Jag var sex eller kanske sju år gammal när jag fick ett 8-bitars Nintendo. Det var i en tid och på en plats där TV-spel var något ovanligt. Några år tidigare hade jag fått min första Game & Watch. Ett fallskärmsspel tror jag bestämt att det var.
Jag minns inte vad som föranledde att min far köpt en konsol åt mig. Han var själv ointresserad av spel, och inte heller var han särskilt tekniskt intresserad. Kanske förstod han att TV-spel var ett växande fenomen.
Jag minns mitt första Mario-spel som en otroligt stor utmaning: från att sluta slänga med kontrollen vid varje knapptryckning, till att ta mig igenom spelets alla banor utan att fuska alltför mycket. Jag minns inte om jag verkligen klarade spelet, eller ej. Jag minns bara att det var roligt.
Nybliven konsolägare
I dagarna köpte jag Nintendos handhållna konsol 3DS, och ett Mariospel var ett självklart val. När jag spenderat några timmar med spelet insåg jag en sak. Jag behöver Mario av samma anledning som min syster behöver sin Moa Martinsson. Varje kärt återseende väcker en glimt av den lycka som den första upptäckten innebar. Den litteraturälskande läser gamla rader, vilka får nytt liv utifrån nya livserfarenheter. Den spelälskande spelar om eller nytt, och möter där något välbekant, och samtidigt utmanande.
När vi åldras och livet blir mer komplext finns det ofta ett behov av att återgå till det redan kända. Det trygga. Här tror jag spelandet har en viktig funktion. Inom varje kulturform kan återupptäckandet av något gammalt vara både tryggt och utvecklande på samma gång. Mot bakgrund av var man befinner sig i livet, och i sig självt, blir spelet en länk både till det förflutna, men också en utgångspunkt för framtiden.
Mario fungerar bra i det sammanhanget. De gamla spelen åldras med värdighet, och nya spel går i samma fotspår. Inte alla spel har den kvalitén. För mig är dialogen i Final Fantasy VII är svår att bortse från vid senare omspelningar, och handlingen i det första Resident Evil kan ibland förstöra stämningen. Vissa upplevelser är mer daterade, andra tidlösa. Det beror på vem man är, och var man befinner sig.
Jag tror att vi människor har behov av att minnas vår historia.
Jag tror att vi människor har behov av att minnas vår historia. Att leva i nuet innebär ofta en stor medvetenhet om och acceptans inför var man varit. Jag har träffat åtskilliga människor vilka försökt att fly eller förändra sin historia, för att bättre passa sin rådande situation. Bland oss som vuxit upp med TV-spel under 80-90-talet finns det ibland en sådan tendens. Svårigheter att få spelandet att passa in i ett annat liv. Något som jag misstänker bottnar i det stigma som spelandet för många av oss innebar.
Att då återupptäcka något, och bekräfta känslor kopplade till detta är inte bara att validera spelandets glädje, det är att tillåta en del av sig själv.
Bo Nurmi är en återkommande gästskribent på Kraid och har tidigare skrivit om tv-spelsberoende och sin relation till Mario. Till vardags arbetar han som kognitiv-beteendeterapeut och universitetsadjunkt.