De senaste åren har att titta på dator- och TV-spel blivit ett stort fenomen. Allt från Youtube-stjärnor som kommenterar sina spelsessioner till live-streaming lockar miljontals tittare varje dag. Till och med SVT har sänt turneringar vid ett par tillfällen. Men hur kommer det sig att tittandet blivit en så stor del av spelkulturen?
Igår stod jag i köket och lagade mat. Som vanligt hade jag min iPad med mig, och sneglade då och då på en live-sändning av ett spel. Tanken slog mig då, att det trots allt är lite märkligt att jag, och flera tusen med mig, tittar på just det här. Istället för att spela spelet själva.
Det finns flera anledningar till varför man tittar på dator- och TV-spel, men för att förstå fenomenet ur ett litet annorlunda perspektiv har jag valt att utgå från ett specifikt begrepp: ensamhet.
När jag stod där i köket insåg jag att något som förenar mig med många andra tittare är ensamheten. Ensamhet, i form av en slags kulturell isolation eller utanförskap. Där i köket, med min sambo i rummet bredvid, insåg jag att det faktiskt inte är särskilt ofta jag kan dela min hobby med någon som inte själv är insatt.
Ensamhet är ett komplext fenomen. Det kan vara allt från att vara själv hemma, till att inte känna samhörighet med andra. Att uppleva ensamhet inom ett område behöver inte betyda att man upplever det inom andra. På så vis kan man gå från delaktigheten i ett online-spel, till utanförskapet i en familj som inte förstår ens hobby.
Hade förstått fotboll
Vi återvänder till köket. Hade det varit fotboll hade min sambo förstått. Hon hade kunnat sticka in huvudet i köket och frågat ”hur går det i matchen?”.
Dagen efter hade jag kunnat prata med kollegorna på jobbet, och delat mina upplevelser med dem. Jag hade med stolthet förkunnat att ”det var en riktigt bra match” och fortsatt med att fråga ”såg du hur han nickade in den på slutet?”
När man går genom staden en fredagkväll och noterar alla som hänger runt det lokala internet/spel-caféet så är det lätt att glömma en sak. Spel är mainstream, men inte accepterat utanför sina egna kretsar. Det är något som många gör, men som fortfarande är förknippat med en hel del skam. Lite som sex. Alla vet att det förekommer, men det är inte ofta det vädras öppet. Särskilt inte i vuxna sammanhang.
Det gick alltså upp för mig igår, att det är viktigt att titta på TV-spel eftersom det förenar mig med flera tusen personer som också vill titta. Som liksom jag valt detta före något annat. Det ger mig en känsla av sammanhang när jag hör spelaren kommentera spelet, beskriva sitt förhållande till det, men också ge oss en inblick i sitt privatliv. Det påminner om när min syster tittar på ett TV-program om litteratur, och känner samhörighet därför att personerna läst samma bok som henne.
Motsatsen är delaktighet
Motsatsen till ensamhet är för mig att vara delaktig i ett meningsfullt sammanhang. Att känna samhörighet med andra, och att tillsammans med andra ägna sig åt gemensamma aktiviteter. Att äga ett gemensamt språk, och därmed en gemensam förståelse. Men den upplevelsen räcker inte alltid. Det blir svårt om där inte finns en samhällelig acceptans. Svårt för den enskilde, som måste välja att stänga av spelet när flickvännen kommer på besök (fast OS hade kunnat gå i bakgrunden), eller väljer att prata om något annat på jobbet (fast det går fint att prata om senaste Bond-filmen).
Så när jag noterar att allt fler tittar på TV-spel så tolkar jag att det för många handlar om gemenskap, med andra tittare och skaparna själva.
Så när jag noterar att allt fler tittar på TV-spel så tolkar jag att det för många handlar om gemenskap, med andra tittare och skaparna själva. Gemenskap i en samhällssituation där spelande för många, både spelare och icke-spelare, är något annorlunda, och en inte helt rumsren aktivitet.
Om du är interesserad av live-streaming, gå till: twitch.tv eller own3d.tv. Därtill kan du söka på valfri speltitel på Youtube, med tillägget ”commentary”, för att få en uppfattning av vad som finns där.
Några populära YouTube-kommentarorer: Pewdeipie, Tejbz, Seananners, Husky, Hutch, Athene, Kripparian, med flera.
Bo Nurmi är en återkommande gästskribent på Kraid och har tidigare skrivit om tv-spelsberoende och sin relation till Mario. Till vardags arbetar han som kognitiv-beteendeterapeut och universitetsadjunkt.
Daniel L
Ujujuj, vad man känner igen sig i detta, visst, man kan dela arbetsplats med många andra, vissa talar om fotboll eller om serier som går på TV, men iom att jag spelar TV-spel, så ses det lite som barnsligt av andra vuxna, tom andra i min egen ålder. På så vis uppstår det en form av ensamhet. Inte ufrysthet, men jag kan inte prata om spelen i skolan eller på jobbet eftersom andra inte delar min hobby. T.om min fru som jag delar absolut allt med, delar inte vissa aspekter av mina hobbys. Som tur är har vi barn tillsammans. Usch vilket låter hemskt som om det vore det enda vi delade, men så är icke fallet, jag lider bara av ensamhet när det kommer till vissa hobbys eller på en arbetsplats, tur att folk fortfarande lyssnar när man snackar barn och inte den brillianta gankningen man precis gjorde i LoL.