samma påverkan, eller effekt på mig. Som Mattias sa: “Spelet väckte mycket frågor/funderingar som gav så många wow-upplevelser.”
Jag var länge oerhört skeptisk mot FPS-spel, då jag länge ansett dem mest som spel där du ska tävla (Multiplayer) – vilket för mig är en downer, då jag avksyr att tävla online – men efter att ha spelat spel som t.ex. Spec Ops, Fallout 3, Fallout: New Vegas, METRO 2033, STALKER, Bioshock 1, och givetvis Bioshock Infinite så har jag ändrat mig; Det finns FPS-spel med ett fantastiskt singplayer läge, som har både grymt bra story och setting.