Somewhere beyond the sea
Somewhere waitin’ for me
My lover stands on golden sand
And watches the ships that go sailin’
Han må vara galen, men han har klass!
Bobby Darins röst ackompanjerad av storbandsjazz skvalar ur en gammal transistorradio och blandas ut med ljudet av droppande vatten och stål som jämrar sig under allt för högt tryck. Jag befinner mig i Rapture. En gång en utopi för ultraliberala amerikaner, nu en undervattensgrav där den depraverade och fix-jagande befolkningen sakta men säkert utrotar sig själv.
Jag förstår inte hur jag kunde ge upp på Bioshock första gången jag spelade det. Jag skyller det på att jag förmodligen hade laddat ner spelet illegalt och inte värdesatte det högt nog för att ge det mer än en timme eller så. Alternativt kan det ha att göra med att jag var student, att det förmodligen var onsdag, torsdag, fredag eller lördag och att jag då var mer sugen på att dra ut och supa skallen i bitar på 20 kronors öl.
För egentligen innehåller första rundan i Rapture i princip bara saker jag tycker är megacoola.Det är 40- och 50-talsestetik, tidig 1900-talsarkitektur, jazz, galenskap, lite skräck och en skvätt steampunk. Det kan väl knappast bli bättre? Det är av samma anledning som postapokalypsen i Fallout-serien tilltalar mig lite extra. Motorcyklar och skinnjackor á la Mad Max må vara coolt, men jag möter hellre livsfarliga mutanter med en knastrande Billie Holiday på radion och reklamaffischer för cigaretter och kärnfamiljer på väggarna.
Som hos så många andra gamers finns inom mig någon slags morbid längtan efter jordens undergång. Trots att det aldrig skulle vara just jag som klarade mig och reste mig ur ruinerna med ett gammalt jaktgevär och en loppbiten hund som enda så lockar tanken på att vandra från överlevarsamhälle till överlevarsamhälle och utföra skitjobb för några ynka slantar eller lite extra ammunition.
Men om Nordkorea skulle flippa och starta det där kärnvapenkriget de hotar med och jag mot alla odds skulle överleva och av någon anledning befinna mig i USA (viktigt!) är det ändå Bioshocks och Fallouts postapokalypser och dystopier jag helst av allt vill röra mig i.
Vad tycker du? Vilken är din favoritsetting för framtida (eller dåtida) dystopier eller postapokalypser?
Lasselelle
Fallout har man ju på något vis nästan växt upp med, även om det inte kom förrän i tonåren. Känns som det har satt standarden på coolt postapoc på någotvis som man har svårt att komma ut ur.