Eftersom Nintendo är som den där liiite speciella ungen i klassen och inte gör som alla andra måste de ha ett spel som förklarar hur deras nya maskin fungerar. På Wii var det Wii Sports och på Wii U är det Nintendoland. För att testa Nintendos senaste partyhöjare såg jag till att skramla ihop fyra vänner med varierande vana av tv-spel. Är Nintendoland lika lättillgängligt som Wii Sports? Upp till bevis!
Medan Wii Sports hade fem grenar att tävla i stoltserar Nintendoland med 12. Det känns som att Nintendo tagit i från tårna den här gången, även om kvaliteten och återspelningsvärdet varierar stort mellan minispelen. Nintendoland utspelar sig på ett slags nöjesfält där attraktionerna är minispelen. Förutom dem, som är själva kärnan i spelet finns även en hel del godsaker att låsa upp med mynt som tjänats in i minispelen för att ytterligare förlänga spelet.
Vad minispelen går ut på varierar stort, och inget är det andra likt. Men i grund och botten sorteras de in i tre olika kategorier: spel för en spelare, spel där flera spelar tillsammans och spel där upp till fyra spelar mot en. Tyvärr är antalet lite skevt fördelat, och bara hälften av dem är för fler än en person. Några utav minispelen är värda att ta en lite närmare titt på:
Mario Chase: Spelas upp till fyra mot en och går ut på att de som har vanliga Wii-kontroller jagar den med gamepaden på en mer eller mindre rund bana. På gamepaden kan den som jagas hela tiden se var de andra befinner sig, och det gäller för de som jagar att samarbeta för att kunna ringa in och fånga den förstnämnde. Räkna med mycket skrikande, ett frenetiskt tempo och massor med skoj.
Luigi’s Ghost Mansion: Är också ett flera-mot-en-spel där man spelar som antingen spöke eller spökjägare i ett hemsökt hus. Personen som spelar spöket ser hela tiden på sin lilla skärm var de stackars vettskrämda spökjägarna är, medan dessa bara känner spökets närvaro genom vibrationer i kontrollen. När spöket är nära gäller det att snabbt lysa på det med flicklampan innan det fångar en. Ger upphov till stor kalabalik och bra skrämseleffekter.
4x Link!
The Legend of Zelda: Battle Quest: Upp till fem personer spelar som Link. Fyra med svärd och en med pilbåge. Tillsammans ska de ta sig igenom ett antal banor som fungerar som en slags rail shooter. Svärd-Link har fått samma precision i sitt vapen som i Skyward Sword och får se till att vara rejält flink i handleden. Ett av de mest utmanande minispelen som också har den bästa musiken.
Metroid Blast: Spelaren med gamepaden kontrollerar Samus Arans gunship medan de andra springer på marken med hjälp av både Wii-kontrollen och nunchuck. Tillsammans ska de ha ihjäl horder av klassiska Metroid-fiender. Helt klart det svåraste av minispelen och ingenting för den som inte spelat mycket förut.
Donkey Kong Crash Course: Ett av de sex singleplayer-spelen och helt klart det roligaste. Genom att tippa gamepaden åt det ena eller andra hållet kör man en liten bil genom en riktigt klurig hinderbana. Att bara ta sig i mål känns till en början helt omöjligt, men ju mer man spelar desto mer lär man sig banans alla fällor och till slut blir det en tävling mot sig själv om den bästa tiden. Galet beroendeframkallande!
Borde fokusera mer på multiplayer
Som sagt är fördelningen mellan single- och multiplayer inte så bra som man skulle önska. Nintendoland är ett partyspel och sådana borde såklart fokusera allra mest på multiplayer. Dock känns det som att man lagt ner absolut mest krut på att göra upplevelsen så bra som möjligt för fler spelare. Det är när den asymmetriska multiplayern får utrymme som det är som absolut roligast. Alla hommager till gamla serier adderar till stämningen och gör spelen ännu roligare. Miis har aldrig varit speciellt roligare, men med en Link-dräkt eller Mario-mössa blir det i alla fall lite spexigt.
På en lördagskväll med fyra vänner, inga måsten och ett Wii U innehåller Nintendoland några av de roligaste sofflekarna på väldigt länge.
