Det finns hopp ändå. Efter att nästan allt förtroende för Blizzard spolades ner i skitholken i samband med Diablo 3-releasen, så har det sakta men säkert börjat byggas upp igen. Först med World of Warcraft – Mists of Pandaria, som faktiskt är den bästa expansionen sen Wrath of the Lich King, och nu, med Starcraft II – Heart of the Swarm.
Blizzard sparar inte på krutet för solospelarna
När det pratas Starcraft 2, så kan jag sätta min högra testikel på att man 11 gånger av 10 pratar om den senaste episka SC2-finalen på Dreamhack, eller den senaste skandalen utfärdat av den franska krull-zergen Stephano. Singleplayer liksom bara är där, mest bara för att. Hälften av alla Starcraft 2-spelare har säkert inte ens övervägt att ta sig an rollen som super-rebellen Jim Raynor i Wings of Liberty, eller Kerrigan i nuvarande Heart of the Swarm.
Trots att det är multiplayer som lockar mest, så sparar Blizzard inte på krutet när det kommer till solospelandet. Kampanjen är väldigt välgjord med en story som är väldigt lätt att ta till sig och framförallt med supersnygga mellansekvenser, vilket är något av Blizzards lilla specialitet. Hela 27 huvuduppdrag samt några bonusuppdrag bjuder expansionen på, vilket tar dryga 5-10 timmar att mösa sig igenom beroende på hur mycket Starcraft-erfarenhet man har.
Även om även jag ser Starcraft 2 som ett multiplayer-spel, så kan jag inte komma ifrån att tycka att enspelar-läget är något man inte borde missa. Jag sträckspelade i princip igenom hela kampanjen, och härnäst ska jag ta mig an vissa uppdrag igen i jakten på de achievments jag missade, samt vid ett senare skede klara av allt på en högre svårighetsgrad.
Less is more, eller vad säger man?
Jag är inte så säker på att jag gillar de nya tillskotten Heart of the Swarms multiplayer-del än. Även om jag spelat betan och nu retail, så kan jag inte komma ifrån att allt känns väldigt svajjigt och mindre kaos-artat på spelplanen. Även Blizzard erkänner att spelet för tillfället är en aning obalanserat, som med avsikt väntar med att tillföra bättre balans, för att försäkra sig om att man inte gör några kortsiktiga balanseringar som kan tillföra problem längre fram.
På så vis så känns det väldigt svårt att bedöma och jämföra Heart of the Swarm, som officiellt endast existerat i en vecka och inofficiellt bara några månader, med Wings of Liberty som balanserats och putsats till under två år i jämförelse. Därför låter jag min åsikt gällande multiplayer-delen förbli osagt, till den punkt då jag känner att jag kan kontrollera spelet på samma sätt som jag gjorde med WoL, dvs, jag ger spelet en chans att förbättra sig på samma villkor :)
Motiverad till Ladder-spel
Ska jag vara ärlig så är jag inte så mycket för att spela med eller mot random-snubbar, i vilket spel som helst egentligen. Mestadels för att jag är bland de sämsta förlorarna i världen, plus att väldigt många ute i internet-djungeln har en tendens att bli en smula omogna när det kommer till tävlingsmoment.
I Hots känner jag att detta kommer kunna att ändras på, då man nu har infört ett level-system som med tiden låser upp “goodies” i form av nya utseenden till karaktärerna, dekaler, danser till specifika enheter, med mera. Visserligen förändrar detta inte beteendet hos idioterna som varje gång är tvungen att påminna mig om hur noobig jag är (även när jag vinner), men morötter är ju alltid något som motiverar mig att spela ytterligare en match.
För betyg och övergripade åsikt om spelet, var vänlig och läs City Skåne den 28 Mars.
Mina tidigare Starcraft-erfarenheter: Starcraft är det spel jag går igång mest på när det gäller e-sport. Periodvis så missar jag inte en enda match som spelas av proffsen, och är det något jag gärna tar upp en tråkig torsdagkväll, så är det Starcraft 2. Jag skulle nog inte kunna kalla mig själv för elite när det kommer till att spela, men ganska medelmåttig är jag nog allt. Och med tanke på att jag spelat Starcraft periodvis sen det släpptes 1998, så skulle man kunna se mig som väldigt kunnig och framförallt partisk, men ändå med ett ganska så kritiskt öga.