Spelåret 2012 var mycket intressant. Diablo III kom, såg och förlorade, vi fick de sedvanliga CoD- och MoH-titlarna och som vanligt fick vi se nya grafiska underverk. Det kom riktigt många spel som jag gillade, DayZ, Borderlands 2, Torchlight II, War of the Roses, Dishonored m fl, m fl.
Jag insåg att, när allt kommer omkring måste jag välja det spel som jag haft mest kul med, det som underhållit mig mest
Men, ett spel behöver inte alltid vara störst, snyggast och mest påkostat för att vara bra, inte heller för att var bäst. När jag satte mig ned och funderade på vilket spel från 2012 som är mitt personliga GOTY strömmade titlarna genom huvudet på mig. Dishonoreds smygande, Torchlight II:s masslakt och Baldur’s Gate EE:s rollspelsperfektion låg nära till hands. Äckelskräcken i Slender, zombiehajken i DayZ och Half-Life-nostalgin i Black Mesa var också potentiella kandidater.
Jag insåg att, när allt kommer omkring måste jag välja det spel som jag haft mest kul med, det som underhållit mig mest. Jag tog mig en lång funderare och Torchlight, CoD, Slender och de andra fick stryka på foten; inte för att de inte har något underhållningsvärde, utan för att det fanns ett spel som gjorde något för mig som de inte gjorde.
Ett av 2012 års spel fick mig att skratta högt, flina mig harmynt och gav mig kramp i magmusklerna. Det var ett och endast ett som gjorde det förra året och det var indiespelet McPixel.
Dess klockrena popkulturparodier, non sequitur och skamlösa kiss- och bajshumor talar verkligen till det pubertala pojkhjärta som bultar i denna gnälliga flintgubbe. Om South Park, Tunnan och Moroten och Monty Python fick en våldsbenägen son med gravt mentalt handikapp vore det McPixel. Jag älskar det.
Med sina retropixlar, sin retromusik och sitt rättframma upplägg gick det raka vägen till mitt hjärta – fisande, exploderande och ytterst, ytterst underhållande.
