Det finns vissa spelskapare som åtnjuter samma upphöjda stjärnstatus som popstjärnor. Vi har en tro på att allt de tar i blir till guld och våra peppmätare slår i taket så fort de öppnar munnen om kommande projekt. Det finns folk som avgudar Gabe Newell, mannen bakom Half-Life. Det räcker med att han i en video slår med en hammare på en kofot och säger “sånt här tar tid” för att halva internet ska bajsa på sig av lycka i tron om att Half-Life 3 äntligen är på väg.
Andra menar att Ken Levine är spelskaparen med stort S och tror sig veta på förhand att Bioshock Infinite som släpps i mars kommer bli Guds (Kens) gåva till mänskligheten. I Japan har vi gubbar som Shigeru Miyamoto och Hideo Kojima vars fisar bara behöver lukta lite som Link eller Snake för att vi ska bli hel till oss. Här i Europa finns Peter Molyneux, som visserligen har tappat avsevärt hos de allra flesta de senaste tio åren, men vars namn ändå var synonymt med galet bra spel en gång i tiden.
Det finns så många fanboys och -girls där ute som med helt utan att kritisera sväljer allt dessa spelmakare säger med hull och hår. Vem kan egentligen säga att gamers är bättre än Justin Beiber-fans när det gäller idolisering?
Det här måste vara bra!
Men innan ni rullar mig i tjära och fjädrar för att sedan spöa skiten ur mig för att jag sitter och moraliserar på mina höga hästar måste jag berättat att jag inte är bättre själv. Men mina stora idoler är bara lite mindre kända för den stora massan. Det är framför allt två, tätt sammanlänkade, namn som får mig att tindra lite extra med ögonen. Tom Schafer och Ron Gilbert. Snubbarna som ligger bakom bland annat Monkey Island-spelen, Full Throttle, Grim Fandango samt min favorit, Day of the Tentacle.
Båda är verkligen i ropet just nu med studion Double Fine som inte bara släppt framgångsrika titlar som Psychonauts och Brütal Legends. De var också en bidragande orsak till att Kickstarter blev en sajt alla kände till när de sökte pengar för sitt kommande Double Fine Adventure, som för övrigt är det enda jag backat på Kickstarter.
Hur skulle mina hjältar göra spel som är “ganska bra”?
Jag brukar älska de här snubbarnas spel, och i helgen tänkte jag ta mig an Gilberts senaste kreation, The Cave. Det har sett så jäkla lovande och, framför allt, snyggt ut, och den gamla Lucasarts-stilen verkar genomsyra spelet. Därför blir jag orolig när jag ser recensenter jag respekterar och tycker om “bara” ger spelet tre av fem i betyg. Hur går det här ihop? Hur skulle mina hjältar göra spel som är “ganska bra”? Det är med en konstig känsla i magen jag sätter mig och lirar The Cave. Hur det gick och om mina idoler fortfarande består får ni höra nästa vecka.